Åh, tänk att tjocka faktiskt har sex!
Härom dagen så intervjuade man till exempel en kille i tjugoårsåldern som hade Downs syndrom. De ville visa att "titta här, han har Downs syndrom men vill ändå hitta en flickvän" (som att han, bara för att han hade Downs syndrom, inte skulle vilja hitta en partner som så många andra) och programledaren Anna Richardson (som jag annars tycker är bra på sitt jobb men som här gör mig besviken) frågade honom om han någon gång skulle vilja ha sex. Syftet är alltså att visa att allt är "normalt", att alla människor har ett känsloliv och att alla kan ha sex oavsett utseende och/eller psyke. Ändå ställer de en fråga i stil med "skulle du någonsin vilja ha sex?" - en fråga som de aldrig skulle ha ställt till en tjugoåring som inte hade Downs syndrom eller någon annan utvecklingsstörning. En fråga som aldrig skulle ställas till en random tjugoårig man på stan. Och där påvisar de ändå att det, för dem, är en skillnad. Att de uppenbarligen inte tror (eller i alla fall inte tar för givet) att någon som har Downs syndrom har sex eller att de ens skulle vilja ha sex. De gör en åskillnad mellan de "normala" och de som inte passar in i normen av hur en "normal" människa ska vara. Exakt det tänk som de försöker att motarbeta.
Själva programpunkten tycker jag är fjantig, på gränsen till förlöjligande. Det är lite "åh, idag ska vi träffa riktigt tjocka personer och de ska berätta hur de har sex för de har faktiiiskt sex, belive it or not!!!". De gör det till något speciellt och avvikande att exempelvis kraftigt överviktiga har sex och därmed så skapar de en gräns mellan de som är överviktiga och har sex och de som är "normala" och har sex. Det blir ett vi-och-dom-tänkande direkt.
Jag skulle snarare se att de inte gjorde det till något speciellt. Att de inte behövde göra ett helt reportage om att de som är förlamade faktiiiskt har sex. Som att det är så konstigt. Genom att säga att "till och med de som har en utvecklingsstörning/är överviktiga/är förlamade/är äldre har sex" så gör de det inte till något helt normalt som man inte lyfter ett ögonbryn åt utan till något som är jättespeciellt och därmed även avvikande.
Nej, usch för sånt.
Hur kan sådant ske?
Det var två dagar sedan jag uppdaterade och sedan dess så har väl ingen undgått det som har skett i Norge. Jag tänker inte specifikt diskutera händelsen i Norge (ord är för futtiga) utan det jag tänker på är att jag inte är chockad. Jag är inte chockad över att en människa gör något i stil med det som har skett i Norge (även om man alltid drabbas av en initial chock). Jag är mer förvånad (men såklart lättad) över att det inte sker oftare. Det finns så många störda människor. Dock växer en störning som kan leda till ett sådant här dåd sällan fram ur intet, sällan blir någon människa psykiskt instabil och förstörd i ett vakuum. Och jag undrar vad och vilka som har gjort Behring Breivik till den han är idag, vad som har gjort honom till en man som går så långt som att döda nästan hundra oskyldiga människor? För en enskild människa kan sällan bli såpass störd, så pass skadad, helt av sig självt. Vilken slags uppväxt har han haft? Vilket umgänge har han haft? Kunde någon ana vad som rörde sig i hans huvud?
Om torkan infinner sig så vet ni varför
Nu är jag hemma igen efter att ha träffat mamma, varit på Ikea och dessutom sett min brors och hans sambos nya badrum. Dock fick jag mindre goda nyheter under dagen. Det har inget med sjukdom att göra (jag får hoppas att mosters cancer var det sista av den varan på mycket lång tid) men det har med min familj att göra. Och det är inte jag som är huvudpersonen så jag är inte ledsen för min egen skull utan för någon annans skull. Och det värsta är inte att vara ledsen för sin egen skull utan att vara ledsen å någon närståendes vägnar. Och egentligen är jag inte så mycket ledsen som jag är irriterad. Irriterad över att det var en illa vald tidpunkt (för det här handlar om något vars tidpunkt man faktiskt kan välja själv) men samtidigt kluven för det finns alltid två att bry sig om i sådana här fall. Och jag är lika ledsen för bådas skull.
På grund av detta kanske det inte blir mycket bloggat (om något alls?) under helgen och kanske kommer bloggtorkan att hålla i in i nästa vecka också. Det vet jag inte. Inte just nu. Det är mycket att smälta och som sagt en tidpunkt då jag inte skulle vilja att sådant här hände (men man får inte välja sådant här och tur är väl det på sätt och vis?). Och säg den olycka som kommer ensam? Det är bara att finnas där och stötta som gäller. Och att låta sig själv få vara irriterad och lite förvirrad även om det någonstans där inne på något sätt även var väntat. Eller kanske inte väntat men i alla fall inte en blixt från klar himmel.
Så nu vet ni trogna läsare (och ni som är nytillkomna och som jag uppskattar minst lika mycket) varför jag kanske inte kommer att skriva något. Varför det kanske kommer att vara lite tyst och om inte tyst så kanske i alla fall lite kryptiskt. Jag vill inte berätta hela historien än och jag hoppas att ni förstår.
Istället tänker jag vänta in herrn och ventilera med honom. Tills dess ska jag ta min andra öl, sätta mig på balkongen och låta tankarna flöda fritt. Och det, om jag nu får ge er ett tips, är något av det bästa man kan göra. Att sitta och tänka. Även om det är jobbigt och man helst av allt skulle vilja skita i att tänka på något alls så är det bra att fundera, att sortera i hjärnan och vara lite konfunderad över livet.
