Den där envetne dragspelaren sitter nere på torget och spelar tills fingrarna blöder och här sitter jag och tittar på gamla repriser av Lost. Och har lite ångest. Inte en sån där skrikande ångest som får hjärtat att slå bakut och halsgropen att sprängas. Det är mer en liten, bubblande ångest som får tår och fingrar att röra sig till en osynlig takt och som gör det svårt för ögonen att fokusera på något alls. En sådan ångest har jag just nu. Kaffet imorse gjorde det inte bättre (jag lär mig aldrig) och jag får som vanligt svårt för att ta det lugnt och bara vara. Benen vill springa iväg, armarna vill svinga fram och tillbaka och hjärnan, ja, den vill helst av allt bara tänka på svåra saker. Döden. Räkningar. Den där lilla, lilla senknuten i nacken som vägrar försvinna. Att herrn inte kommer hem än på några timmar. Att jag är ensam här och att jag inte kommer att få någon hjälp om den stora ångesten kommer. Vilket får den stora ångesten att komma närmare.

När jag får lite ångest så försöker jag att sysselsätta hjärnan med något som är lugnt och rofyllt och som den måste fokusera hela sin kraft på. Så då läser jag. I somras, när ångesten var som värst och jag knappt kunde vara ensam, så läste jag en hel drös med böcker. Och idag har jag läst en massa också. Lite på grund av ångestbubblandet och mycket på grund av att boken är utmärkt.

När jag får den lilla ångesten så plockar jag upp en bok och läser tills hjärnan har glömt den där jäkla ångesten. Då är den borta och jag kan gå tillbaka till mitt "vanliga" liv. Och jag tänker på hur intressant det är med ångest, egentligen. Jag tänker på att det måste vara något från den tiden då vi alla levde på savannen och var tvungna att akta oss för lejon bakom gräset och annat farligt. Då var det bra att få den där bultande pulsen som sätter igång armar och ben och gör så att du kan springa hur långt som helst, springa snabbare än någonsin förr och inte fokusera på något annat än att benen och armarna ska röra sig i takt. I vår moderna värld så får vi ångest för tentor som borde vara skrivna för längesen, presentationen som ska framföras på jobbet imorgon, vår vikt och en massa annat som egentligen inte är livsfarligt men som när det samlas på hög gör att kroppen tror att vi ska springa för vårt liv. Men att springa från problemen funkar inte nu när problemet inte är ett lejon och vi får helt enkelt lyssna på kroppen och lära känna oss själva, våra begränsningar och vad vi mår bra av.

Själv vet jag att jag mår bra av att inte ta allt på så stort allvar, att jag mår bra av att läsa, av att få vara själv (även om det kan vara skitjobbigt när den där bubblande känslan kommer), av att bara tänka på mig själv och ingen annan ibland. Ångest är egentligen en ypperlig chans att få lära känna sig själv lite bättre. Ibland behöver man hjälp, ibland så kommer det av sig självt.

Nu, när jag har varvat ned och hjärtat bultar som det ska (ja, ångesten försvinner inte bara när jag läser utan även när jag skriver), så ska jag ta mig tid att tipsa om den där boken som jag har läst i som en tok idag. Boken heter Baddaren och är skriven av Emma Hamberg och den handlar om Maja som öppnar simskola för vuxna. Otroligt bra hittills och Hamberg målar upp slott och trädgårdar på ett underbart vis.