Att hålla fast vid sin åsikt är stort, att ändra åsikt är detsamma
Ibland sitter jag och funderar på det där med åsikter. Jag blir många gånger imponerade av dem som brinner för saker, som står benhårt för sina åsikter och som simmar mot strömmen. Att stå för sina åsikter är modigt och inspirerande men att erkänna att man har ändrat åsikt är också stort.
Att tycka en sak och sedan ändra sig i en fråga kan många tycka är falsk, att man vänder kappan efter vinden osv. men många gånger kan jag bli lika imponerad av de som vågar erkänna att de har ändrat sig. Att erkänna att man förr stod för något som man nu tycker är fel är lika imponerande som att stå stadigt i sin övertygelse då alla andra tycker motsatsen. Missförstå mig inte; jag tycker inte att det är beundransvärt att man ena dagen tycker si för att, ordagrant, ändra åsikt dagen därpå. Det ser jag snarare som att man fortfarande har samma åsikt som den första dagen - det är bara det att man inte har fått något medhåll och att man påstår att man har ändrat sig den andra dagen för att man inte vill vara annorlunda.
Men om man har tänkt över sina åsikter, om man har fått sig en tankeställare och plötsligt inser att "jamen, det är nog så det är nu när jag verkligen tänker efter" så tycker jag att det är modigt att erkänna att man inte tycker som man gjorde förr. För tänk om man alltid skulle hålla fast vid sina åsikter och planer bara för att man inte vågar erkänna att man har ändrat sig? Då skulle jag ha silikonbröst (precis som jag ville ha när jag var en outvecklad trettonåring som knappast kände min egen kropp), då skulle jag fortfarande tycka att Fredrik var den snyggaste killen i världen och att det var superhäftigt med tungpiercing. Jag skulle inte vara den jag var idag om jag inte vågade ändra åsikter, vågade tänka åt andra hållet, vågade knäppa mitt gamla jag på näsan och säga "nej, vet du vad, nu har jag ångrat mig".
Att tycka en sak och sedan ändra sig i en fråga kan många tycka är falsk, att man vänder kappan efter vinden osv. men många gånger kan jag bli lika imponerad av de som vågar erkänna att de har ändrat sig. Att erkänna att man förr stod för något som man nu tycker är fel är lika imponerande som att stå stadigt i sin övertygelse då alla andra tycker motsatsen. Missförstå mig inte; jag tycker inte att det är beundransvärt att man ena dagen tycker si för att, ordagrant, ändra åsikt dagen därpå. Det ser jag snarare som att man fortfarande har samma åsikt som den första dagen - det är bara det att man inte har fått något medhåll och att man påstår att man har ändrat sig den andra dagen för att man inte vill vara annorlunda.
Men om man har tänkt över sina åsikter, om man har fått sig en tankeställare och plötsligt inser att "jamen, det är nog så det är nu när jag verkligen tänker efter" så tycker jag att det är modigt att erkänna att man inte tycker som man gjorde förr. För tänk om man alltid skulle hålla fast vid sina åsikter och planer bara för att man inte vågar erkänna att man har ändrat sig? Då skulle jag ha silikonbröst (precis som jag ville ha när jag var en outvecklad trettonåring som knappast kände min egen kropp), då skulle jag fortfarande tycka att Fredrik var den snyggaste killen i världen och att det var superhäftigt med tungpiercing. Jag skulle inte vara den jag var idag om jag inte vågade ändra åsikter, vågade tänka åt andra hållet, vågade knäppa mitt gamla jag på näsan och säga "nej, vet du vad, nu har jag ångrat mig".
Ibland vill det sig inte
Hm, igår kände jag för att skriva lite "djupare" och mer eftertänksamma inlägg. Idag har jag nästan ingen lust att ens tänka. Märkligt hur det kan vara. Ibland, när det har varit torka bland de djupa, funderar-inläggen, så tänker jag att jag borde skriva något som kräver en del hjärnkapacitet och ibland en del tåga. Men när jag sätter mig och försöker så blir det bara bajs av alltihopa. Jag kan inte tvinga mig själv att vara seriös och ta upp saker som är mer intressanta än... ja, till exempel doftljus. Det blir inte bra. Det blir forcerat och fjantigt. Jag kan inte skriva saker om jag inte är sugen på det och om jag ska vara ärlig så tar det ibland energi att lägga ned hjärta och själ i ett inlägg om något man verkligen brinner för. Man blir trött i huvudet och att försöka komma på ett debattliknande inlägg helt utan inspiration är ett mission impossible om jag själv inte är sugen på det. Då kan det vara mycket enklare, mycket skönare och mycket mindre bajsnödigt tvunget att skriva om kläder och heminredning. Då får jag vara sådär ytlig som jag faktiskt behöver vara då och då.
Så jag hoppas att ni förstår mig när jag
hellre skriver om badrum än om något
"smart" ämne som jag inte ens brinner för.
Och vem har förresten sagt att man inte
kan skriva smart om duschmunstycken,
toalettsitsar och kakel?
Så jag hoppas att ni förstår mig när jag
hellre skriver om badrum än om något
"smart" ämne som jag inte ens brinner för.
Och vem har förresten sagt att man inte
kan skriva smart om duschmunstycken,
toalettsitsar och kakel?
Det är vi mot dem och kön spelar ingen roll
Snart kommer mamma hit och vi ska till Ikea tillsammans. I väntan på henne (och inte Godot) så funderar jag på något som Yvonne Hirdman skrev en gång; att kvinnor och män många gånger blir jämställda först när det är dem emot världen. Ungefär. Att kuk och fitta inte spelar någon roll när man behöver sätta upp en enad front mot något större, t.ex. en diktator eller en mur. Det är när man är i minoritet och man måste kämpa mot ett gemensamt mål som det inte spelar någon roll vem som är kvinna eller man eller vem som gör vad, bara det görs.
