Det var några dagar sedan som jag läste ur Igelkottens elegans men har börjat på en ny bok och inte varit så datorsugen så jag får helt enkelt sammanfatta boken idag istället.

Jag skulle först och främst vilja påstå att boken är lite svår för de som inte har läsvanan inne. Det är mycket filosofi (inte konstigt då författarinnan Muriel Barbery själv är lärare i filosofi) som kan framstå som lite krånglig och svårläst men när man väl har kommit in i filosofi-lunket så finns där mycket humor. Så, ni som tycker att filosofiska funderingar är lite knasiga och svårtydda, ge inte upp!

Hur som helst så handlar boken om Renée Michel och Paloma Josse som båda bor i samma pampiga byggnad i Paris. Dock är Renée portvakt i huset och Paloma bor med sin välbärgade familj i en av de flera hundra kvadratmeter stora lägenheterna. Renée försöker, dag ut och dag in, att passa in i mallen som säger att en portvakt är en ensam figur som tycker om att titta på teve och prata med sin katt och denna anpassning gör hon för att hon i lugn och ro ska kunna hänge sig åt det hon verkligen älskar; filosofi, litteratur, konst och vacker musik. Hon är med andra ord en otroligt intelligent kvinna men gör allt i sin makt för att socitetsmänniskorna boendes i huset ska tro att hon är allt annat än smart så att de låter henne vara; så att de inte blir chockade över att hon bryter mot portvakts-normen.

Paloma Josse i sin tur bor med sin familj och deras katter (åh, jag älskar förresten kapitlet om katterna!) i en stor lägenhet men hon är allt annat än lycklig. Hon är tolv år, överbegåvad och förvissad om att vuxenvärlden med dess krav och fjanterier inte är något för henne; hon tänker därför ta sitt liv den dag då hon fyller tretton och har bestämt sig för att skriva dagbok tills den dagen kommer.

Men så, när en av de stora lägenheterna i huset säljs och Kakuro Ozu flyttar in, så blir livet aldrig sig likt, varesig för Renée eller Paloma.

Detta är en varm bok om grubblerier, vänskap, om att flyta med strömmen men också om att våga simma motströms efter flera år av flytande. Det handlar om klasskillnader, om hur man kan existera utan att synas och om intelligens och livets goda. Man får följa Renées vardag medan man parallellt får läsa Palomas dagböcker (dels den där hon skriver alla sina djupa tankar och dels den där hon uppmärksammar fina rörelser här i världen) och plötsligt så korsas deras vägar.

Jag gillar boken; den är varm och fransk (jag vet egentligen inte vad det innebär när något är franskt men om det finns en känsla man kan kalla fransk så är det helt klart den känsla som man kan tillskriva den här boken), glad och ledsam och underfundig och tungvrickande på en och samma gång. Det jag kan se som ett eventuellt minus är, som sagt, att boken kanske kan vara svår för alla och en var att läsa; ibland kan språket vara lite avancerat och det här är nog en bok som passar dem som har läst en del redan. Så, om du inte är en van läsare så är mitt tips att mjukstarta med någon annan bok för att sedan gå över till Igelkottens elegans. För övrigt gillar jag de korta kapitlen (även om de ibland kanske är lite för korta).

Kanske borde man se filmen också?

Igår läste jag ur den Röda grevinnan, författad av underbara Yvonne Hirdman. Boken är en slags förteckning över Yvonnes mors liv och vad som måste ha varit stor möda och mycket arbete har lett till att hon har skrivit boken Den röda grevinnan - En europeisk historia.

Allt börjar med ett par mamelucker, några lådor och att Yvonne hittar sin då avlidna mors dagbok (på väg att bli slängd och för alltid bortglömd). Hon försjunker i den och fantiserar ihop hur hennes mors liv kunde ha tett sig innan barnen och Yvonnes far kom in i bilden. Men det är inte bara fantasier - Yvonne Hirdman har uppenbarligen lagt ned ett stort mått energi på att få fram fakta till boken. Hon fantiserar men inte lika mycket som hon refererar till massvis av böcker, personliga brev, foton, kartor, artiklar och en massa andra dokument som på något sätt rör hennes mamma, Charlotte Hirdman, tidigare Stenbock-Fermor men född Schledt.

