Sitter och kollar på programmet Så nära på SVT2 och slås av vilken hysteri som diverse stjärnor omges av. I programmet följer man några tjejer som är stora fans av bandet Tokio Hotel. Tjejerna pratar om drömmar och man ser dem falla i gråt och gå ned på knä inför åsynen av sina favoritartister även om de bara susar förbi dem på en flygplatsteminal.

Idoler och förebilder i all ära men jag undrar lite över varför en del människor låter tapetsera sina rum med sina posters och varför en del människor går upp totalt i sitt favoritband? Hur kommer det sig att enbart vissa blir så (för alla är inte fanatiska)? Jag är till exempel ett stort fan av Bruce Springsteen och har varit på en del konserter men jag blir inte lyrisk, jag blir inte betagen av hans storhet eller av det faktum att jag och ett tiotusental andra människor står mindre än en fotbollsplans längd ifrån honom och hans band. Det är musiken jag tycker om. Det är i lägenheten tillsammans med Candy's Room och The River som jag mår som bäst. Jag behöver inte Bruce i kött och blod för att må bra, för att kunna gråta en skvätt. Det är musiken jag behöver. Och inte ens då faller jag på knä och skriker så att stämbanden lossnar.

Handlar det om bristen på förebilder i ens närhet? Handlar det om att fly verkligheten, låtsas att man bor i Hollywood och att man är en lika stor förebild för sin idol som idolen är en förebild för en själv? Handlar det om en önskan att just jag ska bli sedd bland tusentals skrikande fans bakom kravallstaket? Vad handlar det egentligen om och kan man inte dra skrämmande paralleller mellan dagens idolhysteri och exempelvis det medhåll som Hitler fick under sin storhetstid?

Flickorna i programmet ska till ett vaxkabinett och titta på en av Tokio Hotels medlemmar. En av flickorna säger att de ska sminka sig extra fint inför träffen med Bill och hennes mamma fnyser och säger "men han är ju en vaxdocka?". Flickan fnyser tillbaka och säger att "men för oss är det lycka". Och jag blir lite ledsen när en så stor lycka kan komma från att träffa sin förebild... i vaxformat.

Inte nog med att vi var på Plantagen idag, vi var dessutom på Gengåvan (där jag köpte min söta stol och ett hallbord om ni minns?) och idag hittade jag ett fint, vitt överkast. Rent och fint och mjukt och helt perfekt nu när det börjar bli lite ljusare ute och man gärna vill ha det lite vårigt inne också. Sextiofem kronor, ja tack! Det quiltade, svarta överkastet har fått lägga sig på garderobshyllan för en stund.

Nu har herrn och jag rensat bort lite utblommade växter på balkongen så nu blir det att sticka till Plantagen och köpa nya. Jag har funderat lite på rosor (kanske New Dawn - färgen är underbar!), dvärgsyrén, margurit och snöflinga. Men som vanligt så vet man aldrig vad man kommer hem med.

Innan jag skulle slumra in i min ljuva törnrosasömn (or not) så rattade jag in P1 och lyssnade på Ekot, Vetenskapsradion och lite annat. Plötsligt surrade en dokumentär om Grönland in. Dokumentären sändes tydligen i P1 redan i höstas och handlar om att klimatförändringarna gör det svårare för de grönländare som håller på med jakt på isen och till viss del även fiske men att det finns ett hot som är ännu större; bristen på kvinnor.

Kvinnorna på Grönland flyttar i allt större utsträckning därifrån (liksom i ex. norra Ryssland och de nordligaste delarna av Sverige) för att söka bättre arbeten eller för att utbilda sig. De flyttar sällan tillbaka och andelen män är därför större än vad andelen kvinnor är. Hur påverkar detta de grönländska fiskarna och jägarna då? Jo, att jaga i Grönland har förlorat sin charm och framför allt "minskat i värde" rent ekonomiskt och för att klara sig så berättade en man i dokumentären att jägarna behöver en kvinna med bra inkomst som kan ta vid där jägarens inkomst falnar. Och det här kan naturligtvis bli svårt med en minskande andel kvinnor.

Det tyckte jag var rätt intressant. I dokumentären studerades ett yrke/en sysselsättning som är typiskt manlig men som har blivit avhängig kvinnans inkomst. Det känns som att det sällan ser ut så - ett yrke som är könskodat manligt brukar alltid "stå på egna ben" med höga löner och fina renomméer men på Grönland så ser det inte ut så; jägarna har börjat stå lägre i kurs och tjänar allt mindre pengar vilket gör att de allt som oftast får förlita sig på en eventuell frus inkomst.

