Igår var det stiltje här på bloggen. Moster har blivit sämre. Sjuksköterskorna hade talat med mamma om att de trodde att moster inte skulle överleva natten. Jag hade kontinuerlig kontakt med mamma via telefon hela dagen och hörde hur allt gick.

Försämringen började redan tidigare i veckan. Hon har kunnat gå till toaletten själv men plötsligt så ville inte benen. Hon har kunnat sitta upp i sängen men mot slutet av veckan orkade hon inte. Iförrgår så var mamma och mormor vid hennes sida hela dagen (liksom igår och idag) och då sa hon att hon tycker att det räcker nu, att hon inte vill leva mer. Igår låg hon och sov hela dagen - orkade inte prata eller titta upp utan låg och sov en stilla slummer i sängen medan mamma och mormor satt och höll hennes händer och pratade med henne och varandra. Mot kvällen kom även hennes barndomsvän. Hon kom runt åtta och bytte av mamma som åkte hem för att sova. Mormor skulle sova över och man hade ställt in en säng åt henne. Barndomsvännen skulle vara där till klockan ett på natten men valde att sova över till idag, skavföttes med mormor. Hon åkte hem klockan sex på morgonen och då kom mamma och höll moster och mormor sällskap.

Jag talade med mamma förut och just då hade hon spenderat morgonens första timmar med att ligga och hålla om moster i sängen samtidigt som hon sjöng Sov du lilla videung. Moster har inte orken att prata längre nu utan ligger och sover alternativt tittar upp i halvvaket tillstånd. Mamma vet inte om hon hör vad man säger men jag sa att man kan anta det - hellre att anta att hon hör och prata med henne än att det visar sig att hon hör och man istället sitter tyst. Hon ska veta att det alltid finns någon vid hennes sida.

Idag ska jag och herrn dit och hälsa på och jag är övertygad om att det är sista gången jag ser henne. Och eftersom hon inte orkar eller kan prata så vet jag att sist vi talade i telefon var sista gången som jag hörde hennes röst. Det känns skrämmande. Jag vill att hon alltid finns där vid min sida, jag vill alltid ha henne nära så att jag kan krama henne, skratta med henne och prata med henne. Men så kommer det inte att bli. Hennes hjärta bankar hårt och jobbar för att hålla de sista krafterna vid liv men snart så är även den sista reserven slut och hon kommer att somna in. Kanske blir det idag, kanske blir det inatt, kanske blir det innan jag och herrn hinner dit.

Huvudsaken är dock att hon och jag vet att vi tänker på varandra, att vi alltid har stått bredvid varandra i vått och torrt och delat hemligheter tillsammans. Hon vet att jag älskar henne och jag vet att hon älskar mig. Nu är det dags för henne att somna in efter tre år av hård kamp mot cancern - tre år av skratt och gråt, postiva besked och mindre positiva. Tre år av förenade krafter inom familjen och från vänner för att ge henne en så bra tid som möjligt. Och jag vet att hon är nöjd med den tid som hon har kämpat sig till. Hon sa att hon ville se våren komma förra året då hon blev diagnostiserad med terminal cancer och hon fick se den komma med knoppar, fjärilar och fågelsång. Ingen, allra minst läkarna, kunde ana att hon skulle få se även den här våren komma med allt vad den har att erbjuda. Och precis som att våren äntrar scenen så drar moster snart för sin ridå och tackar publiken för den här tiden. Och jag kan inte annat än tänka att nu får hon vila, nu får hon slippa ha ont, nu får hon slippa cancerjäveln, nu får hon slippa tester, mediciner, kanyler och slangar. Nu blir hon fri.

We could steal time
Just for one day
We can be heroes
For ever and ever
What d'you say?