Boken är dock inte bara en berättelse om hennes mors liv utan den behandlar även stora mått av politik med tanke på att tiden som boken rör sig i är år då första världskriget härjade, då anti-angreppspakter slöts, då andra världskriget kom och då världen aldrig blev sig lik igen. Det är Die Rote Fahne och det är Lenin. Det är trotskister och det är bolsjeviker. Det är politik, helt "enkelt", och där mitt i allt står Charlotte, dotter till Emilie och Fritz (vars liv boken också berättar om). Men hon är inte passiv. Hon är politiskt engagerad, står för sina åsikter och liknar i mångt och mycket många andra starka kvinnor under denna tid (kvinnor som började att bära byxor, som hade kort hår, som rökte cigaretter tills de storknade, som arbetade som stenografer och telegrafister, som dansade till långt in på natten. Som överlag var väldigt frigjorda).

Charlotte ståendes till vänster i bild med foten på bordet. Källa.
Man får i boken följa Charlottes liv från det att hennes föräldrar träffas till det att hon flyttar till Sverige och får sina barn, däribland Yvonne Hirdman, författaren her-self. Och lite ledsen kan jag bli över att man inte får följa Charlotte som mor, som språkkunnig kvinna som flyttar till Sverige för räddningen och kärlekens skull. Men jag förstår varför Yvonne Hirdman slutar Charlottes historia där; hon vill ju skriva berättelsen om den mor som hon aldrig fick lära känna, inte berättelsen om den mor som hon uppfostrades av och kände till punkt och pricka. Hon vill leta bland gamla gulnande papper och svårtydd skrift och hitta mammans liv där i all röra.

Vad gäller språket i boken så är det förträffligt. Det är ett språk som passar bra till den tid som boken utspelar sig i. Yvonne blandar franska ortsnamn med polska bagerier och svart-vita foton från 1900-talets början och allt smakar lite film noír, vilket jag älskar. Och jag blir inte alls förvånad över att boken vann Augustpriset 2010.

Okej, jag vet att jag har varit seg med att recensera En dåre fri. Jag läste ur den för flera dagar sedan (en vecka sedan?) men sedan har jag liksom inte fått tummen ur. Dessutom har jag ju börjat med en ny bok så då glömmer jag uppenbarligen bort att jag har läst en bok innan...

Boken är i alla fall författad av Beate Grimsrud och har bland annat vunnit Norska kritikerpriset 2011 samt Sveriges Radios romanpris. Boken blev även nominerad (av både Sverige och Norge) till Nordiska rådets litteraturpris i år och även till Bragepriset 2010. Imponerande!

En dåre fri handlar om Eli och man får följa hennes resa från liten tjej till medelålders kvinna med hennes multipla personlighet som en ständig följeslagare. Eli har nämligen hört röster sedan sex års ålder (då lille Espen äntrar Elis huvud med sitt barnagråt och sin rädsla) och hon har under åren samlat på sig en hel familj inne i sin skalle. Dels har hon alltså Espen men med tiden tillkommer även Emil som är en lekfull tioåring som spelar fotboll precis som Eli och som lovar att han ska hjälpa henne att inte vara rädd för döden. När Eli är sexton kommer även Erik att få en plats bland rösterna - Erik som är lika gammal som Eli, som inte är rädd för något, som är vågad, farlig och arg. Som nyttjar droger och som påstår att Eli inte kan lita på någon annan än honom. Som tjugosexåring kommer även Eugen - en glamourös person som älskar att shoppa, att leva dekadent och som vet hur man för sig i de finare kretsarna. När Eugen kommer på besök så klär sig Eli i smoking, hon kammar håret noga och bugar inför alla och en var.

Boken tillåter läsaren att följa med Eli och hennes röster då hon går på möten med förlag (Eli är nämligen författare), då döden kommer skrämmande nära, då hennes pappa blir sjuk och då Eli gör allt för att slippa berätta för sin familj om Espen, Emil, Erik och Eugen. Man får även ta del av Elis osäkerhet när det kommer till sin könstillhörighet - hon har så länge hon kan minnas inte vetat vad hon vill "vara", om hon vill vara man eller kvinna, bådeoch eller ingetdera och man får också följa med på Elis terapisessioner med KBT:aren Jonatan som med alla till buds stående medel försöker ge Eli verktyg för att mästra rösterna.

Boken är välskriven och intressant. Jag tror att den kan läsas av såväl lekmän som de som jobbar med människor drabbade av psykiska åkommor då boken ger en övergripande och väldigt bred bild av hur livet kan te sig för en del människor som lider av psykisk sjukdom. Jag kan dock bli förbannad då och då när jag sitter och läser. Jag slås av hur psykvården ibland visar sin sämsta sida och hur detta slår mot dem som redan ligger ned. Jag blir irriterad över att Eli, då hon skadar ögat i en fotbollsmatch, tas om hand på bästa möjliga sätt medan hon, när hon blir intagen på diverse psykiatriska avdelningar inte får en tillstymmelse till den respekt som hon fick på en helt vanlig vårdcentral. Detta ger en bra bild av hur det inte är lika accepterat att ha psykiska problem som att ha fysiska problem. Det är lättare för omvärlden att acceptera att ett ben är brutet än att psyket är detsamma och detta ger boken flera bra exempel på. Samtidigt så finns det ljuspunkter i den psykiatiska vård som Eli får - knappast alla vårdare lägger henne i bälte direkt hon sätter sig på tvären, alla vårdare säger inte "nej" när Eli vill ta en promenad i det fina vädret och en del av den personal som Eli träffar under årens lopp blir goda vänner som finns kvar och stöttar i ur och skur.