Tyvärr verkar det som att denna tanke enbart kan appliceras på tillfällen då det är väldigt tydligt att det är vi mot dem vilka "dem" än må vara. Det är inte politikerna mot det övriga samhället (för kvinnor i politiken arbetar fortfarande med "typiskt kvinnliga" frågor), det är inte kärleksparet mot resten av byn (för kvinnor och män delar fortfarande inte lika på det obetalda arbetet i hemmet), det är inte vårt företag mot alla andra företag (för det finns fortfarande arbeten som domineras av män och där kvinnor utsätts för sexuella glirningar och får lägre lön). Vi-mot-dom-tanken leder inte alltid till jämställdhet.
Och visst är det väl tråkigt att vi, för att bli jämställda, måste ställas emot något annat som är större än den enskilda människan? Att vi måste vara i underläge och slå från liggande för att vi ska bli lika mycket värda och behandla varandra på samma sätt oavsett kön.
Tyvärr verkar det som att denna tanke enbart kan appliceras på tillfällen då det är väldigt tydligt att det är vi mot dem vilka "dem" än må vara. Det är inte politikerna mot det övriga samhället (för kvinnor i politiken arbetar fortfarande med "typiskt kvinnliga" frågor), det är inte kärleksparet mot resten av byn (för kvinnor och män delar fortfarande inte lika på det obetalda arbetet i hemmet), det är inte vårt företag mot alla andra företag (för det finns fortfarande arbeten som domineras av män och där kvinnor utsätts för sexuella glirningar och får lägre lön). Vi-mot-dom-tanken leder inte alltid till jämställdhet.
Och visst är det väl tråkigt att vi, för att bli jämställda, måste ställas emot något annat som är större än den enskilda människan? Att vi måste vara i underläge och slå från liggande för att vi ska bli lika mycket värda och behandla varandra på samma sätt oavsett kön.
Normen
Hah. Det andra könet på pricken.
De tre kvinnorna och jag
Jag har funderat på det där med synen på kvinnan idag. Kvinnors syn på kvinnor idag. Hur ska du vara som kvinna? Vad är en kvinna som är "inne"? Vad är på modet? För hur mycket vi än påstår att vi inte påverkas av omvärlden (tv, radio, tidningar, internet) så smyger sig budskapen in i hjärnan utan att vi märker det och viskar "såhär ska du vara", "såhär ska du klä dig", "den här maten ska du laga", "såhär många orgasmer ska du få på en och samma kväll".
Så, hur ska en kvinna vara idag? Om man ser till medias bild av kvinnan så tror jag att det finns tre typer av "reklam-kvinnor"; 1) karriäristan, 2) hemmafrun och 3) sexobjektet. Dessa tre kvinnotyper är starka och svaga på varierande sätt men avspeglar sällan den "vanliga kvinnan", kvinnan som du möter på stan, kvinnan som blickar upp mot reklampelaren som visar en bild av någon av de där tre andra kvinnorna.
Karriäristan är kvinnan som gör karriär, som armbågar sig fram, som klär sig i kavaj och svart pennkjol. Som har håret bakåtstruket i en stram svinrygg och som endera är singel eller "otillräcklig" småbarnsmamma. Hon ska vara en förebild för kvinnorna som vill ta sig uppåt på karriärstegen och hon ska visa att "kvinnor kan" men blir samtidigt en tråkig stereotyp som ingen kan förknippa sig själv med.
Hemmafrun i sin tur är hon som klär sig i knälånga klänningar i skirt tyg, som har håret utsläppt och som alltid ser fräsch ut trots att hon tar hand om ungar och byter bajsblöjor (fast det ska det ju såklart inte se ut som att hon gör). Hon ska baka surdegsbröd (som tar flera veckor att få till) och hon ska baka cupcakes dagarna i ända. Hon ska inreda sitt hem i lantlig stil och hon ska ha en trädgård som prunkar. Hon ska bry sig om sina barn, ta hand om sin man och hon ska inte ha något emot att vara den som bär det tyngsta lasset. Och hon blir en tråkig stereotyp som ingen kan förknippa sig själv med.
Sist men inte minst så har vi sexobjektet. Det är den brunbrända kvinnan med vältränad mage, stora bröst, långt hår, förförisk blick och putande läppar. Hon är singel och öppen för förslag. Hon ger män vad de vill ha utan att komma med några förpliktelser och hon har sällan mycket kläder på sig. Hon är den av de tre kvinnotyperna som mest finns där som ett töcken, som enbart finns till för sin kropps skull och som inte har så mycket mer att erbjuda. Bilderna av sexobjektet ger inte något hum om hur hon kan tänkas bo, hur hon kan tänkas försörja sig själv (för även om hon mest är "en kropp" så ska hon inte verka försörja sig på att sälja sin kropp för nej, det skulle man ju inte gilla. En hora vill ingen ha...). Och hon blir en tråkig stereotyp som ingen kan förknippa sig själv med.
Var är den "vanliga kvinnan" i media? Visst, det finns inte någon "vanlig kvinna" men var finns de kvinnor vars personlighet inte behöver dras till sin spets? Vart finns reklamen med en kvinna som är både karriärista, bullbakerska och bikinibärare? Var finns hon som är en blandning av allt och var finns hon som inte är det minsta lik de "tre kvinnorna"? Var i massmedia finns kvinnorna som inte är karikatyrer och stereotyper?
Så, hur ska en kvinna vara idag? Om man ser till medias bild av kvinnan så tror jag att det finns tre typer av "reklam-kvinnor"; 1) karriäristan, 2) hemmafrun och 3) sexobjektet. Dessa tre kvinnotyper är starka och svaga på varierande sätt men avspeglar sällan den "vanliga kvinnan", kvinnan som du möter på stan, kvinnan som blickar upp mot reklampelaren som visar en bild av någon av de där tre andra kvinnorna.