Peace out. Ni vet att jag gillar er.
Integriteten sitter bara i namn, adress och telefonnummer. Eller?
Men åsikter då? Är inte det också att lämna ut sig till omvärlden? När man skriver ned sina åsikter, när man berättar om händelser i sitt liv som har påverkat. När man öppnar sitt hjärta och öppnar fönstren till sin själ. Lämnar man inte ut minst lika mycket då som om man lämnar ut namn och telefonnummer? Det är bara två sidor av samma mynt, egentligen. Skillnaden är att när du lämnar ut namn, telefonnummer och adress så lämnar du ut dig själv fysiskt (vem som helst kan komma hem till dig och se dig stå där i köket i kött och blod och laga middag) medan du, om du är öppen i exempelvis en blogg, lämnar ut dig själv själsligt.
Dock förstår jag att det är betydligt lättare att stänga ned en blogg om man får hemska och hotfulla kommentarer än vad det är att byta adress och flytta till en ny stad på grund av att någon enveten förföljare vägrar att ge upp. Jag förstår det. Men kanske är kombinationen av att både ge ut sitt namn, sin adress och sitt telefonnummer samt att man öppnar upp sitt själsliga rum det allra värsta. Eller ibland det allra bästa. Allra värsta om någon som inte håller med om det du skriver knackar på dörren en dag. Eller den allra bästa när det dimper ned ett brev i hallen som säger att du, genom det du har skrivit har hjälpt personen i fråga.
Hm. Bara något som jag låg och tänkte på igår. Lite flummig text, ja. My bad.
Kyrkogården
Samtidigt som mosters sjukdomsförlopp var mycket utdraget, på gränsen till för långt, så finns det fördelar med att förloppet sträckte sig över en såpass lång tid. Moster hann skriva brev (jag berättade ju att vi hittade ett brev som hon hade lämnat men vi har även hittat ett till som var en liten hälsning från henne), hon hann berätta vilken musik hon ville skulle spelas på begravningen, hon hann bestämma var hon ville ligga på kyrkogården och en massa annat. Hon hann så mycket mer än vad någon hinner som dör i, låt säga, en trafikolycka. Dock finns det "positiva" faktorer med att avlida snabbt också. Personen i fråga slipper lida och slipper oroa sig för framtiden; hur livet ska bli för de anhöriga när personen inte finns längre och så vidare (en dödlig sjukdom för ju med sig så mycket ångest och rädsla över hur allt ska arta sig). Det är något man kan trösta sig med likväl som man kan önska att moster hade fått somna in tidigare på grund av att hon hade så ont de sista månaderna. Det finns alltid negativa och positiva saker med allt; till och med döden. Dock ser många döden som enbart negativ men jag tror att det gäller att hitta fina saker mitt i allt det tråkiga för när det kommer till döden så är den, som många säger, ofrånkomlig och varför inte hitta positiva saker i något som man oundvikligen kommer att stöta på?
Hur man lägrar en feminist
Artikeln handlar alltså om hur man gör för att lägra en feminist. Eller nej, det handlar inte om hur vem som helst ska göra för att ha sex med en feminist - det handlar om hur en man ska göra. Igenom hela artikeln så sitter jag och hoppas att det ska vara ett ironiserande över de förväntningar och de förutfattade meningar som finns vad gäller feminister (eller kvinnor över huvud taget). Men nej. Jag tror att det är allvar. Och blir rätt så trött. Och undrar om de som läser Slitz får för sig att det är såhär män "ska vara" och därmed tar efter skribenten i ett försök att vara som män "ska vara". Jag hoppas inte det.
Skribenten, vid namn Stefan Jensen, har alltså skrivit en "guide till sex med manshaterskor". Jaha. Jag trodde det handlade om feminister. Nej. Tydligen inte. Eller jo, kanske om man tror att manshaterskor är detsamma som feminister.
Jensen radar först och främst upp en del olika ismer som har kommit och gått under århundraden och som har stupat då "rationella män till sist skakat på huvudet" och skjutit ned dessa ismer. Dessa ismer, som alltså är humbug enligt artikeln, har nu bytts ut emot genusvetenskapen som Jensen menar lär ut att "man plus kvinna är lika med nätverk av satanistiska hallickar". Hm. Det där hörde jag aldrig när jag läste genusvetenskap? Vi pratade lika mycket om kvinnor som vi pratade om män. Och vi pratade inte om män som ett "nätverk av satanistiska hallickar" utan vilka förväntningar och vilken press som finns på män i dagens samhälle. Vi klankade aldrig ned. Och "vi" är här lika med vår klass som både bestod av kvinnor och män.
Jensen går sedan vidare till det som artikeln handlar om, nämligen hur man får till det med en feminist. Först och främst verkar han ta för givet att den som läser genusvetenskap är en feminist (jag är till exempel inte en uttalad feminist då jag inte anser att jag passar in i något, för tillfället tillgängligt, feministiskt fora - i så fall är jag lite av allt) och sedan påstår han att feminister, "precis som hos andra självpåtaget frigida kvinnominoriteter", har en "utsvulten libido". Dels vetefasiken var han har hört att feminister är frigida? De har antagligen lika mycket sex som vem som helst (eller Jensen kanske antar att alla feminister är frigida för att han aldrig har haft sex med någon?) och den gamla klyshan att feministen är en kvinna som har fått för lite kuk kommer i dagens ljus, igen. Jag gissar att Jensen anser att jag skulle vara en feminist (för jag har ju läst genusvetenskap och förespråkar lika skyldig- och rättigheter) och jag kan ärligt påstå att jag har haft mycket sex i mina dagar. Dels med herrn och dels med andra. Jag tycker om att ha sex och att jag gillar att knulla betyder inte att jag inte kan anse att kvinnor och män bör behandlas lika.