Jag måste som avslutning även tillägga att det är svårt att sammanfatta den här boken; det händer så mycket och det finns så mycket material att tolka och tycka saker om att jag hellre lämnar er med en kortare sammanfattning och tipsar om att läsa boken om ni tycker att det jag skrivit låter intressant. Slutligen så tycker jag, som sagt, att boken är bra och välskriven men jag kan tycka att den kanske är femtio eller trettio sidor för lång då det, enligt mig, ibland blir lite upprepningar. Men det är också det enda som jag kan kritisera.

När jag laddar upp ett inlägg så publiceras det jag skrev innan. Så igår fick jag alltid ligga ett inlägg före. Så inlägget nedan, som egentligen skulle ha publicerats igår, kommer alltså nu. Jaja. Det verkar ha löst sig någorlunda i alla fall. Jag hatar krångel. Men nu tänker jag dricka kaffe och läsa Den röda grevinnan. Jag har ju förresten glömt att recensera En dåre fri men det kommer kanske senare idag!

Besöket igår var för övrigt väldigt uppskattat. Daniel kom och vi fikade och pratade om hans pajade öga och om han ska flytta hit (ja, inte in till oss men till kommunen som vi har flyttat till). Sedan handlade vi lite böcker. Eller ja, Daniel handlade flest (han som aldrig har varit en bok-människa) och jag köpte en bok med 1001 cocktails. Så nu behöver jag inte få drink-torka i alla fall, om man nu får för sig att dra fram shakern.

Dragspelsmannen nede vid Ica spelar Kalinka för tusende gången idag och jag funderar på en sak som inte alls har med dragspelsmannen att göra. När jag skrev recensionen om Lilla stjärna i föregående inlägg så tänkte jag (och har gjort det många gånger innan) att jag, när jag recenserar böcker här på bloggen, sällan ger böckerna dåliga omdömen. Jag tycker de flesta är superbra och ger sällan ett sämre betyg än 3 av 5. Den enda jag har recenserat med mindre begeistring är väl Robert Gustafssons biografi men annars så är det idel hyllningar av många böcker. Jag tror främst att det handlar om att jag för det mesta vet vilka slags böcker jag gillar och att jag köper dem som jag, via baksidetext eller sammanfattningar, fastnar för. För det mesta så stämmer mina förväntningar och böckerna visar sig vara bra. Sedan kan det ju också handla om att jag kanske inte är så kräsen. Själv tycker jag att jag borde vara kräsen med tanke på hur många böcker som jag har läst men vem vet, kanske är jag en allätare som lättare hittar bra saker med böcker än brottstycken som är mindre bra?

Hur som haver så måste jag alltså säga att jag faktiskt kan tycka att böcker är dåliga! Jag gillar inte alla böcker. Men många. Det måste jag erkänna. De böcker som jag anser är dåliga när jag har kommit tjugo sidor in i handlingen kan jag anse är superbra när de är urlästa och ligger bland alla andra böcker jag har läst. Jag brukar liksom tvinga mig in i de böcker som jag tycker verkar lite smådåliga i början och det brukar oftast resultera i att jag inte kan lägga dem ifrån mig efter sextio sidor.

Det finns dock ett undantag. En bok som jag har försökt att läsa gång på gång. Men som jag hatar. Jag hatar den för att jag inte kommer in i handlingen. För att boken verkar vara skriven mer som ett statement att böcker får vara annorlunda än av ren berättarglädje. Boken heter Still och saknar punkter. Boken är en lång mening och jag får anstränga mig för att förstå när en mening egentligen är över och en annan börjar. Det förtar läslustan. Det känns som att boken enbart är skriven för att den ska hyllas av kritiker som egentligen inte fattar ett skit de heller men som måste hylla den för att den är så aaaannorlunda och djuuuup. Själv tycker jag att det är en skitbok. Ja, nu sa jag det. Det är en pretto-skitbok som jag inte rekommenderar någon att läsa. Handlingen har jag inget att tycka till om för jag kommer aldrig in i den. Och jag anser mig inte konservativ när det kommer till bokläsande annars - jag kan läsa om allt. Men om det krävs att jag måste läsa boken en gång för att kunna sätta ut punkter och sedan läsa den en gång till för att verkligen kunna läsa boken så får det tamigfan vara.