Det är såklart sorgligt att jägarnas yrken inte bringar in några större summor (och självmordstalen hade ökat i takt med att yrket hade fått allt lägre status) men det är ändå intressant att höra om en stor grupp män (dessutom riktiga "karlakarlar" som skjuter för att döda...) som är beroende av kvinnors utbildning och inkomst. Det är ett intressant överskridande av könsrollerna - hur ofta har man t.ex. inte hört eller läst om kvinnor som har varit beroende av en mans inkomst? Och vem vet - kanske kommer de grönländska jägarnas framtida barn att växa upp med en pappa som tar ut lika mycket föräldraledighet (eller kanske mer) än deras mamma just för att det är mamman som håller skutan flytande rent ekonomiskt? Det kan bli en intressant följetong de närmsta generationerna.

Igår och idag har det shoppats. Köpte tre linnen med knytning på H&M (ett svart, ett svart- och vitmönstrat och ett leopardmönstrat) samt ett par svarta shorts och ett par jeansshorts. På Gina Tricot köpte jag ett halsband och en tubtopp för att hålla tuttarna på plats (jag känner mig lite instängd i bygel-bh såhär när det är lite varmare).

Det har inte blivit så värst mycket bloggande de senaste dagarna och det mycket på grund av att jag och herrn har varit påsklediga och dessutom på grund av det fina vädret! Har legat ute och solat och läst lite i min nya bok; Den onda viljan av Karin Fossum. Som jag för övrigt måste påstå är lite märklig. Men den kanske blir bättre?

Nej, nu ska jag och herrn kika på
lite Family Guy och smälta kyckling-
salladen  som vi smällde i oss nyss.

Källa: Ordfront

I dagens Aftonbladet (webbtidningen that is) kan man läsa om Johanna Nordin som är den första lesbiska kvinnan att delta i TV4:as programserie Bonde söker fru. 2008 deltog Peter Gustafson som den förste homosexuelle och nu är det alltså dags för Johanna Nordin att delta i sin jakt på kärleken bland klöver och sommarnattsmygg.

Personligen så undrar jag bara varför man så enträget hänger kvar vid programnamnet - Bonde söker fru klingar otroligt heterosexuellt och trots att TV4 visar upp ett accepterande och relativt öppet tänkande angående det där med sexualitet (i alla fall i Bonde söker fru) så har man inte ändrat namnet trots att det har gått flera år.

Visst, kanske skulle man kunna påstå att "tittarna blir förvirrade om man byter namn" men varför inte Bonde söker partner eller Bonde söker kärlek? I fallet med Johanna Nordin passar dock Bonde söker fru utmärkt då hon är en bonde som söker en fru. Namnet passade ju dock mindre bra när Peter Gustafson sökte en man att dela livet med eller när bönder av kvinnligt kön har sökt den heterosexuella kärleken och alltså inte alls sökt någon fru.

Så, TV4, gör slag i saken och döp om programmet!
I övrigt ser jag fram emot att bänka mig framför
tv:n och njuta av rapsfält och koskit.

Källa: Aftonbladet

"Vi vill att det här ska vara någonting för hela familjen och därför blir det tjejkväll, grabbfest och barnkalas", säger Maria Dahlbom... Och håller upp en banderoll som berättar att ja, snart så är det Karlstad-kalaset. Och så är det några små cupcakes där i hörnet också.

Jag bor nära Karlstad. Jag pluggar i Karlstad. Men jag tänker inte delta i Karlstad-kalaset. Varför? Jo, för att jag inte gillar att springa runt i högklackat och jag gillar speciellt inte att någon reklamare antar att jag gillar det bara för att jag har en fitta mellan benen. Dessutom så tycker jag faktiskt om att göra saker tillsammans med människor av det motsatta könet men nej, det går ju inte. För på Karlstad-kalaset ska det vara en tjejkväll (som jag får gå på om jag tycker om att delta i en sprint med högklackat på fötterna) och en grabbfest (som det inte är riktigt lika okej att jag går på även om jag också kanske har lust att vara med på femkamp). Och jag undrar lite hur den där Maria tänkte när hon påstod att det ska bli ett kalas för hela familjen - menade hon då att det blir ett kalas för hela familjen på så sätt att mamma står där borta och klapprar med klackarna, pappa står där borta och lyfter tunga grejer och där borta står lillknoddarna och leker med rosa och blå leksaker beroende på om de är tjej- eller killknodds?