Jensen påpekar sedan att "feministen är den kanske tyngsta skalpen i den sannolikt digra listan över kvinnor du idkat könsumgänge med"; återigen syns fördomen om att feminister knappast har sex och att det därför borde vara en fjäder i hatten att ha sex med en feminist. Feminister har, som sagt, antagligen lika mycket sex som någon annan - det finns feminister som har sex med många och de som har sex med färre. Precis som med alla andra människor (för feminister är som alla andra människor, vilket är tragiskt att behöva påminna en vuxen människa om).
Till sist tipsar Jensen om att man, när man ska ragga på en feminist, oftast gör felet att man lyssnar på henne (att feministen även kan vara en han verkar ha gått Jensen obemärkt förbi). Man ska inte lyssna på vad en feminist säger om man vill rulla runt i sänghalmen med henne. Nej, då ska man jävlas med henne, ha en nedlåtande attityd, inte ta henne på allvar och Jensen menar att när den värsta "feministisen har smält kan du börja behandla henne som halvtam". Tillåt mig att skratta å det grövsta. Jag har då aldrig dragit med mig en man hem som har förudmjukat mig och inte sett mig som lika mycket människa som mannen i fråga. Inget knullande där inte. Och jag undrar på allvar (och ja, detta är under bältet för att det är vad som förtjänas) hur många gånger Jensen, om han nu lever som han lär, har fått ta hjälp av den lilla handen när han efter ytterligare en misslyckad raggningsrunda har fått gå hem ensam.
För övrigt undrar jag hur lång tid det tar för honom att författa sina artiklar med tanke på att han försöker förfina sina konservativa åsikter med hjälp av en bajsnödigt pretentiös vokabulär.
Fittan gör dig bättre på geografi?
Lite genus incoming! Ta betäckning om ni inte är intresserade.
Jag lyssnade på P1 imorse och Ekot drog igång med sitt sedvanliga pling-plong-intro. Man pratade om ungdomar och deras prestation i skolvärlden och man hade kommit fram till att en faktor som höjer ungdomars vakenhet och betyg är om de äter frukt. Fine, inget jag reagerar på. Frukt är alltid bra. Dock sa reportern något i stil med att; "andra faktorer som påverkade elevernas prestation var sömn, familj och kön". Kön? Spelar könet i sig någon roll för hur bra du är i skolan?
Det jag blir irriterad över är att man inte formulerade sig bättre. När man säger "kön" i detta sammanhang så låter det som att killar från födseln är biologiskt determinerade att vara bättre på sport medan flickor från första minuten utanför livmodern är bättre på engelska. Det är lite så som många tänker när någon säger att "kön" är en faktor som påverkar hur bra någon är i vissa skolämnen. Man borde ju snarare säga att det "socialt konstruerade könet påverkar prestationen i skolan" vilket påvisar att "kön" sällan handlar om vagina och penis utan snarare vad vi lägger i begreppen "flickor" och "pojkar".
Att tjejer överlag är bättre i skolan beror knappast på att de har en vagina; kan det snarare handla om att tjejer förväntas vara bättre i exempelvis franska, att det finns förväntningar på att tjejer ska vara ambitiösa medan det är mer accepterat att pojkar fladdrar runt och missköter sig i många ämnen ("åh, de där pojkarna är ena riktiga busar"). Och dessa föreställningar i sig drabbar såklart flickor lika mycket som pojkar. Som tjej får du duktig-flicka-komplex och som fjortonårig pojke så är det "okej" att du ramlar efter i många ämnen medan du några år senare ("ja, nu när pojkarna har fått leka av sig"...) är menad att ändå vara på samma nivå som klasskamraterna av motsatt kön - trots att samma krav inte har ställts från början.
Så, det fysiska könet i sig påverkar sällan något alls (ja, kanske i viss mån den sexuella akten) medan könet som en social konstruktion påverkar i stort sett allt. Klargör tydligare vilka begrepp ni menar, älskade P1.
Källa
Jag vill trösta den som alltid har tröstat
Varför kanske ni undrar? Jag tror jag vet varför. Under några dagar har min mor nämligen inte svarat i telefon när jag har ringt. Hon brukar sällan inte svara och jag har haft mina misstankar. För en timma sen ringde hon och frågade vad hon hade sagt till mig i telefon igår. Vi hade inte pratat igår men det är inte lätt att hålla koll på så jag sa till henne att vi inte hade pratat. Hon sa att "bra, så att jag inte sa att du skulle dra åt helvete eller nåt sånt" och så skrattade vi. Hon var nämligen väldigt ledsen igår och jag misstänker att så har varit fallet de andra gångerna hon inte har svarat. Hon berättade att hon var jättejätteledsen och att hon inte hade orkat prata. Dessutom hade en av mosters gamla klasskamrater kommit för att hälsa på - en medelålders man som arbetade som kriminalare kom till mamma och de grät tillsammans. Han mer än henne.