Åh, John Ajvide Lindqvist är en storslagen författare! För er som inte har läst någon av hans böcker så kan jag helt klart lovorda honom. Hans skräck är i en klass för sig. Inte för överdrivet utan skräck som är verklighetsförankrad med subtila, övernaturliga inslag. Det går aldrig till överdrift á la Arkiv X utan bubblar där i gråzonen mellan det vardagliga, det obehagliga och det som inte kan ske (eller?).

Med boken Lilla stjärna går Ajvide Lindqvist knappast ifrån sitt sätt att författa utan fortsätter i samma stil (vilket såklart är ett plus!) men denna gång med två unga flickor i huvudrollerna. Boken handlar om Theres, som nyfödd hittas nedgrävd i skogen och som kan sjunga helt rent men sällan talar, och om Teresa, en småstadstjej som anser sig väga några kilo för mycket, som tycker att hon inte passar in och plötsligt en dag, i soffan framför Idol, blir helt betagen av det som hon ser.

Boken handlar i mångt och mycket om utanförskap och om hur detta utanförskap och viljan att revoltera mot vuxenvärlden kan få oanade konsekvenser. Boken handlar samtidigt om två flickor med vitt skilda personligheter, där den ena kanske passar in mer än hon anar men som ändå anser sig vara verklighetens femte hjul och där den andra knappast passar in någonstans men inte alls bryr sig, som finner varandra och bildar sin egna flock.

Flocken tar inte hänsyn till rätt och fel och sätter upp sina egna regler där det är "de små" mot "de stora" och där den gemensamma känslan av utanförskap och rädsla svetsar människor samman och hjälper dem att finna mod och styrka. Mod och styrka som i slutändan inte kommer till användning på det sätt som är allmänt accepterat. Men vad andra tycker bryr sig inte flocken om och man får följa Theres och Teresa genom en historia som lämnar läsaren med en känsla av obehag.

Förresten, tycker ni som jag att omslaget till Lilla stjärna är förvånansvärt likt omslaget till I det tysta? Ta bort tejpen och tänk er bilden utan att de har blivit grejade med så tycker jag att barnen är otroligt lika varandra.

I Morgan Larssons bok Radhusdisco får vi följa Morgan (eller Morris som han kallas) från lågstadie till högstadie och allt som händer med både kropp och psyke. Morgan Larsson skriver med en humor som är få förunnat och då och då så undslipper jag mig några skratt (det är sällan som jag skrattar högt när jag läser böcker). Boken handlar om allt som händer när man som liten växer upp i ett neonfärgat 80-tal; klassfester, den första kärleken, danska besökare, drömmare och hur det kan bli när man tänker för mycket. Det är mobbare, "snygga tjejer", "coola killar", sexualdebuten, upptäckten av onani, rockmusik och mycket mer. Och mitt i allt detta Morris. Morris som funderar mycket på livet, som växer upp i Trollhättan och som undrar om alla vägar verkligen bär till Saab.

Boken är en varm berättelse om hur det är att växa upp över huvud taget och jag kan känna igen mig även om jag, till skillnad från Morris, växte upp på nittiotalet. Alla kan vi känna igen personligheter som vi har mött under skolåren och man kan känna igen det där pirret som Morgan Larsson skriver om när man pussar någon för första gången. Alla kan känna igen sig i boken för rollerna i skolans värld förändras sällan - det finns alltid den coole, den snygga, den som får alla tjejerna och den som inte får någon tjej alls (och heller inte vill ha någon).

Boken bjuder som sagt på många skratt men ger också chansen till eftertanke, en chans att fundera på hur det var när man själv växte upp och hur man mådde, vad man tänkte på och hur man trodde att livet skulle bli. Man får följa med bakom kulisserna till det liv som gjorde Morgan Larsson till den han är idag (bland annat känd som snacksalig reporter i P3).

Apropå böcker men inte apropå att jag är missnöjd (läs föregående inlägg...) så måste jag ju påminna om att Carin Gerhardsens nya bok Helgonet har kommit ut nu! Ytterligare en bok om Hammarbypolisens arbete bland blod, mord och intressanta karaktärer. Jag har läst Pepparkakshuset (2008), Mamma, pappa, barn (2009) & Vyssan lull (2010) och nu känner jag mig ju manad att köpa Helgonet också!

Kan man någonsin få nog av böcker? Egentligen?