På Facebook-gruppen som bojkottar Karlstad-kalaset så menar en kvinna (som jag antar inte kommer att bojkotta) att man visst får delta i femkampen "trots att man är tjej" och att män också får springa i högklackat. Visst, det är ju superbra men varför har man då så passande döpt de olika evenemangen till tjejkväll och grabbfest? Om det nu är så att alla får delta, oavsett kön, så är ju mitt tips att man kanske bara kunde ha skitit i att könskoda festligheterna. Eller är det kanske en helt absurd tanke? Fy skäms på mig som kommer med en så tokig idé?

Sedan finns det ju alltid folk som tycker att man är petig och sådär "hiiiiimla feministisk" men vad skulle folk ha sagt om man hade ett svenne-kalas och ett kines-party? Nej, då skulle ju folk reagera (helt förståeligt - det skulle jag också) men när det handlar om att dela upp ett kalas i tjej- och killfester då rynkar inte fullt så många på ögonbrynen. Om jag skulle fisa offentligt skulle det bli ett större ramaskri. Även om det är exakt samma sak. Man delar upp människor i grupper; kines-party eller tjej-kväll spelar ingen roll.

Jag undrar även i mitt stilla sinne om det där jäkla barnkalaset tillåter att
HBT-föräldrar kommer med sina knoddar. Eller ska man kanske gå
igenom någon slags heterodetektor som ger dig okej om det är en
mamma-pappa-barn-konstellation (med snoppar och muttor som har varit
med sedan födseln såklart...) som kommer vankandes mot kalaset?

(Läs artikeln)

Imorse lyssnade jag på lite radio tills jag hade vaknat ordentligt och man pratade om donatorer och hur man ska få fler att donera. Exempelvis tyckte en person som ringde in att de som är villiga att donera även ska få gå före i köerna när de själva väl behöver ett nytt organ, om den dagen kommer vill säga. Detta tycker jag är en bra idé - den som inte är villig att ge får ställa sig längst bak i kön och de som ger kommer också att få.

Moster ville gärna donera även om hon sa att "de vill nog inte ha något av mig" men hon kryssade i den där lilla rutan liksom hela vår familj har gjort. Jag är villig att donera dels på grund av att jag inte skulle vilja stå där ensam om jag själv skulle vara i stort behov av ett organ (och därför ska heller inte andra behöva det) och dels för att en frisk kropp är något man ska vara glad över, en frisk kropp är en gåva som inte alla har och om mina friska organ (t.ex en njure) kan hjälpa någon annan som inte är fullt lika frisk så ställer jag gärna upp.

Att donera efter min död är heller inget som jag har något emot att göra - när jag har dött kan de få ta vad de vill, om mina organ duger. Jag behöver dom inte längre utan ger gärna till de som behöver dem mer. Att man inte vill donera efter sin död förstår jag absolut inte - ska man istället begravas med fullt perfekta organ medan det kan bli någon annans död just på grund av att du inte vill donera efter din död? Slöseri på resurser, om man frågar mig.

Det finns även de som föreslår att man ska få betalt för de organ man donerar - detta är, enligt mig, en mindre bra idé. Detta skulle bli något som slår mot de fattiga i samhället och den som har det riktigt skralt kanske inte finner någon annan utväg än att "sälja" en njure. Dock förstår jag dem som ringde in till radioprogrammet och menade att de som donerar får alldeles för lite pengar för exempelvis resor, förlorad arbetstid osv. Att behöva böna och be om några få slantar för att man har åkt fram och tillbaka till sjukhus för tester och dylikt ska vara det sista en donator behöver då det säkerligen kan vara påfrestande nog att dels kanske oroa sig över en allvarligt sjuk familjemedlem (som man har valt att donera till) och dels över de fysiska åthävor som faktiskt kommer som ett paket på posten i samband med de flesta operationer.

Jag tycker med andra ord att man inte ska locka människor till att donera genom att man får stora summor om man gör detta men jag tycker såklart inte att de som donerar och kanske inte har det så fett i plånboken ska behöva att gå på knäna för att få pengar för ex. resor, pengar som man dessutom redan har spenderat.

I alla fall så anser jag att det bör finnas fler donatorer; vi har tur som lever i ett land som Sverige där eftervården är superb och man har stor medicinsk expertis. Vi har en jäklans tur som har en bra sjukvård som kan upprätthålla eller höja vår hälsostatus och varför inte dela med sig till de som är mindre lyckligt lottade?