Karriäristan är kvinnan som gör karriär, som armbågar sig fram, som klär sig i kavaj och svart pennkjol. Som har håret bakåtstruket i en stram svinrygg och som endera är singel eller "otillräcklig" småbarnsmamma. Hon ska vara en förebild för kvinnorna som vill ta sig uppåt på karriärstegen och hon ska visa att "kvinnor kan" men blir samtidigt en tråkig stereotyp som ingen kan förknippa sig själv med.
Hemmafrun i sin tur är hon som klär sig i knälånga klänningar i skirt tyg, som har håret utsläppt och som alltid ser fräsch ut trots att hon tar hand om ungar och byter bajsblöjor (fast det ska det ju såklart inte se ut som att hon gör). Hon ska baka surdegsbröd (som tar flera veckor att få till) och hon ska baka cupcakes dagarna i ända. Hon ska inreda sitt hem i lantlig stil och hon ska ha en trädgård som prunkar. Hon ska bry sig om sina barn, ta hand om sin man och hon ska inte ha något emot att vara den som bär det tyngsta lasset. Och hon blir en tråkig stereotyp som ingen kan förknippa sig själv med.
Sist men inte minst så har vi sexobjektet. Det är den brunbrända kvinnan med vältränad mage, stora bröst, långt hår, förförisk blick och putande läppar. Hon är singel och öppen för förslag. Hon ger män vad de vill ha utan att komma med några förpliktelser och hon har sällan mycket kläder på sig. Hon är den av de tre kvinnotyperna som mest finns där som ett töcken, som enbart finns till för sin kropps skull och som inte har så mycket mer att erbjuda. Bilderna av sexobjektet ger inte något hum om hur hon kan tänkas bo, hur hon kan tänkas försörja sig själv (för även om hon mest är "en kropp" så ska hon inte verka försörja sig på att sälja sin kropp för nej, det skulle man ju inte gilla. En hora vill ingen ha...). Och hon blir en tråkig stereotyp som ingen kan förknippa sig själv med.
Var är den "vanliga kvinnan" i media? Visst, det finns inte någon "vanlig kvinna" men var finns de kvinnor vars personlighet inte behöver dras till sin spets? Vart finns reklamen med en kvinna som är både karriärista, bullbakerska och bikinibärare? Var finns hon som är en blandning av allt och var finns hon som inte är det minsta lik de "tre kvinnorna"? Var i massmedia finns kvinnorna som inte är karikatyrer och stereotyper?
Till mamma
Plötsligt damp något ned på hallgolvet. Det var posten som kom med mammas avhandling. Den har äntligen blivit en bok och i förordet tackar hon bland annat mig och herrn. Och jag blir så stolt över min mamma. Min fina, fina mamma. Det här är till dig.
Tack för att du har gjort mig till den människa som jag är. Tack för att du har lärt mig hur man behandlar andra människor och tack för att du har gett mig modet att vara mig själv, säga ifrån och behandla min omgivning väl. Tack för att du har stimulerat mitt intellekt med otaliga djupa diskussioner och tack för att du har gett mig skratt och gråt, styrkan att vara stark men också styrkan att vara och våga visa mig svag. Tack för att du har visat mig att man klarar allt så länge man blickar framåt och så länge som man har humorn i behåll. Tack för att du har sagt till mig när jag har betett mig fel och för att du har uppmuntrat mig när jag har betett mig rätt. Du har lärt mig skillnaden på rätt och fel, du har från det att jag föddes till nu gjort mig till mig. Tack för att vi har haft våra duster och för att vi har kommit ur dem helskinnade och tack för att du har rutit tillbaka när jag har varit allt annat än mogen.
Tack för att du läser mina arbeten och ger mig feedback. Tack för att du säger som det är vad det än gäller och tack för att du aldrig skräder orden. Tack för att du inte är perfekt och tack för att du samtidigt är just det, helt perfekt. Tack för att du inte alltid stöttar men alltid accepterar de val som jag gör. Tack mamma, för utan dig hade jag inte varit den jag är idag. Du är den starkaste människan jag vet.
Och pappa, tack för att du är allt det mamma är och samtidigt allt det som mamma inte är.
Ni kompletterar varandra och herrn hälsar tack för slipsen.
Tack för att du har gjort mig till den människa som jag är. Tack för att du har lärt mig hur man behandlar andra människor och tack för att du har gett mig modet att vara mig själv, säga ifrån och behandla min omgivning väl. Tack för att du har stimulerat mitt intellekt med otaliga djupa diskussioner och tack för att du har gett mig skratt och gråt, styrkan att vara stark men också styrkan att vara och våga visa mig svag. Tack för att du har visat mig att man klarar allt så länge man blickar framåt och så länge som man har humorn i behåll. Tack för att du har sagt till mig när jag har betett mig fel och för att du har uppmuntrat mig när jag har betett mig rätt. Du har lärt mig skillnaden på rätt och fel, du har från det att jag föddes till nu gjort mig till mig. Tack för att vi har haft våra duster och för att vi har kommit ur dem helskinnade och tack för att du har rutit tillbaka när jag har varit allt annat än mogen.
Tack för att du läser mina arbeten och ger mig feedback. Tack för att du säger som det är vad det än gäller och tack för att du aldrig skräder orden. Tack för att du inte är perfekt och tack för att du samtidigt är just det, helt perfekt. Tack för att du inte alltid stöttar men alltid accepterar de val som jag gör. Tack mamma, för utan dig hade jag inte varit den jag är idag. Du är den starkaste människan jag vet.
Och pappa, tack för att du är allt det mamma är och samtidigt allt det som mamma inte är.
Ni kompletterar varandra och herrn hälsar tack för slipsen.