Hårda ord va...? Hur som helst så kollade jag på Nyligen och såg att det tydligen kommit ut en ny bok av Ajvide Lindqvist. Boken heter Tjärven och jag blev överlycklig. Jag har ju läst alla hans böcker (förutom Lilla stjärna som jag håller på att läsa just nu och Låt de gamla drömmarna dö) och det kliade i bladbläddrarfingrarna direkt. Så jag bokusade (säger man "googlade" så säger man "bokusade") såklart boken men nej, inte hittade jag någon Tjärven där. Googlade och hittade info om Tjärven... Tjärven som jag alltså trodde var en bok. Och som inte var det! Tjärven släpps nämligen bara som e-bok och ljudbok. Jag vägrar e-läsa! Och ljudbok är jag lite skeptisk till. Superbra när man kanske kör lastbil eller något liknande men inte för mig. Jag vill ligga i solen/i soffan/i sängen/på golvet och läsa böcker som jag kan hålla i, lukta på (doften av ny bok gör mig lyrisk!) och bläddra i. Ingen jäkla e-version... Jag är besviken (vilket alla vet är mycket värre än att vara arg)! Jag ville ha en ny Ajvide-bok och nu blev jag glad helt i onödan. Fuck...

Källa

Nu ska jag sätta mig och läsa lite i en intressant rapport som jag klickade till mig häromdagen. Den heter Se mig och kommer från Ungdomsstyrelsen. Rapporten handlar om ungas tal om sex och internet och du kan hitta rapporten nästan längst ned på Ungdomsstyrelsens sida. Jag tror och hoppas att rapporten kommer att bjuda på mycket intressant läsning.

Källa

Åh. Jag har fått en ny bok i sikte. Visserligen har jag en hel hög på nattduksbordet som jag kan sätta tänderna i men det gör inget om man köper lite fler (jag kommer säkerligen läsa böcker hela mitt liv eller tills synen säger stopp så man har alltid plats för nya böcker). Den jag nu funderar på att köpa (jag får nog dock vänta lite med tanke på att den inte går att köpa på Bokus än) är Jens Lapidus nya bok Livet deluxe. Jag har läst hans andra böcker (dock inte sett filmen Snabba cash då jag har hört att den inte är lika bra som boken) och kan tänka mig att Livet deluxe är läsvärd den med. Man får, enligt Bokus sammanfattning, tydligen följa en del personer från de andra böckerna och även om sammanfattninen verkar lite cheesy (begreppet "k" är ju bara fjantigt) så måste jag nästintill köpa den för att se om den håller samma klass som Lapidus tidigare böcker. Såhär lyder sammanfattningen;

Med sin Stockholm noir-trilogi har Jens Lapidus vänt upp och ner på kriminalgenren. De kriminellas perspektiv regerar. Jorge tvivlar på det lagliga livet. Radovans dotter ställs inför ett val.

Arvet. Från far till dotter. Från syster till bror. Känslan, hedern och makten. Smutsiga cash - oavsett var de kommer från - blir till rena pengar när de tvättats några varv.

JW har inte förspillt sin tid på kåken. Han planerar en storstilad comeback.

Jorge har tröttnat på att försöka leva hederligt, kränga latte och foccacias. Livet deluxe hägrar. Och den här gången ska det bli riktigt stora pengar. Men polisen tar till nya medel. En undercover-operatör tar sig djupt in i Stockholms undre värld, nära Jorge. Nära JW. Samtidigt är en man utan ansikte och namn ute efter Gudfadern själv, Radovan Kranjic. Allt fler behöver ställa sig frågan: Hur ser livet ut e.R.? Vem blir Stockholms nya kung - eller drottning?

Medlen varierar. Beskydd, rån, k, kroppar. Jakten efter pengar och makt går vidare. Och efter ett liv utan bekymmer nånstans där det är varmt och ljust. Målet är snabba cash - och livet deluxe.

Och här är lille Jens. Han ser lite skeptisk ut.
Och har samma frisyr som Carl Philip. (Källa)

Boken I det tysta är en självbiografisk bok skriven av Vicky Jaggers. Vicky berättar i boken om sitt liv från det att hon som tolvåring blir våldtagen av sin egen bror och hur hon sedan lever med skräcken över att han ska komma tillbaka i årtionden framöver. Hennes berättelse är en hemsk historia om hur hemmets lugna vrå som för de flesta barn innebär ett skydd mot allt det hemska som finns här i världen byts ut till att bli ett fängelse där rädslan följer henne var hon än går.