Och jag förstår mamma. När moster dog tog allt slut. Mamma och mormor hade tagit hand om henne dygnet runt i nästan fyra år och plötsligt var allt slut. Även om omhändertagandet var krävande så blev dagarna plötsligt väldigt långa och den tid som mosters sjukdom hade tagit i anspråk är nog omöjlig att fylla igen. Att mamma dessutom är färdig med sin avhandling har berett än mer fri tid i schemat och nu, när allt har lagt sig, när inte ens en avhandling kan hålla tankar och funderingar borta, så kommer hon nog till insikt. Till insikt om att moster är borta, att allt är slut, att hennes syster inte finns mer, att den som hon har delat hela sitt liv med (det var bara två år mellan mamma och moster) och vuxit upp tillsammans med är borta för all framtid. Att moster finns i våra tankar men att hon aldrig mer kommer att finnas framför våra ögon så att vi kan prata med henne, skratta med henne och krama henne. Aldrig mer får vi höra hennes röst, aldrig mer se henne. Och jag tror att det är det som kommer ikapp mamma nu. Insikten. Jag vet inte om jag har insett allt helt och fullt än (det är svårt att veta när man har insett allt - jag vet att hon är borta men vet mitt hjärta det? Och kan man någonsin inse allt som finns att inse?) men det känns som att den här dyngsura, becksvarta sorg som mamma verkar gå igenom visar att hon är på väg att inse, på väg att omedvetet ta tjuren vid hornen och förstå.
Och det är det som får min ångest att bubbla. Jag vill inte att min mamma ska gå runt i det stora, tomma huset (pappa är på affärsresa i två veckor) och vara ledsen. Men samtidigt är det ett måste - man måste få vara ledsen och man måste vara ledsen oavsett om man vill eller ej. Men jag vill inte se min mamma ha ont i själen. Jag vill inte se henne känna sig ensam. Men jag vet inte om hon känner sig ensam. Hon tycker många gånger att det är skönt att vara helt själv - oavsett om det gäller att hon är ledsen (när jag bodde hemma brukade hon alltid gå ut och gå själv när hon blev sorgsen) eller om hon är glad (hon är nuförtiden som mest glad när hon får åka till Göteborg - inte för att hon "slipper" oss utan för att hon antagligen kommer bort från allt det som påminner om den tiden; mosters hus, alla saker som ska rensas bort och packas ned, alla minnen, alla människor som hälsar på och beklagar). Så samtidigt som jag inte vill att mamma ska vara ledsen så är det inte upp till mig att bestämma att hon tycker att det är jobbigt; antagligen är det svårt just nu men jag kan tänka mig att hon någonstans tycker att det är skönt att få gråta, gråta, gråta tills tårarna tar slut. Och att vara helt ensam utan folk som lägger sig i, som vill förstå hur hon mår, som frågar, som försöker trösta med klyshor till ord. Kanske borde jag inte ha ångest över mamma. Kanske borde jag vara glad över att hon får landa i sig själv efter år av prioriteringar och ansträngning. Och kanske sitter moster och är glad någonstans också.
En slibbig recensent fick mig att lita på min magkänsla
Såhär i efterhand undrar jag hur jag vågade. Hur jag vågade slänga mig ut på stan (en stad som jag för övrigt inte hade stenkoll på) med förevändningen om att jag skulle göra något helt annat än det jag egentligen skulle och hur jag kunde träffa en man som var minst tio år äldre än mig. Men mest förundrad är jag över hur han vågade. Hur han vågade gå med armen om en inte ens byxmyndig tjej och hur han, som relativt offentlig person (han arbetade då på en av Sveriges största modemagasin och efteråt arbetade han som recensent på en av Sveriges stora dagstidningar), vågade svepa sin drypande blick över min kropp som om jag vore ett stycke kött.
Samtidigt som jag är förundrad över hur jag vågade så vet jag att jag gjorde rätt. Gjorde rätt som vågade gå därifrån. Jag, som annars var en rätt medgörlig femtonåring, bestämde mig för att magkänslan hade rätt, att jag borde gå därifrån, sticka ut på stan, åka hem till pojkvännen som satt hemma i höghuset femton minuter från city och umgås med någon som jag faktiskt litade på och trivdes med. Dock hann vi komma till hans hotellrum först. Jag visste att nu eller aldrig. Han tog av sig sin skjorta och sa att "vad varmt det är, jag måste ta en dusch". Han knäppte upp gylfen och sa "men du stannar väl här under tiden?" och jag nickade. Han kom fram till mig och kletade sig fast på mig, gjorde några tafatta försök att kyssa mig med snurrande tunga och sedan gick han in i badrummet medan jag satte mig på den lilla sängen i det fina men minimala hotellrummet. Då gjorde jag det som senare många gånger skulle bli min räddning ur situationer som jag inte riktigt har känt mig bekväm i - jag låtsastelefonerade. Jag låtsades att det var min mamma som ringde och när han var i duschen så pratade jag lagom högt så att han kunde höra att jag talade med någon i telefon. När jag lade på på låtsas så ropade jag genom badrumsdörren att "du, jag måste dra. Mamma ringde" och så gick jag ut från rummet.
Jag gjorde inte rätt som ljög för min mamma om var jag skulle men jag vet att jag gjorde rätt när jag stack och om jag någonsin skulle få för mig att berätta om detta mindre trevliga möte så skulle hon nog bli stolt. Inte stolt över att jag inte talade sanning och utsatte mig för en potentiell fara utan för att jag stack därifrån, för att jag inte stannade kvar i det där rummet för att göra honom nöjd utan att jag drog helt för min egen skull, tack vare min magkänsla. Och idag vet jag att min magkänsla för det mesta har rätt.