Vill du donera men har du inte anmält dig än? Klicka här!

Kampen för att få fler organdonatorer måste fortsätta och vi ska inte nöja oss med att det 2008 enbart togs till vara organ från 152 avlidna donatorer. Vi behöver bli fler för att rädda fler! Små steg är också viktiga och därför har jag gjort bilden nedan för att bidra till att försöka få folk att öppna ögonen för donatorbristen i Sverige; spara bilden och klistra in den i din egen blogg eller på någon annan hemsida!

OBS! Om du inte kan kopiera bilden (då mitt kopieringsskydd fungerar beroende på vilken webbläsare du har) så kan du gå in här och kopiera den. Ett tips är också att ni gör bilden till en länk som går till Donationsregistret.

Läs även berättelserna om Gustav som fick ett hjärta, om Marcus som räddade liv eller om Carola som fick en njure av sin man och tänk sedan efter om inte du också är villig att ge?

Jaha. Bläddrar igenom Aftonbladets nätbilaga och kikar efter något intressant eller bara något att fördriva tiden med. Det är kläder, diktatorer, viner, resemål, politiker och... grillning. Rubriken säger Tjejer, dags att greppa grilltången! och jag tänker att jaja, det där kan väl vara intressant att läsa. Artikeln är rätt så mainstream, rätt innehållsfattig och relativt tråkig. Man uppmuntrar kvinnor att ta över grillningen - claima sitt utrymme även i den grillosande trädgården. Och ja, det låter ju jättebra. Men jag blir irriterad. Jag vet egentligen inte varför men artikeln känns hafsigt ihopsläng och jag kan se framför mig hur Aftonbladets redaktion har kastat ut uppdrag på konferensbordet och sagt att "och så kan väl nån göra en artikel som är lite sådär geeeenus också".

Dels så skrivs det om att det är Fredde i Solsidan, och inte hans fru, som är den som grillar och att den där tanken om att det är män som ska grilla har blivit så "allmänt accepterad att den är självklar i Solsidan". Och jag undrar om skribenten har sett Solsidan för inte fasiken är det en blodigt allvarlig serie som omedvetet visar stereotypa förortsfamiljer. Enligt mig så är Fredde & Mickan i Solsidan ett sätt att ironisera över de självklara könsrollerna. Som jag ser det så är det ett medvetet val att Fredde ständigt är i en fyrtioårskris och ska köpa nya, fräsiga grejer för att visa att han är man enough medan Mickan är "jättekvinnlig" med fixad frisyr, noggrannt sminkat ansikte, dyra smycken och feminina klänningar. Det är uttänkt. Man ska skratta lika mycket åt deras fabricerade könsroller som man ska skratta åt att Ove äter en baguette med bebisbajs på.

N u  s k a  j a g  f u n d e r a  ö v e r  l i v e t
och lyssna på herrn som snusar ifrån sovrummet.
Och bjuda på lite Lilla London också.

Hm. Jag som har varit borta ifrån bloggvärlden ett x antal månader (nja, snarare två år?) har för ett tag sedan insett att spam-/reklamkommentarer inte bara är patetiska avtryck i stil med "åh, vad fin din blogg är - kolla in min också!" eller "det håller jag med om - kika in på min blogg om du vill" utan även kommentarer som verkar vara helt i sin ordning. Jag fick för några dagar sedan en kommentar som löd ungefär "oj, snygg stil du har - vi ska renovera om vårt badrum också och letar just nu efter snygg inredning". Jaha, tänkte jag - bäst man svarar på den kommentaren. Jag klickade mig därför in på hemsidan som var länkad i kommentatorns namn och kom plötsligt in på en sida som sålde badrumsinredning. Samma sida har ploppat upp i fler kommentarer - ingen kommentar den andra lik (förutom att dom gällde ämnet badrum).