Samtidigt som boken berättar en horibel historia om den lilla flickan som utsätts för något av det mest hemska man kan tänka sig så är det även en berättelse om en monumental kärlek mellan far och dotter då Vicky och hennes far står varandra närmre än några andra. I honom ser hon en förebild och när fadern insjuknar i cancer ställs tillvaron på ända för familjen. Nu har Vicky både en sjuk far och en störd bror att ständigt oroa sig över.

Man får i boken följa Vicky genom traumat som hennes brors våldtäkt innebär till lyckan i att skapa en stor, varm familj. Man får följa Vickys relation till sin mor - en mor som enbart har ögonen för sin älskade son vilket leder till att Vicky sluter sig. Hon tänker för alltid hålla tyst om vad hennes bror har gjort i rädslan för att hon skulle förstöra för familjen och över att hennes mor, som sätter brodern på pidestal, inte kommer att tro henne.

Boken är välskriven, lättläst och visar på en styrka som inspirerar. Vicky varken glorifierar sina val i livet (som sitt missbruk) eller svartmålar personer i sin omgivning utan berättar rakt från hjärtat. Hon vill inte ha medlidande utan vill snarare visa att man kan klara det mesta och skriver i slutet av boken att om hon så bara når en människa med sitt budskap så är hon mer än nöjd. Jag uppskattar även boken för dess uppriktighet - hon kan visa hat mot både bror och moder, hon kan erkänna att hon har betett sig felaktigt och hon tolkar sina beteenden i tonåren utefter sina upplevelser som en liten flicka som bara ville bli omtyckt och älskad.

Som ni ser har jag ändrat utseendet på min betygssättning.
Nu är det alltså pluttarna med korsstygn ni får kika på. Denna
bok har till exempel fått fem pluttar. Topp-betyg m.a.o.

Woho! Nu är intersektionalitetsarbetet färdigt. Men jag tänker inte lämna in det idag för ute så spöregnar det och jag tänker inte gå till bibblan, skriva ut arbetet (jag har inte kopplat in min skrivare än trots att vi bott här i snart ett halvår), blöta ned hela arbetet och sedan lämna in en boll av pappersmassa. Så njae, det får vänta till imorrn så jag hoppas på fint väder då. Fast inte för fint för då vill jag ju ligga på balkongen och sola.

Jaja, nu blir det kaffedrickande i alla fall och sedan kommer jag tillbaka med min recension av boken I det tysta. Förresten, jag fick även några böcker av mammisen; Radhusdisco (jag läser den nu och den är superbra), Life (Keith Richards biografi), Igelkottens elegans, Den röda grevinnan, en bok om landsbygden som jag har glömt namnet på och någon mer som min hjärna inte riktigt kommer ihåg. Så jag har så jag klarar mig med böcker ett tag framöver.

Nu ska jag ut på balkongen med
kaffekoppen och speja efter måsungar.

Magnus Linton levererar med Cocaina en bok som inte tar ställning, som inte förespråkar varesig legalisering eller kriminalisering av drogen utan enbart vill berätta historien om "de som gör det" från de bönder som odlar koka till politiker som tar emot mutor och knarkbaroner som styr Colombias städer.

Boken är en fackbok och går från kokainets uppkomst till dagens Colombia där legalisering har blivit en aktuell fråga - inte för att man vill ha mer kokain utan snarare mindre kriminalitet och mindre dödande i drogens namn.

Man även kan läsa om den brutala ekologiska förstörelsen som USA's besprutningar ledde till och hur USA's planer på att utrota kokainet snarare ledde till det motsatta. Man kan läsa om mödrar vars barn har dödats i stridens hetta och om korrupta polischefer, presidenter och inflytelserika journalister.

Boken är intressant och innehåller såväl rena fakta som skönlitterära berättelser om det colombianska folket och dess kamp och strävan mot ett Colombia utan död, fattigdom och muthärvor. Jag tror dock boken kräver att man sedan innan har ett hum om Colombias frontfigurer då jag en del gånger inte hängde med bland alla namn som radades upp och alla politiker som nämndes. Jag kan även tycka att Lintons språk är något krångligt. Han använder gärna kommatecken in absurdum och meningarna kan då och då bli lite svåra att förstå, endera för att de är alldeles för långa eller för att sammansättningen av dem är något onödig. De språkliga missarna (vilket jag anser att dem är) förtar lite av glädjen av att läsa boken men får mig inte att lägga boken ifrån mig i första taget.

 

Kanske beror det på att jag började att läsa boken med förhoppningar om att den skulle spegla den Robert Gustafsson som jag alltid har trott att han har varit. Kanske beror det på något annat. Från vaggan till deadline gjorde mig besviken - sen om det är jag som har för höga förväntningar är svårt att säga, men besviken blev jag.