Även om inget hände den där dagen när det kommer till sex (att som tjugofemåring kyssa en femtonåring och ta med henne in på sitt hotellrum tycker jag dock är märkligt) så vet jag att han hoppades på att vi skulle ha samlag. Det är svårt att förklara hur jag vet det (han sa ju inte rakt ut att "ska vi ha sex?") men precis som man i ett parförhållande sällan säger att "ska vi ha sex nu, älskling?" så var det främst hans kroppsspråk som avslöjade honom; hur han tog på mig, hur han rörde sig, hur han såg på mig men också hur han pratade med mig. Jag visste att om jag inte sticker nu så vetefan vad som händer så jag stack och sket i att vara snäll. Jag stack på det fulaste vis möjligt (jag gled iväg när han inte kunde säga något eller göra något) men herregud vad jag skiter i det. Vid sådana tillfällen behöver man inte vara snäll.
Så, litar du på din magkänsla?
Att vara en förebild
Samtidigt funderar jag lite på det där med att man som bloggare skall agera förebild. Speciellt om du är en stor bloggare. Du ska vara en förebild för dina läsare oavsett om de är tretton, tjugofem eller fyrtio år och då de flesta stora bloggar har läsare i en varierad åldersgrupp så kan man fråga sig hur lätt det är att vara en förebild för alla - alla har vi ju olika definitioner av vad en förebild är och ska vara och hur ska man då kunna vara en förebild för alla och en var?
Och måste man vara en förebild? Måste man ha kravet på sig att som bloggare vara en förebild för de som väljer att läsa bloggen i fråga? Om du jämt och ständigt ska vara en förebild för dina läsare så bör du vakta din tunga; kan du verkligen vara dig själv om du ständigt ska agera förebild och om du inte är dig själv, är du då verkligen en förebild? Alla har vi ju våra olater - vissa shoppar, vissa opererar sig för att se "bättre" ut, vissa förespråkar konsumtion (medvetet eller omedvetet) och vissa använder ett fult språk. Och för en läsare kan det vara positivt med shopping och därmed kan den som bloggar om shopping vara en förebild för denna/-e läsare medan bloggaren, för en annan läsare, kan vara en förebilds motsats om läsaren inte är intresserad och heller inte förespråkar shopping. Så hur ska man då kunna gå dessa vitt skilda läsare till mötes och vara en förebild för dem båda?
Tar man på sig ansvaret att vara en förebild när man startar en blogg? Och ska man då vara en förebild från första början eller spelar det roll först när bloggen har fått många läsare? För det verkar som att det är viktigare ju fler läsare bloggen i fråga har. Om du har tio läsare i veckan så är det ingen som kommenterar att du är en dålig förebild även om varje läsare är viktig oavsett hur många läsare du, som bloggare, har.
Och hur stor tilltro har man egentligen till sina läsare om man ständigt känner att man måste vara en förebild för dem? Jag personligen tror att ni som läser min blogg har en egen vilja att välja vad ni vill läsa och vad ni tycker är intressant i just min blogg. Om jag skulle skriva ett inlägg som inte alla ni läsare gillar så hoppas och tror jag att ni faktiskt kan tänka att "jaha, hon tycker si och jag tycker så - vi är ense om att vara oense". Och jag hoppas och tror att många som läser bloggar har en bild av vad dem gillar och vad dem tycker om saker och ting och att de därför kan agera förebild för sig själva snarare än att jag som bloggare ska agera det åt dem.
Frågan jag ställer är alltså; är det rimligt att kräva att bloggare, stora som små, ska vara förebilder för sina läsare?
Åh, äntligen vet jag hur jag ska få män att tycka om mig! Som jag har väntat på handfasta tips som dessa!
Det är inte bara Lady Dahmer som har reagerat på Hugo Rosas tio budord, kritik kan även ses i hans kommentarsfält och jag är inte förvånad. Man kanske kan tycka att jag inte ska komma och säga att hans åsikter om kvinnor är felaktiga då alla har rätt till sin egen åsikt men i och med att alla har rätt att tycka vad de vill så har även jag rätt att tycka att de tio budorden är äckel-idiotiskt svammel från någon som uppenbarligen aldrig har haft en seriös relation med en kvinna; oavsett om det är i form av ett kärleksförhållande eller ett förhållande baserat på vänskap. Eller jo, kanske har han haft en relation med en kvinna men knappast en relation som har färgats av ömsesidig respekt.
Först och främst tycker jag att det är skamligt att han påstår att "vi killar tycker si..." och "vi killar tycker så...". Alla killar är inte Hugo Rosas (och tur är väl det) och detta har män även kommenterat i stil med; "Lika lite som tjejer som kollektiv vill bli sedda som hjärnlösa får och beordrade som cirkuskameler, lika lite vill vi killar som inte samtycker och platsar under din mall dras över samma kam". Det som Hugo Rosas har skrivit ska bara ses som hans egna åsikter för jag personligen har då aldrig träffat en man med liknande tankar om kvinnor. Hur "macho" vissa av mina manliga vänner än kan framstå så har de aldrig gett uttryck för liknande åsikter.