Samtidigt som jag hatar spam och alla slags kommentarer som försöker göra medveten reklam för en blogg eller vad det nu kan vara så måste jag ge de som har badrumsspammat min blogg en klapp på axeln. Inte fasiken tog jag kommentarerna som ett spam - jag trodde absolut att det var en helt vanlig, bloggläsande person som tog sig tid att kommentera min blogg. Och på ett sätt så är det ju så också. Visst, personen som kommenterade var kanske inte någon intresserad bloggläsare utan arbetar snarare för hemsidan ifråga och hade antagligen bara googlat badrum tillsammans med blogg. Men att ändå ta sig tid att knåpa ihop en alldeles individuell spamtext är imponerande. Om jag skulle spamma skulle jag bara köra copy/paste - så lat är jag. Så ja, grattis och tummen upp till dig, du spammande badrumsfantast - jag svalde betet. Dock inte såpass att jag klickade mig vidare på sidan som länkades och beställde hem ett badkar med lejontassar men visst, lite lurad blev jag.

Obs! Alla spammare där ute.
Detta inlägg gör det inte fritt
fram för er att spamma loss.

När jag stod i köket i morse (nja, kanske för en timme sedan) så kom det en sån där knoddig bebisgrupp som var på väg mot nya äventyr (denna dag i form av bibliotekets fasad). Jag kikade lite grann. Och i stort sett alla hade rosa kläder. Med alla menar jag alla flickor. De flickor som hade hunnit odla lite längre hår hade flätor och de som inte hade så mycket hår hade i alla fall en rosa mössa. Längst fram gick två svartklädda pojkar med varsin pinne och längst bak gick en kille med camouflagejacka och matchande byxor. Resten däremellan var ett inferno av rosa och ljust lila. Och då tänkte jag att vafan, vad tråkigt det blev nu. För hur kul är det att könsrollerna blir så tydliga dels så tidigt på morgonen (innan man ens har fått igång hjärnan ordentligt) och dels i form av små barns kläder. Som man brukar säga; barnen är vår framtid och vår framtid kommer, om man kikar på just den här bebisgruppen, att bestå att killar som klär sig "killigt" och tjejer som klär sig "tjejigt".

Sure thing, jag är inte emot att flickor ska kunna ha rosa kläder eller att killar ska ha militärgrönt om de nu vill det - det är grejen att det inte ifrågasätts, att det per automatik är rosa som är en "tjejfärg" och mörka färger som är typiskt "pojkaktiga". Jag är för att tjejer ska kunna ha svarta kläder likväl som de ska kunna ha rosa och att killar ska kunna ha en blommig tröja likväl som de ska kunna ha byxor med döskallar på. Och det ska inte spela någon roll.

M o r r n ,  m o r r n !

Solen skiner och de nya plantorna på balkongen stormtrivs! Och jag sitter vid datorn. När jag skulle vika upp skärmen så hände dessutom en olycka (lite som för att straffa mig för att jag har valt att sitta inne) - jag hade just fyllt på en flaska med vatten och när jag skulle slå på datorn så petade jag till flaskan så att den åkte i golvet och vattnet bubblade ut på parketten. Då blev jag lite smått irriterad. En sådan sak som man inte vill ska hända på morgonen när man är nyvaken och lite förvirrad. Jaja. Upptorkat och torrt är det nu i alla fall.

För övrigt har jag kollat lite på de nya arbetsuppgifterna inför slutspurten i genusvetenskapen (det är trots allt bara två månader kvar nu!) och en av dem verkar något så otroligt rolig och intressant! Vi ska nämligen göra en så kallad observationsuppgift; vi ska välja ut en passande miljö (t.ex. ett torg eller ett café), sedan ska vi befinna oss i den här miljön i 30-60 minuter och observera allt som sker. Vi ska skriva ned vad det rör sig för folk där vi är, hur de ser ut, hur de går, hur de pratar och vad de pratar om. Man ska, under observationens gång, inte använda sig av sina egna, förutfattade meningar utan förklara människornas sätt och utseende så "rent" som möjligt. Vi ska också dokumentera känsel-, doft- och smakintryck samt hur miljön vi befinner oss i ser ut (ex. hur caféet är inrett). Vi ska sedan analysera vår observation utefter en teori som vi själva har valt och påvisa hur kön kommer till uttryck och konstrueras i vårt observationsmaterial. Sedan ska vi såklart göra de vanliga sakerna; reflektera över hur vi tycker att vårt arbete har fortlöpt, färdigställa arbetet utefter en given mall samt diskutera vårt arbete tillsammans med klassen.

Jag är skittaggad och funderar över var jag ska sätta mig ned med papper och penna och titta! Kanske balkongen (ifrån min balkong ser man en massa folk och hör dessutom vad de säger), bussen (fast där är det i och för sig rätt tyst de flesta dagarna), puben, pokerkvällen... Ja, det finns en uppsjö av miljöer att välja och jag vill slänga mig ut direkt! 