Jag ville läsa om den Robert Gustafsson som har levt ett vanligt liv vid sidan om scener och tv-program, som har saker att berätta om sina barn, sin fru, sina föräldrar. Men nej, större delen av boken handlar om hur mycket han har gjort i sitt liv och då mest inom det massmediala. Det är program hit, det är föreställningar dit och det osar hybris om det mesta. Jag vill inte höra att han har kommit att förstå varför folk kallar honom för Sveriges störste komiker, om hur bra recensioner hans shower har fått och om hur jävla duktig han är. Han är inte ödmjuk för fem öre och har tagit sin familj för given.

De enda kapitlen som jag fann något direkt nöje i att läsa var de första kapitlen om hans barndom, om Robert utanför Killing-gänget och Rolandz, samt kapitlet om att man måste kunna skämta om allt för om man inte skämtar om ett visst ämne så blir det man inte skämtar om automatiskt bortglömt och det är också ett sätt att förnedra och förtrycka.

Visst, någonstans mellan raderna så kan jag se den där Robert som verkar karismatisk, trevlig och lite härligt töntig. Men mest ser jag bara en mansgris som tar för sig och som vänder det mesta till sin fördel. Ibland talar han om sin hypokondri men nej, då blir han inte svag, då blir det snarare en tävling mellan honom och någon annan skådespelare om vem som är mest hypokondrisk och då blir det ändå Robert som vinner. Och så blir han bäst... igen.

Källa
Han verkar dessutom inte ha den finaste av kvinnosyner - han pratar om kvinnor som inte rakar armhålorna (och att de var för tråkiga för att bjuda på fester) och att kvinnor ska ha former och inte vara smala som stickor (jag som är lite bubblig här och där borde ta åt mig och tänka att åh, vad härlig han är den där Robert, men samtidigt så tänker jag att; hur känns det för de där pinnsmala tjejerna som läser boken? Hur kul är det för dem?). Att han sedan har stuckit iväg för att spela en föreställning precis när hans fru har krystat ut en knodd och att han inte har varit alltför närvarande i hemmet säger jag inget om för det behövs inga ord.

Och mitt i min ilska så blir jag samtidigt lite ledsen. När jag ser bilderna på herr Komiker när han spelar en pjäs, när han drar en sketch eller något liknande så tycker jag ju att han ser så gosig och rolig och trevlig och lite töntig ut. Och då vill jag inte skriva att boken var dålig. Men när jag sedan bläddrar vidare och läser ett kapitel eller två så kommer den där osympatiske Robert fram likt en ödla som krälar sig ut ur ett hål i marken. Att just den här ödlan sedan valde att skriva en bok förstörde min syn på Robert Gustafsson. Och visst, han skrev inte boken för att göra just mig nöjd eller för att leva upp till några (uppenbarligen) felaktiga föreställningar om hans person men... jag blir ledsen ändå.

Och det tar emot något så fruktansvärt att betygsätta den här boken för jag ville så gärna att den skulle vara en fullpottare, att jag och herrn kunde skratta tillsammans när jag ligger och läser högt i sängkammaren, att den skulle förstärka min bild av Robert. Men nej.

Sitter just nu och försöker mig på att skriva klart min observation. Jag måste dock säga att Connells bok Masculinities är jäkligt svår att förstå sig på. Engelskan har jag inga problem med men det är upplägget som är lite dumt och registret i slutet ska vi inte ens tala om. Jag tycker inte om register där det finns exempelvis ordet "Homosexuality" och sedan under det står det en massa "masculinity and...", "homophobia and..." osv. Jag vill ha alla ord i bokstavsordning utan några jäkla undergrupper.

Jaja, skam den som ger sig. Jag ska försöka att leta upp information om homosociala relationer nu.
Vi får se hur det går.

Igår läste jag ur Rebus sista fall av Ian Rankin. I korta drag så handlar boken om Rebus och hans team som en höstnatt får ett mord på halsen - en rysk poet har hittats brutalt ihjälslagen. Teamet nystar i diverse trådar och tror att poetens död kan bero på hans kritiska hållning till hemlandet. Samtidigt börjar det att krylla av ryssar i staden och Rebus tror att de kan ha något att göra med poeten samt att de verkar vara i samröre med Rebus nemesis, Big Ger Cafferty, en av Skottlands största brottslingar.

Inte nog med att Rebus får tampas med sin gamle fiende, han ska dessutom gå i pension och vill därför sätta dit Cafferty innan han blir avtackad. På grund av detta så skuggar Rebus Cafferty off duty men blir påkommen och suspenderas. Hur ska han nu kunna få Cafferty bakom lås och bom och hur ska teamet kunna lösa gåtan med den ryske poeten?