Låt oss då kika på vad man som tjej får & inte får göra om man vill vara tillsammans med Hugo Rosas (nu vet man i alla fall hur man kan undvika honom om inte annat) och, enligt honom, även resten av den manliga populationen;
När ni ska ha sex
När det kommer till sex så får du inte rapa eller fisa under den sexuella akten för då kommer tydligen Hugo eller någon annan man och skjuter ihjäl dig. Personligen så kan jag inte tänka mig ett enda långvarigt förhållande där detta inte har hänt och där det nog snarare har lockat till skratt snarare än mord. Vidare får du, när du ligger med alla män, inte stöna för mycket för då tycker de att det blir överdrivet. Ingen man kan tolka stönanden som att det handlar om att du tycker att det ni gör tillsammans är riktigt skönt, så skönt att du ger uttryck för det med diverse ljud. Nej... alla män tycker att du överdriver då. Om du till råga på allt har haft många sexpartners så får du bannemig ljuga för alla män vill känna sig speciella. Det är tydligen inte nog speciellt att du, som har haft femtio sexpartners och massor av valmöjligheter, slutligen väljer att gå in i ett långt förhållande med en specifik man. Nej, det är inte nog speciellt. När du väl har ljugit om hur många du har haft sex med, hållt igen med rapandet och fisandet och inte stönat för mycket (eller för lite) så får du heller inte prata engelska under akten. Alla män tycker att det känns som att man är på en bordell i USA. Att Hugo Rosas, och kanske alla andra män, bland annat använder ordet "tacky" i skrift är däremot okej.
När ni ska ut bland folk
Om du, efter att ha haft ett mycket krångligt sex med förbud och diverse annat, ska gå ut på stan med en man så ska du vara snygg för honom. Alla män vill visa upp sin kvinna och vara stolt över hennes utseende. Då alla män uppenbarligen enbart är stolta över ditt utseende när du sminkar dig så får du inte tro att det är okej att sluta sminka dig bara för att du har hittat en man. Att bristen på smink kan tyda på att du känner en ökad trygghet hos mannen i fråga går obemärkt förbi. På med sminket nu så du kan visas upp - att du inte kan föra ett ordentligt samtal spelar ingen roll, bara du ser bra ut!
Utseendemässigt ska du alltså alltid sminka dig (för utan smink duger du tydligen inte att vistas med) men när självförtroendet sviktar (oj, undrar varför?) så får du till exempel inte klaga över din vikt, det vill ingen man höra så det är bäst att du håller de där åsikterna för dig själv och inte öppnar dig för den man som du är tillsammans med. Ingen man gillar heller om du har hår under armarna. Du ska alltid vara slätrakad och helst ska det nog inte vara lite under-armarna-stubb heller.
När ni så väl möter andra människor (efter att du har hämtat dig efter det där krångelsexet där du inte fick leva ut dina lustar och efter att du har sminkat dig och "gjort dig fin") så får du inte heller "leka" mer mogen än vad du är för det ser alla män som genomskinligt (eller så tycker en viss person att det är läskigt med tjejer med intellekt som kör över honom? Bättre då att hon sitter tyst i ett hörn och att det ses som att hon "leker" mogen när hon väl tar till orda). När du ska dricka alkohol så får du förresten inte bli för full. Du ska hålla dig lagom full hela kvällen och inte ta en till öl även om de var goda (för tänk om du blir för full?). Det är fult med fulla tjejer. Och om du nu inte får dricka den där ölen som du så gärna skulle vilja ha så ska du inte komma på tanken att ta en snus istället för att stilla öl-suget. Det är också fult. Och "tacky".
Mamma i Rapport och P1
Min mor är ingen förespråkare för svenska som andraspråk. Hon anser att barn lär sig ett språk bäst i kontakt med andra barn som talar det språket. En libanes lär sig inte svenska på bästa sätt genom att sitta i en dragig barack tillsammans med någon turk, någon iranier, någon från Irak, någon från Somalia och en svenskafröken som är 60+ och som talar en slags svenska som ingen tolvåring i Sverige talar. Då är det inte så jäkla lätt att lära sig svenska och inte heller är det en rolig och stimulerande miljö att lära sig ett nytt språk i. Och många lärare som arbetar med svenska som andraspråk vet egentligen inte hur de ska göra för att på bästa sätt lära barnen svenska. Det är inte deras fel att det är svårt för även dessa lärare kämpar och kämpar men skolvärlden med massvis av styrdokument gör inte jobbet lätt för någon lärare och framför allt inte för de som har som uppgift att lära ett barn ett nytt språk. Det är till viss del det som min mors avhandling tar upp.
Att kritik mot utlärandet av svenska som andraspråk får utrymme är viktigt för det har hittills varit ett relativt orört ämne som bara har fått flyta med. Man har skickat över invandrade barn till andraspråksklasser och så "glöms de bort" av staten. Många familjer med barn i andraspråksklasser vet heller inte att det, efter en viss ålder, är valfritt för familjen att välja andraspråksundervisning för barnet och många familjer skulle hellre se sitt barn i "svenska" klasser men vet inte att de kan avsäga sig andraspråksundervisning. De är inte informerade och föräldrar och barn får ta smällen.
Andraspråksundervisningen handlar även om intersektionalitet - fler pojkar än flickor sätts i andraspråksklasser, en amerikan sätts aldrig i andraspråksklass medan en åttaåring från Eritrea hamnar i andraspråksklass på direkten trots att hon eller han inte kan mindre svenska än åttaåringen ifrån Amerika. Man ser heller aldrig familjer från det övre skiktet av samhället ha sina barn i förberedelse- eller andraspråksklass. Andraspråksundervisning handlar till syvende och sist inte bara om språk utan även om kön, klass och etnicitet.