Massmörderskorna Aileen Wuornos och Belle Gunness

Jag försökte att sätta mig ned med mitt arbete om kvinnohistoria m.m igår men nej, det tog emot. Så därför tog jag fram borren och borrade i skåpsluckorna i köket. Min brist på skrivarlust resulterade därmed i att jag borrade upp fyra nya handtag till luckorna. Blev betydligt snyggare än de gamla guldfärgade handtagen som satt där innan. Nu är det bara elva handtag kvar att byta.

Apropå köket så är jag minst lika sugen på att renovera det som jag är på att bryta sönder (och förhoppningsvis snygga till) badrummet. Dels så är det kaklet (beiga plattor med blommor på...), sedan så är det kökslådorna (personen som bodde här innan tyckte visst att lådfronter kan göras i masonitskivor som man bara slabbar lite vit färg på), sedan så är det sockeln (som är mörkbrun) och sedan så är det köksfläkten (stor sjuttiotalsfläkt som säkerligen suger magnifikt men som knappast är en fröjd för ögat).

Jag har på kakelfronten funderat på om väggplattor från Ikea skulle kunna passa bra. Jag har ingen erfarenhet av dem själv men de ser ju onekligen helt okej ut. Och det borde vara lätt att sätta upp dem på en dag. Eller?

Idag har jag pratat med min kära mor. Moster hade tydligen ringt henne inatt runt klockan två. Hon var tvungen att fråga mamma om hon hade pratat med sjuksköterskorna än. Det hade mamma gjort. Igår, när mamma och min betydligt äldre bror hälsade på min goa skrutt på sjukhuset, så hade hon bett mamma säga till sjuksköterskorna att om det vill sig så att hon får hjärtstillestånd eller råkar ta för mycket medicin (eller medicinerar för mycket med vilje) så vill hon inte att livsuppehållande medel sätts in. Mamma och jag har redan diskuterat det där och vi är inte förvånade. Det går stadigt utför och moster vill vara på det klara med att om det händer något så vill hon inte vakna upp igen med försämrad hjärnkapacitet eller något liknande, inte vakna upp som ett kolli. Då vill hon hellre avsluta sina dagar. Och vi förstår henne till fullo.

Idag ska hon in på kontroll då njurarna har slutat att fungera. Det kommer inte något urin ut i påsarna och de ska därför röntga. Moster vill inte veta vad de hittar och hon vill heller inte att de gör något åt det som de hittar, ifall att det är exempelvis en operation som krävs för att njurarna ska börja fungera igen. Hon vill inte och tror heller inte att hon skulle klara av en operation.

Det börjar bli allt mer "på riktigt" nu och vi är inne på slutspurten. Hon ringer mig varje dag och vi pratar om hur hon har det. Hon trivs. Ligger i den enda salen där man får ta emot besök dygnet runt, där man kan ta in ytterligare en säng ifall att någon av oss närstående vill sova över och där hon dessutom får välja vad hon vill äta (de andra går efter matsedeln). Jag och mamma har pratat om att det är lite av en deathrow och så skrattar vi. Det är makabert och man måste få skratta. Kan man inte skratta så kan man inte fungera.

Vi får se hur kontrollen idag fortlöper.
Vi tar dagen som den kommer och man glädjs åt det lilla.

Mina tankar går även till Linda som den tjugonionde mars somnade in för gott efter drygt ett år med cancern som följeslagare. Tankar går även till man, barn, övrig familj och till hennes vänner.



 

Först var det deras kampanj, Campaign for Real Beauty, med naturliga kvinnokroppar - smala, mulliga, mörkhyade, ljusa, fräkniga, storbystade, smårumpade... Ja, alla slags kvinnor blev hyllade i Doves reklamer som prydde tidingssidor och tv-rutan. Men nu har de även kommit med en reklam som jag tycker är otroligt smart och rolig - och dessutom... wait for it... för män!

Eftersom det inte var längesen som jag och herrn flyttade hit till lägenheten så går jag fortfarande med renoveringsplaner angående hur lägenheten skulle kunna nå sin maximala kapacitet. Främst är det badrummet och köket som jag har planer för. Har idag suttit och kikat på olika badrumsattiraljer, bland annat duschar och i synnerhet duschväggar. Just nu har vi ett minimalt badkar så en fin dusch skulle inte bara bli snyggare, det skulle även frigöra utrymme. Hafa och ByggHemma bjuder på lite inspiration.