"Före", "under"... och vad hände med "efter"?
I Aftonbladet Debatt skriver Nyamko Sabuni, Sveriges jämställdhetsminister, om det faktum att man har planer på att lägga 200 miljoner kronor på att göra den offentliga servicen mer jämställd, bland annat genom att satsa på att göra män mer delaktiga före och under ett barns födsel. Det låter jättebra; när jag och herrn någon gång får barn så vill jag att han ska få vara så delaktig i födseln som han önskar. Jag vill att sjukhuspersonalen ska fråga hur han mår (en förlossning kan upplevas som väldigt omtumlande även för den som inte krystar, svettas och spricker), jag vill att de ska informera honom om vad som sker och jag vill att han ska veta i förväg vad som ska göras om något går snett. Jag vill att han blir sedd nästan lika mycket som jag.
Varför "nästan" kan man fråga sig? Jo, för att när jag ligger där och ska krysta ut ett barn så vill jag att stor fokus riktas mot mig - inte som ett resultat av ett bekräftelsebehov utan just på grund av att jag utsätter min kropp för stora påfrestningar och för att en födsel faktiskt kan vara farlig för både mig och barnet. Mycket kan hända under en förlossning och jag vill att fokus främst ligger på mig som är den som föder barnet - jag vill att läkare och sjuksköterskor ska ha koll på mig och jag vill vara prio ett för att undvika att någonting oförutsett händer. Med detta menar jag inte att herrn inte ska få vara delaktig - jag vill att han ska få vara jätte-jätte-delaktig, att han om han vill ska få hjälpa till så mycket i processen som det går, men jag vill att fokus ligger på mig på samma sätt som den största fokusen ligger på patienten som har brutit benet än på patientens partner. Och jag tror att herrn skulle vilja detsamma.
Vad jag eftersöker är snarare en satsning på att välkomna fäder före, under och efter förlossningen. Det är skitbra att man lägger pengar på att göra fäder delaktiga före (att det inte ska vara konstigt att en blivande pappa följer med till MVC, ställer frågor och är lyhörd t.ex.) och under födseln (att man informerar fadern om vad det är som händer, att de frågar hur han mår ) men jag vill främst att pengar ska satsas på att göra män lika delaktiga i barnets liv efter att hen har pluppat ut ur min livmoder. Jag tror att många fäder ser det som en självklarthet att de är med på förlossningen men jag tror att färre ser det som qutym att vara hemma halva föräldraledigheten. Problemet ligger inte i att mannen inte är delaktig under det dygnet det tar att krysta fram en knodd - problemet ligger i att de inte är lika delaktiga i barnets liv efteråt.
Att män inte är lika delaktiga efter att barnet har kommit till världen är inget som jag främst skyller på männen (och inte heller på kvinnorna) - det är dagens samhälle som gör att det är "lättare" för en familj om kvinnan är hemma medan mannen arbetar. Det är samhället och dess syn på kvinnor och män som gör att män har högre lön. Ja, ni vet ju allt det där... och det är just "allt det där" som gör att männen överlag inte är lika delaktiga i barnens uppväxt som kvinnorna. Och det är just "allt det där" som de där 200 miljonerna (plus någon miljard) borde gå till istället. Om man nu måste välja.
Varför "nästan" kan man fråga sig? Jo, för att när jag ligger där och ska krysta ut ett barn så vill jag att stor fokus riktas mot mig - inte som ett resultat av ett bekräftelsebehov utan just på grund av att jag utsätter min kropp för stora påfrestningar och för att en födsel faktiskt kan vara farlig för både mig och barnet. Mycket kan hända under en förlossning och jag vill att fokus främst ligger på mig som är den som föder barnet - jag vill att läkare och sjuksköterskor ska ha koll på mig och jag vill vara prio ett för att undvika att någonting oförutsett händer. Med detta menar jag inte att herrn inte ska få vara delaktig - jag vill att han ska få vara jätte-jätte-delaktig, att han om han vill ska få hjälpa till så mycket i processen som det går, men jag vill att fokus ligger på mig på samma sätt som den största fokusen ligger på patienten som har brutit benet än på patientens partner. Och jag tror att herrn skulle vilja detsamma.
Vad jag eftersöker är snarare en satsning på att välkomna fäder före, under och efter förlossningen. Det är skitbra att man lägger pengar på att göra fäder delaktiga före (att det inte ska vara konstigt att en blivande pappa följer med till MVC, ställer frågor och är lyhörd t.ex.) och under födseln (att man informerar fadern om vad det är som händer, att de frågar hur han mår ) men jag vill främst att pengar ska satsas på att göra män lika delaktiga i barnets liv efter att hen har pluppat ut ur min livmoder. Jag tror att många fäder ser det som en självklarthet att de är med på förlossningen men jag tror att färre ser det som qutym att vara hemma halva föräldraledigheten. Problemet ligger inte i att mannen inte är delaktig under det dygnet det tar att krysta fram en knodd - problemet ligger i att de inte är lika delaktiga i barnets liv efteråt.
Att män inte är lika delaktiga efter att barnet har kommit till världen är inget som jag främst skyller på männen (och inte heller på kvinnorna) - det är dagens samhälle som gör att det är "lättare" för en familj om kvinnan är hemma medan mannen arbetar. Det är samhället och dess syn på kvinnor och män som gör att män har högre lön. Ja, ni vet ju allt det där... och det är just "allt det där" som gör att männen överlag inte är lika delaktiga i barnens uppväxt som kvinnorna. Och det är just "allt det där" som de där 200 miljonerna (plus någon miljard) borde gå till istället. Om man nu måste välja.