Rapport är såklart bra men roligast anser jag det vara att P1 kommer att intervjua henne om hennes avhandling och sedan sända intervjun i flera olika språk. Då kommer mammas information ut till de det berör - till exempel till familjer med barn som kanske är på väg att sättas i andraspråksklass.
Egentligen borde alla nyheter översättas till olika språk.
Dödshjälp
Visst, många som är allvarligt sjuka vill såklart leva (många får till och med en större vilja att leva när de väl blir sjuka) men att man vill dö anser jag inte är ett tecken på depression. Det kan likaväl vara ett tecken på insikt. Moster ansåg, mot slutet, att hon gärna ville somna in. Inte långt därefter så avled hon lugnt och stilla och hon var knappast deprimerad på grund av att hon insåg att hon ville somna in från smärta och oro. Hon insåg snarare att slutet närmade sig och att det skulle vara skönt att få dö i stillhet. Och det fick hon. Att påstå att viljan att dö enbart handlar om depression anser jag därmed är ett felaktigt påstående. Att bestämma sig för att man vill gå döden till mötes kan snarare vara ett steg på vägen mot att kunna slappna av och njuta de sista veckorna, dagarna eller timmarna i livet.
Att läkaren som ringde in påstod att all smärta kan hävas med hjälp av smärtstillande anser jag också är felaktigt. Moster gick på de starkaste tabletterna som går att få tag på. Ordagrant. Hon knaprade tabletter som en frisk människa skulle dö av även om de bara skulle ta en halv. Så att påstå att tabletter alltid hjälper mot smärta (moster hade ändå ont) är fel. Dock kan man äta så många tabletter på grund av att de inte har effekt förrän i riktigt höga doser att de till slut saktar ned hjärtat såpass mycket att man aldrig vaknar igen. Så om det är den sortens smärtlindring läkaren syftade på så är han för dödshjälp snarare än mot den som han påstod att han var.
Själv är jag för dödshjälp. Men det ska vara planerat, noga genomtänkt och det ska vara fint. Att, som dödligt sjuk utan bot i sikte, få välja när man vill somna in är en sista gåva som många borde förespråka snarare än smutskasta. När jag blir gammal och trött eller får en sjukdom som kommer att ta mitt liv sakta men säkert så vill jag kunna välja själv när jag ska somna in. Sjukdomen ska inte få välja åt mig för om jag har varit i sjukdomens våld i flera år och därmed styrts av sjukdomen så ska jag bannemig få välja att sjukdomen inte ska få döda mig. Då vill jag hellre välja själv.
Se mig-fakta: Del 1
Jag läser för närvarande rapporten Se mig som publiceras av Ungdomsstyrelsen och som handlar om unga och deras relation till sex och internet. Det är intressant och samtidigt skrämmande fakta i rapporten. Här kommer lite ni kan fundera över;
- I en undersökning av Olsson (2007) så uppgav 32% av de som var under tjugoett att de någon gång upprättat ett möte av sexuell art via internet, framför allt genom att, via webbkamera utföra diverse sexuella handlingar.
- I en Brå-rapport från 2007 så har man, genom att ha studerat 315 polisanmälningar gällande vuxnas sexuella kontakt med barn över internet, fått fram att det i 70% av fallen gällde kontakt mellan en vuxen och ett barn under femton år och att det i 32% av fallen handlade om barn under tretton år. I 92% av fallen var de barn som hade kontaktats av vuxen i sexuellt syfte tjejer i varierande åldrar medan det i 100% av fallen var vuxna män som hade kontaktat barnen. I mer än hälften av fallen så hade kontakten enbart skett över internet men i 69 fall hade den vuxne och barnet träffats i verkliga livet och i dessa fall så hade ett sexualbrott skett. I nio av dessa 69 fall hade den vuxne erbjudit barnet pengar för sexuella tjänster.
Referenser:
Olsson, N. (2007). När prostitutionen flyttade in i vardagsrummet. En kartläggning kring hur Internet används för att erbjuda/marknadsföra sexuella tjänster i Skåne/Öresundsregionen och som ger en bild av ungdomars attityder till och erfarenheter av fenomenet. Malmö: Malmö stad
Brå. (2007) Vuxnas sexuella kontakter med barn via internet. Omfattning, karaktär, åtgärder. Rapport 2007:11. Stockholm: Brottsförebyggande rådet
Att hålla i pengarna
Nu kollar jag på Efter tio och där talar de om ekonomi och vilket förhållande man har till pengar. Själv tycker jag det där med sparande och räntor och fasträntefonder och aktier hit och dit är lite krångligt. Dock sparar jag i fonder och har även pengar på sparkonto med okej avkastning (även om sparkonton sällan rekommenderas om man vill tjäna pengar men det är ett plus om man vill ta ut pengar när man behöver dem utan att betala vinstskatt och dylikt). Hur som helst så är Andreas Weise med (ni vet han som deltog i Idol... förra året?) och han berättade att han som ung inte hade någon uppfattning om pengars värde. Samma sak gällde mig. Under en period då jag var arton så kunde jag slänga iväg tusentals kronor på krogen två dagar i veckan varje vecka. Jag kunde shoppa och jag kunde låna ut pengar till folk som jag inte borde ha lånat ut pengar till.
