Bokrecension - I det tysta
Boken I det tysta är en självbiografisk bok skriven av Vicky Jaggers. Vicky berättar i boken om sitt liv från det att hon som tolvåring blir våldtagen av sin egen bror och hur hon sedan lever med skräcken över att han ska komma tillbaka i årtionden framöver. Hennes berättelse är en hemsk historia om hur hemmets lugna vrå som för de flesta barn innebär ett skydd mot allt det hemska som finns här i världen byts ut till att bli ett fängelse där rädslan följer henne var hon än går.
Samtidigt som boken berättar en horibel historia om den lilla flickan som utsätts för något av det mest hemska man kan tänka sig så är det även en berättelse om en monumental kärlek mellan far och dotter då Vicky och hennes far står varandra närmre än några andra. I honom ser hon en förebild och när fadern insjuknar i cancer ställs tillvaron på ända för familjen. Nu har Vicky både en sjuk far och en störd bror att ständigt oroa sig över.
Man får i boken följa Vicky genom traumat som hennes brors våldtäkt innebär till lyckan i att skapa en stor, varm familj. Man får följa Vickys relation till sin mor - en mor som enbart har ögonen för sin älskade son vilket leder till att Vicky sluter sig. Hon tänker för alltid hålla tyst om vad hennes bror har gjort i rädslan för att hon skulle förstöra för familjen och över att hennes mor, som sätter brodern på pidestal, inte kommer att tro henne.
Boken är välskriven, lättläst och visar på en styrka som inspirerar. Vicky varken glorifierar sina val i livet (som sitt missbruk) eller svartmålar personer i sin omgivning utan berättar rakt från hjärtat. Hon vill inte ha medlidande utan vill snarare visa att man kan klara det mesta och skriver i slutet av boken att om hon så bara når en människa med sitt budskap så är hon mer än nöjd. Jag uppskattar även boken för dess uppriktighet - hon kan visa hat mot både bror och moder, hon kan erkänna att hon har betett sig felaktigt och hon tolkar sina beteenden i tonåren utefter sina upplevelser som en liten flicka som bara ville bli omtyckt och älskad.
Samtidigt som boken berättar en horibel historia om den lilla flickan som utsätts för något av det mest hemska man kan tänka sig så är det även en berättelse om en monumental kärlek mellan far och dotter då Vicky och hennes far står varandra närmre än några andra. I honom ser hon en förebild och när fadern insjuknar i cancer ställs tillvaron på ända för familjen. Nu har Vicky både en sjuk far och en störd bror att ständigt oroa sig över.
Man får i boken följa Vicky genom traumat som hennes brors våldtäkt innebär till lyckan i att skapa en stor, varm familj. Man får följa Vickys relation till sin mor - en mor som enbart har ögonen för sin älskade son vilket leder till att Vicky sluter sig. Hon tänker för alltid hålla tyst om vad hennes bror har gjort i rädslan för att hon skulle förstöra för familjen och över att hennes mor, som sätter brodern på pidestal, inte kommer att tro henne.
Boken är välskriven, lättläst och visar på en styrka som inspirerar. Vicky varken glorifierar sina val i livet (som sitt missbruk) eller svartmålar personer i sin omgivning utan berättar rakt från hjärtat. Hon vill inte ha medlidande utan vill snarare visa att man kan klara det mesta och skriver i slutet av boken att om hon så bara når en människa med sitt budskap så är hon mer än nöjd. Jag uppskattar även boken för dess uppriktighet - hon kan visa hat mot både bror och moder, hon kan erkänna att hon har betett sig felaktigt och hon tolkar sina beteenden i tonåren utefter sina upplevelser som en liten flicka som bara ville bli omtyckt och älskad.
Som ni ser har jag ändrat utseendet på min betygssättning.
Nu är det alltså pluttarna med korsstygn ni får kika på. Denna
bok har till exempel fått fem pluttar. Topp-betyg m.a.o.
Trackback