Mens i stora lass... eller inte alls
Nu ska jag vara ytterst personlig här på bloggen. Visserligen anser jag att åsikter om till exempel genus osv. är minst lika personligt som det som jag ska ta upp men många tycker nog att när det gäller den egna kroppen så är det än mer personligt och lite hemlighetsfullt. Hur som haver så tycker jag att jag kan vara öppen så därför ska jag berätta om en liten oro som bubblar inom mig.
Jag har en lite krånglig mens. Det första året efter min första mens så kom den tidsenligt, ja, nästintill på sekunden skulle man kunna säga. Nu, under några år, så har den varit lite av en lurifax. Den kan komma tio dagar efter utsatt datum men aldrig för tidigt och ett par gånger har den hoppat över en månad men sedan kommit tillbaka. Lite som en till synes pålitlig vän som säger att den kommer på besök på lördag klockan tio men som sedan kommer fredagen veckan därefter. En rätt så jobbig kamrat, skulle man kunna påstå, men en kamrat som man likväl måste dras med.
Nu är grejen den att min mens har hoppat över inte en utan två gånger. Jag har med andra ord inte haft mens på över två månader och jag är lite konfunderad. Först och främst brukar jag alltid misstänka att jag är gravid. Det är liksom bäst att anta det direkt och göra ett test. Därför är herrn iväg till Apoteket såhär efter avslutad arbetsdag och ska köpa hem ett två-pack Clear Blue. Dock känns inte min mage så bebis-på-G-aktig utan jag är snarare övertygad om att min uteblivna mens beror på stress. Det är tydligen den vanligaste orsaken till utebliven mens - att man har stressat för mycket på jobbet eller i skolan, att man har gjort slut med en partner, att man är ovän med någon man tycker om eller som för mig... att någon har gått bort. När jag tänker efter så borde jag vara emotionellt sliten - dels på grund av att moster var hemskt sjuk de sista veckorna i sitt liv och dels på grund av att hon sedan somnade in. Hjärnan måste bli trött av sådant. Att jag sedan har känt mig någorlunda stressad över det där med observationsuppgiften gör inte saken bättre och att ångesten har pockat på som en liten påminnelse gör det hela mer troligt.
Så, vi får se hur det ser ut när herrn kommer hem. Då ska det kissas på sticka och väntas i två minuter. Sedan kan man pusta ut. Och kanske kommer min mens imorgon. Kroppen är smart på så sätt att den förstår att det inte är dags att få barn när man är stressad men det blir även ett moment 22 med tanke på att man, då mensen uteblir, blir stressad över det faktum att man kanske är med barn och att kroppen då tolkar detta som att mensen borde utebli just på grund av stressen som den uteblivna mensen har orsakat. Lite dumt, lite lustigt och mycket imponerande.
Wish me luck för nu gäller det!
Jag har en lite krånglig mens. Det första året efter min första mens så kom den tidsenligt, ja, nästintill på sekunden skulle man kunna säga. Nu, under några år, så har den varit lite av en lurifax. Den kan komma tio dagar efter utsatt datum men aldrig för tidigt och ett par gånger har den hoppat över en månad men sedan kommit tillbaka. Lite som en till synes pålitlig vän som säger att den kommer på besök på lördag klockan tio men som sedan kommer fredagen veckan därefter. En rätt så jobbig kamrat, skulle man kunna påstå, men en kamrat som man likväl måste dras med.
Nu är grejen den att min mens har hoppat över inte en utan två gånger. Jag har med andra ord inte haft mens på över två månader och jag är lite konfunderad. Först och främst brukar jag alltid misstänka att jag är gravid. Det är liksom bäst att anta det direkt och göra ett test. Därför är herrn iväg till Apoteket såhär efter avslutad arbetsdag och ska köpa hem ett två-pack Clear Blue. Dock känns inte min mage så bebis-på-G-aktig utan jag är snarare övertygad om att min uteblivna mens beror på stress. Det är tydligen den vanligaste orsaken till utebliven mens - att man har stressat för mycket på jobbet eller i skolan, att man har gjort slut med en partner, att man är ovän med någon man tycker om eller som för mig... att någon har gått bort. När jag tänker efter så borde jag vara emotionellt sliten - dels på grund av att moster var hemskt sjuk de sista veckorna i sitt liv och dels på grund av att hon sedan somnade in. Hjärnan måste bli trött av sådant. Att jag sedan har känt mig någorlunda stressad över det där med observationsuppgiften gör inte saken bättre och att ångesten har pockat på som en liten påminnelse gör det hela mer troligt.
Så, vi får se hur det ser ut när herrn kommer hem. Då ska det kissas på sticka och väntas i två minuter. Sedan kan man pusta ut. Och kanske kommer min mens imorgon. Kroppen är smart på så sätt att den förstår att det inte är dags att få barn när man är stressad men det blir även ett moment 22 med tanke på att man, då mensen uteblir, blir stressad över det faktum att man kanske är med barn och att kroppen då tolkar detta som att mensen borde utebli just på grund av stressen som den uteblivna mensen har orsakat. Lite dumt, lite lustigt och mycket imponerande.
Wish me luck för nu gäller det!
Heteronormativt är bajs
Jag har just gått upp och herrn ligger fortfarande och sover (vilket han kan unna sig när han väl har en dag ledig) och jag tänker tillbaka på den där kvällen då vi åkte buss fyra mot Färjestad för att hälsa på en vän. Bakom oss satt fyra tjejer, kanske kan de ha varit fjorton år, och på Stora Torget gick en av dem av för att tydligen möta några andra vänner. De tre tjejerna började prata om den fjärde. "Men gud, jag fattar inte hur hon kan umgås med dom! Kolla bara!". På torget stod den fjärde tjejen tillsammans med två pojkar varav en hade lång skinnrock och den andra hade t-shirt och jeans. "Ja, herregud, dom är så fuuula!", sa en av tjejerna bakom oss och det fnissades hysteriskt. "Men gud, kolla, hon strular ju med han!", skrek en och de andra två klämde sig mot rutan för att titta då den fjärde tjejen kysste killen i skinnrock. "Men fy fan, så himla ofräscht". Sedan åkte vi vidare.