Hur gör man då för att komma ifrån spenderarträsket? Jag valde att varje dag skriva upp vad jag hade spenderat och hur mycket jag hade spenderat. Jag satte upp ett mål för varje månad och i slutet av varje månad så utvärderade jag mitt "slösande" och till slut så fick man ett hum om vad saker kostar, vad jag spenderade mer pengar på och vad jag knappt lade pengar på alls. Man får det svart på vitt istället för att man tar kvittot, stoppar ned det i plånboken och glömmer det där för all framtid. Så, det är mitt tips!
Dock har jag nog med pengar för att kunna unna mig saker utan att bli barskrapar. Jag har råd att köpa kläder, skor och möbler utan att vara orolig för att pengarna inte ska räcka för att betala hyran. Det är ett previlgium som inte alla kan njuta av och jag uppskattar varje krona som jag har.
Vem visar mest?
Vilka cyklister skulle fånga ditt intresse egentligen?
Storbloggare
Jag är nöjd med att ha en liten blogg. En blogg där inte alla vet vem jag är. Där jag kanske kan beröra en människa eller få någon att tycka att det jag skriver är intressant. Om så bara en människa reagerar, intresseras och får sig en funderare eller bara håller med så är jag nöjd. Och om ingen reagerar så är jag också rätt så nöjd för den här bloggen är inget jag bygger mitt liv kring. Men tänk de som gör det. Som definieras av sin blogg. Som kanske har låtit bloggen diktera deras liv - hur de ska se ut, hur de ska vara. Att bloggen är deras image och att de aldrig kan vika av från den bild som bloggen genom åren har skapat av dem.
Så jag är glad i hågen och nöjd med att
ingen diskuterar mig, ingen skriver om
mig i Aftonbladet eller klår upp mig verbalt
i sin egen blogg på grund av att jag har
fel kläder eller väger för mycket (eller lite).
Jag är nöjd med blaskigt kaffe, snor i
näsan och böcker.
Tvingar svenska arbetare att betala in femsiffriga summor
Om jag har förstått det rätt...
Herrn jobbade i Norge efter att han tog studenten och arbetade då för ett bolag som heter Ringnes. Han arbetade i sin tur för ett bemanningsföretag som alltså hyrde ut hans arbetskraft till detta bolag. Att bemanningsföretaget hyrde ut honom betyder alltså att Ringnes i sin tur ska betala bemanningsföretaget för att de får ta del av hans arbetskraft. Tyvärr har Ringnes inte betalat bemanningsföretaget och de svenskar som jobbade på Ringnes (vilket var en diger skara) får nu ta smällen genom att de får betala det som Ringnes skulle ha betalat. Herrn fick därmed en räkning som uppgick till ungefär femtiotusen kronor (dessa räkningar baserar på det som svenskarna har tjänat då de har jobbat i Norge). Och när han ringde det företag som krävde pengarna så fick han berättat för sig att då inte Ringnes betalar det som de ska betala så måste de anställda istället betala detta så att någon får pengarna som Ringnes egentligen är menade att betala. Kvinnan på företaget som krävde pengarna satte upp en avbetalningsplan för herrn och detta baseras alltså på hur mycket pengar han tjänade när han arbetade i Norge. Herrn fick en relativt bra avbetalningsplan medan hon berättade att andra svenskar hade fått minimiplan på cirka 12 000 kronor. Många hade därför inte kunnat betala dessa pengar. Hur många kan egentligen punga ut med 12 000 i månaden utan att det svider? Om man sedan har småbarn, ett hus att betala av på och kanske en bil och diverse andra saker som kostar pengar så förstår jag att 12 000 inte är något som man kan betala varje månad. Speciellt inte när det inte är meningen att man ska betala dom utan då det är ett stort bolag som vägrar att betala ut pengarna.
Herrn frågade då hur det blir med pengarna han betalar in med tanke på att det inte ens är han som ska betala dom från första början. Kvinnan sa då att det just nu pågår en rättslig tvist och att denna har pågått sedan 2008 då Ringnes påstår att de har betalat det de ska betala men uppenbarligen inte har gjort detta. Hur många månader och år det kommer ta ytterligare innan tvisten är löst tvistar antagligen de lärde om och så länge som tvisten inte är löst så kommer de svenska arbetarna istället att behöva betala av de pengar som Ringnes är menade att betala.
Detta är ett hemskt exempel på hur stora bolags hybris och makt slår mot den lilla människan, i detta fall de svenska arbetarna. Pengarna ska betalas på ett eller annat sätt och det blir de svenskar som har arbetat på Ringnes som blir lidande.
Jag mår illa å alla dessa svenskar vägnar och
äcklas av det faktum att Ringnes uppenbarligen
inte har några problem med att låta småbarns-
föräldrar och kanske låginkomsttagare lida på
grund av att de inte vill betala.
Have I lost that loving feeling?
Hen heter Storm
"Genom att inte avslöja könet hoppas föräldrarna att Storm ska kunna göra fria val och inte tvingas in i traditionella könsroller och –mönster"
"Jag beklagar att Jazz tvingas svara på frågor om sitt kön, istället för på mer meningsfulla frågor om vad han tycker om här i världen. Men jag tycker inte att jag är ansvarig för att vår kultur så snävt definierar vad han bör göra, ha på sig och se ut"
Åh, om alla tänkte som Kathy Witterick och David Stocker!
Här hittar du artikeln om Storm och
hens syskon.