Berättelsen om Rebus sista dagar i tjänst är tät, spännande och politisk. Någonstans i staden finns ett ryskt konglomerat, lägenheter som är buggade, ett förkolnat lik och en polis som inte agerar efter handboken. Följ Rebus slutgiltiga äventyr genom lagom långa kapitel och dolda intriger och få svaret på frågan om Rebus kommer att hinna lösa poet-mordet och få bort Cafferty från gatorna innan guldklockan sätts på hans arm.

Nu har jag och herrn varit till Ica och hämtat ut mina böcker. Herrn har lagt sig för att tupplura lite grann (även om han nog kommer att låta tuppluren vara till imorgon) och jag är sugen på att läsa mina nya böcker. Jag har en känsla av att jag nog kommer att lägga undan Rebus sista fall och läsa en ny bok bara för att. Sedan kan jag ta upp Rebus igen. Men just nu är jag väldigt frestad att läsa en ny bok, som sagt.

Igår läste jag, som sagt, ur Baddaren och fortsatte därför med Svart sorti som jag lade undan halvläst när jag hade köpt Baddaren. Nu är även Svart sorti urläst och jag måste säga att det var en trevlig bok.

Boken handlar om Owen och hans teatraliske onkel Max som under somrarna reser USA runt i den mastodontstora husbilen The Rocket och agerar en modern uppsättning av Robin Hood; de stjäl från de rika och ger... till sig själva. Bland milslånga öknar, obetydliga städer och stora casinon så träffar de dessutom på Sabrina och Owen blir förälskad.

Så plötsligt verkar det som att deras byte inte bara lockar dem utan också de så kallade Subtractors som har lagt sig till med vanan att knipsa av fingrar och tår på de tjuvar som vägrar att lämpa över sitt byte. Dessa män jagar trion USA runt och så en dag så är Owen och Max' stora säck med klockor, diamanter och dyra halsband borta. Har Subtractors hittat dem till slut eller är det någon helt annan som har bestulit tjuvarna?

Boken är en fartfylld historia kantad av fanatisk kristendom, en hjärtlös tjuv, otaliga Shakespear-citat, kärlek, en döende far och känslan av att plötsligt bli gammal och vissa dagar inte riktigt veta var man är. Boken ger dig en historialektion i USA's kriminalitet samtidigt som den berättar historien om en gammal man som inte kan handskas med det faktum att man som sjuttioplussare kanske borde dra sig tillbaka från kriminaliteten.

Överlag är boken välskriven och Max svada är charmant. Jag får en
känsla av "Oceans-filmerna möter Hercule Poirot" och, även om boken
kan verka lite sövande någonstans där i mitten, så lovar jag att slutet
är värt att vänta på.

Har just gått upp och druckit den första koppen kaffe på balkongen. Och igår så läste jag ur Baddaren. Åh, vilken bra bok! Emma Hamberg gör det igen - hennes bok Mossvikenfruar är en av mina favoriter och Baddaren var helt klart i samma klass. Hennes förmåga att fantisera och måla upp miljöer är imponerande och handlingen är allt annat än förutsigbar.

Boken handlar om konstnärerna Maja och Pelle som bor tillsammans på Hjortholmen, en egen ö mitt ute i Vänern, där deras rosa slott tornar upp sig bland päron, vindruvsklasar, stockrosor och en hop med hjortar. Pelle är trettio år äldre än Maja och lever på sin världskända konst medan Maja inte hittar sin inspiration till att skapa. För att få tillbaka konstnärspirret i fingrarna bestämmer sig Maja för att hitta på något helt annat; hon ska starta en simskola för vuxna.

Jens, Karin och den nittonåriga Alex anmäler sig till simskolan och plötsligt blir det mer liv på Hjortholmen än vad det någonsin har varit. Varför är den perennälskande Jens där över huvud taget? Varför ringer Karins mobiltelefon stup i kvarten? Varför fokuserar Alex på något annat än simning? Varför vill Pelle inte älska med Maja längre? Och vem är det som ligger för döden i en sjukhussäng några mil därifrån?

Boken är fylld av intriger, svartsjuka, kärlek och till och med lite action. Då Pelles proggvänner kommer över till ön för den årliga maskeraden så tätnar historien; Jens blir förvirrad, Karin går ut i Vänerns sommarvarma vatten utan flythjälp, Alex blir kär och Pelle samlar torra kvistar på hög.

Boken är underbar och Hamberg beskriver slottsmiljön och bubblande känslor som en kung.
Den här boken bör filmatiseras och såklart även läsas av er som inte redan har läst den! Full pott!