Detta får mig att tänka på heteronormativitet och hur svårt det är, speciellt när man är yngre och bryr sig mer om vad andra tycker. För er som inte riktigt vet vad heteronormativitet betyder så är det när den heterosexuella läggningen är norm och när vissa sätt att uttrycka sin heterosexualitet är mer accepterade än andra. Att bara vara heterosexuell "räcker" inte - man ska dessutom vara hetero på "rätt sätt". Ett heterosexuellt förhållande där kvinnan är betydligt äldre än sin partner av motsatt kön är visserligen heterosexuellt men inte per automatik heteronormativt då förhållandet går emot vad som är "normalt" vilket i Sverige är att parterna i ett förhållande ska vara lika gamla alternativt att mannen ska vara några år äldre.
Att vara heteronormativ beror på tid och plats och för den fjärde tjejen var det inte "okej" att kyssa en kille som tydligen inte levde upp till de övriga tjejernas "standard" just för tillfället. Den fjärde tjejen blev den avvikande och det var fritt fram att orera om huruvida den hon kysste var fräsch eller ej. Vilket han tydligen inte var. Och jag tänker då på hur svårt det måste vara att vara ung tonåring idag och att det verkar bli svårare och svårare.
När jag var fjorton tyckte jag för stunden inte att livet var så svårt men när man nu tittar tillbaka på den tiden så förstår jag egentligen inte hur man klarade av det. Det var pojkar som man skulle imponera på och det var stringtrosor som skulle synas. Det var cigaretter som skulle tjuvrökas och det skulle knullas inne på skoltoaletterna. Man skulle dricka sig full. Fast om man var tjej skulle man inte dricka sig för full för det var fult. Man skulle umgås med äldre personer och spela så världsvan som det bara gick när man knappt hade varit till Karlstad på egen hand. Man skulle vara vuxen (vilket man såhär i efterhand inser inte alls var ett vuxet beteende) och tycka om killar som hade epa-traktorer, trimmade mopeder, Fristads-jackor och bensinluktande arbetarhänder. Hur man egentligen var innerst inne spelade ingen roll - det var fasaden som var viktig och den försökte man uppehålla så gott det gick.
Och hur är det inte nu? När jag var fjorton brydde sig ingen om om du hade märkeskläder och jag kunde knappast skilja mellan Volcom och Fox. Mobiltelefoner var inget man stilade med och det var knappt så att man förstod hur en mp3 fungerade. Spelkonsoler kunde man räkna på ena handens fingrar och nästan ingen man umgicks med hade bredband. Nu är det annorlunda och ändå var det inte längesen jag var fjorton. Inte nog med att du ska bete dig på ett heterosexuellt och accepterat sätt, du ska dessutom klä dig i dyra kläder, du ska ha en iPhone 4, du ska ha xBox Kinect och om du har en mp3 så blir det nästan lite pinsamt för de som har iPhone behöver knappast en sådan.
Hur kommer en tonårings liv att se ut när jag väl får barn om ett x antal år? Vilka problem kommer min framtida tonåring att möta? Vilka saker kommer hon eller han vilja att jag som förälder köper och kommer jag att kunna neka henne eller honom de där sakerna när hon eller han proklamerar att minsann alla andra har den där telefonen (eller den där flygande farkosten kanske?)? Det är så lätt att säga att man ska bli såhär och såhär som förälder men vem vet hur det kommer att bli i ett samhälle som mer och mer premierar utsida och konsumtion? Jag tänker i alla fall försöka att fostra ett barn som mår bra, både fysiskt och psykiskt. Som kanske fastnar i en del tonårsfällor men som lär av sina misstag och kan se en trygghet hos mig, som förälder. Det är det jag hoppas.
Vad hoppas du?
Detta får mig att tänka på heteronormativitet och hur svårt det är, speciellt när man är yngre och bryr sig mer om vad andra tycker. För er som inte riktigt vet vad heteronormativitet betyder så är det när den heterosexuella läggningen är norm och när vissa sätt att uttrycka sin heterosexualitet är mer accepterade än andra. Att bara vara heterosexuell "räcker" inte - man ska dessutom vara hetero på "rätt sätt". Ett heterosexuellt förhållande där kvinnan är betydligt äldre än sin partner av motsatt kön är visserligen heterosexuellt men inte per automatik heteronormativt då förhållandet går emot vad som är "normalt" vilket i Sverige är att parterna i ett förhållande ska vara lika gamla alternativt att mannen ska vara några år äldre.
Att vara heteronormativ beror på tid och plats och för den fjärde tjejen var det inte "okej" att kyssa en kille som tydligen inte levde upp till de övriga tjejernas "standard" just för tillfället. Den fjärde tjejen blev den avvikande och det var fritt fram att orera om huruvida den hon kysste var fräsch eller ej. Vilket han tydligen inte var. Och jag tänker då på hur svårt det måste vara att vara ung tonåring idag och att det verkar bli svårare och svårare.
När jag var fjorton tyckte jag för stunden inte att livet var så svårt men när man nu tittar tillbaka på den tiden så förstår jag egentligen inte hur man klarade av det. Det var pojkar som man skulle imponera på och det var stringtrosor som skulle synas. Det var cigaretter som skulle tjuvrökas och det skulle knullas inne på skoltoaletterna. Man skulle dricka sig full. Fast om man var tjej skulle man inte dricka sig för full för det var fult. Man skulle umgås med äldre personer och spela så världsvan som det bara gick när man knappt hade varit till Karlstad på egen hand. Man skulle vara vuxen (vilket man såhär i efterhand inser inte alls var ett vuxet beteende) och tycka om killar som hade epa-traktorer, trimmade mopeder, Fristads-jackor och bensinluktande arbetarhänder. Hur man egentligen var innerst inne spelade ingen roll - det var fasaden som var viktig och den försökte man uppehålla så gott det gick.
Och hur är det inte nu? När jag var fjorton brydde sig ingen om om du hade märkeskläder och jag kunde knappast skilja mellan Volcom och Fox. Mobiltelefoner var inget man stilade med och det var knappt så att man förstod hur en mp3 fungerade. Spelkonsoler kunde man räkna på ena handens fingrar och nästan ingen man umgicks med hade bredband. Nu är det annorlunda och ändå var det inte längesen jag var fjorton. Inte nog med att du ska bete dig på ett heterosexuellt och accepterat sätt, du ska dessutom klä dig i dyra kläder, du ska ha en iPhone 4, du ska ha xBox Kinect och om du har en mp3 så blir det nästan lite pinsamt för de som har iPhone behöver knappast en sådan.
Hur kommer en tonårings liv att se ut när jag väl får barn om ett x antal år? Vilka problem kommer min framtida tonåring att möta? Vilka saker kommer hon eller han vilja att jag som förälder köper och kommer jag att kunna neka henne eller honom de där sakerna när hon eller han proklamerar att minsann alla andra har den där telefonen (eller den där flygande farkosten kanske?)? Det är så lätt att säga att man ska bli såhär och såhär som förälder men vem vet hur det kommer att bli i ett samhälle som mer och mer premierar utsida och konsumtion? Jag tänker i alla fall försöka att fostra ett barn som mår bra, både fysiskt och psykiskt. Som kanske fastnar i en del tonårsfällor men som lär av sina misstag och kan se en trygghet hos mig, som förälder. Det är det jag hoppas.
Vad hoppas du?
Märkligt nöje
Alla har vi väl våra guilty pleasures? Ett av mina är ganska märkligt. Jag älskar att betala räkningar. Om man bortser från att pengarna sinar när man betalar dem så tycker jag att det är roligt. Det känns som att man jobbar på bank och jag tycker att det är kul att fylla i alla siffror, dubbelkolla och signera hit och dit. Jag vet egentligen inte varför men jag gillar verkligen att betala räkningar via internet. Kanske för att man har ett så stort ansvar när räkningarna ligger på någon tusenlapp och man absolut inte alls vill att dem ska hamna på fel konto eller att de ska ha fel OCR-nummer.
Man kanske kan tro att det där med att gilla att betala räkningar är naivt av mig och att jag först på senare tid har börjat att betala mina räkningar och inte riktigt har fattat det där med att pengarna bit by bit försvinner från kontot ju fler räkningar man har. Då misstar ni mig för att vara lite (eller ja, ganska så mycket) blåst. Jag har betalat mina räkningar sen jag var sexton (då flyttade hemifrån) och jag har märkligt nog inte tappat mitt intresse för att betala räkningar. Jag tycker att det är lika roligt, om inte roligare, att betala dem nu som då trots att jag har gjort det i snart fem år.
Jag tror personligen att det dels handlar om ansvaret, som sagt, men också om att det har blivit lite av en ritual för mig. Jag gillar att hålla ordning på räkningarna som ska betalas och sätter därför upp dem på kylskåpet. Jag markerar först vilket datum de ska in med en överstrykningspenna, sedan sätter jag alltså upp dem på kylskåpsdörren i den ordningen de ska betalas (den som ska betala tidigast sätter jag högst upp). När jag väl har betalat dem så skriver jag om det var jag som betalade eller om jag och herrn har delat på räkningen redan innan betalning. Om det var jag som betalade dem och herrn alltså ska betala hälften av räkningen vid löning så får räkningen åka upp på kylskåpet igen, fast till vänster om stapeln med räkningar som inte redan har betalats. Om vi redan har delat på räkningen så lägger jag den i vår ekonomimapp där jag har olika plastfickor för räkningar som gäller hyra, dem som gäller telefoni och bredband, dem som gäller nöjen (ex. Bokus), dem som gäller försäkringar osv. osv. Det har liksom blivit min lilla ritual där jag har kontroll på pengarna och då jag får känna mig extra viktig. Lyxfällan skulle älska min ekonomiska koll! Eller ja, de kanske skulle hata den för mig skulle de ju inte behöva hjälpa.
Jag är för övrigt väldigt glad över att
jag har kontroll över min ekonomi
och kan inte ens förstå vilken ångest
det måste innebära att ex. vara skuld-
satt eller ha stora lån som man inte kan
betala av. Jag är inte bättre än dem som
är skuldsatta - sånt där kan hända i stort
sett vem som helst och man ska vara
glad att man har haft turen att ha en
god ekonomi.
Man kanske kan tro att det där med att gilla att betala räkningar är naivt av mig och att jag först på senare tid har börjat att betala mina räkningar och inte riktigt har fattat det där med att pengarna bit by bit försvinner från kontot ju fler räkningar man har. Då misstar ni mig för att vara lite (eller ja, ganska så mycket) blåst. Jag har betalat mina räkningar sen jag var sexton (då flyttade hemifrån) och jag har märkligt nog inte tappat mitt intresse för att betala räkningar. Jag tycker att det är lika roligt, om inte roligare, att betala dem nu som då trots att jag har gjort det i snart fem år.
Jag tror personligen att det dels handlar om ansvaret, som sagt, men också om att det har blivit lite av en ritual för mig. Jag gillar att hålla ordning på räkningarna som ska betalas och sätter därför upp dem på kylskåpet. Jag markerar först vilket datum de ska in med en överstrykningspenna, sedan sätter jag alltså upp dem på kylskåpsdörren i den ordningen de ska betalas (den som ska betala tidigast sätter jag högst upp). När jag väl har betalat dem så skriver jag om det var jag som betalade eller om jag och herrn har delat på räkningen redan innan betalning. Om det var jag som betalade dem och herrn alltså ska betala hälften av räkningen vid löning så får räkningen åka upp på kylskåpet igen, fast till vänster om stapeln med räkningar som inte redan har betalats. Om vi redan har delat på räkningen så lägger jag den i vår ekonomimapp där jag har olika plastfickor för räkningar som gäller hyra, dem som gäller telefoni och bredband, dem som gäller nöjen (ex. Bokus), dem som gäller försäkringar osv. osv. Det har liksom blivit min lilla ritual där jag har kontroll på pengarna och då jag får känna mig extra viktig. Lyxfällan skulle älska min ekonomiska koll! Eller ja, de kanske skulle hata den för mig skulle de ju inte behöva hjälpa.
Jag är för övrigt väldigt glad över att
jag har kontroll över min ekonomi
och kan inte ens förstå vilken ångest
det måste innebära att ex. vara skuld-
satt eller ha stora lån som man inte kan
betala av. Jag är inte bättre än dem som
är skuldsatta - sånt där kan hända i stort
sett vem som helst och man ska vara
glad att man har haft turen att ha en
god ekonomi.
Att lära känna sig själv genom ångest
Den där envetne dragspelaren sitter nere på torget och spelar tills fingrarna blöder och här sitter jag och tittar på gamla repriser av Lost. Och har lite ångest. Inte en sån där skrikande ångest som får hjärtat att slå bakut och halsgropen att sprängas. Det är mer en liten, bubblande ångest som får tår och fingrar att röra sig till en osynlig takt och som gör det svårt för ögonen att fokusera på något alls. En sådan ångest har jag just nu. Kaffet imorse gjorde det inte bättre (jag lär mig aldrig) och jag får som vanligt svårt för att ta det lugnt och bara vara. Benen vill springa iväg, armarna vill svinga fram och tillbaka och hjärnan, ja, den vill helst av allt bara tänka på svåra saker. Döden. Räkningar. Den där lilla, lilla senknuten i nacken som vägrar försvinna. Att herrn inte kommer hem än på några timmar. Att jag är ensam här och att jag inte kommer att få någon hjälp om den stora ångesten kommer. Vilket får den stora ångesten att komma närmare.
När jag får lite ångest så försöker jag att sysselsätta hjärnan med något som är lugnt och rofyllt och som den måste fokusera hela sin kraft på. Så då läser jag. I somras, när ångesten var som värst och jag knappt kunde vara ensam, så läste jag en hel drös med böcker. Och idag har jag läst en massa också. Lite på grund av ångestbubblandet och mycket på grund av att boken är utmärkt.
När jag får den lilla ångesten så plockar jag upp en bok och läser tills hjärnan har glömt den där jäkla ångesten. Då är den borta och jag kan gå tillbaka till mitt "vanliga" liv. Och jag tänker på hur intressant det är med ångest, egentligen. Jag tänker på att det måste vara något från den tiden då vi alla levde på savannen och var tvungna att akta oss för lejon bakom gräset och annat farligt. Då var det bra att få den där bultande pulsen som sätter igång armar och ben och gör så att du kan springa hur långt som helst, springa snabbare än någonsin förr och inte fokusera på något annat än att benen och armarna ska röra sig i takt. I vår moderna värld så får vi ångest för tentor som borde vara skrivna för längesen, presentationen som ska framföras på jobbet imorgon, vår vikt och en massa annat som egentligen inte är livsfarligt men som när det samlas på hög gör att kroppen tror att vi ska springa för vårt liv. Men att springa från problemen funkar inte nu när problemet inte är ett lejon och vi får helt enkelt lyssna på kroppen och lära känna oss själva, våra begränsningar och vad vi mår bra av.
Själv vet jag att jag mår bra av att inte ta allt på så stort allvar, att jag mår bra av att läsa, av att få vara själv (även om det kan vara skitjobbigt när den där bubblande känslan kommer), av att bara tänka på mig själv och ingen annan ibland. Ångest är egentligen en ypperlig chans att få lära känna sig själv lite bättre. Ibland behöver man hjälp, ibland så kommer det av sig självt.
Nu, när jag har varvat ned och hjärtat bultar som det ska (ja, ångesten försvinner inte bara när jag läser utan även när jag skriver), så ska jag ta mig tid att tipsa om den där boken som jag har läst i som en tok idag. Boken heter Baddaren och är skriven av Emma Hamberg och den handlar om Maja som öppnar simskola för vuxna. Otroligt bra hittills och Hamberg målar upp slott och trädgårdar på ett underbart vis.
När jag får lite ångest så försöker jag att sysselsätta hjärnan med något som är lugnt och rofyllt och som den måste fokusera hela sin kraft på. Så då läser jag. I somras, när ångesten var som värst och jag knappt kunde vara ensam, så läste jag en hel drös med böcker. Och idag har jag läst en massa också. Lite på grund av ångestbubblandet och mycket på grund av att boken är utmärkt.
När jag får den lilla ångesten så plockar jag upp en bok och läser tills hjärnan har glömt den där jäkla ångesten. Då är den borta och jag kan gå tillbaka till mitt "vanliga" liv. Och jag tänker på hur intressant det är med ångest, egentligen. Jag tänker på att det måste vara något från den tiden då vi alla levde på savannen och var tvungna att akta oss för lejon bakom gräset och annat farligt. Då var det bra att få den där bultande pulsen som sätter igång armar och ben och gör så att du kan springa hur långt som helst, springa snabbare än någonsin förr och inte fokusera på något annat än att benen och armarna ska röra sig i takt. I vår moderna värld så får vi ångest för tentor som borde vara skrivna för längesen, presentationen som ska framföras på jobbet imorgon, vår vikt och en massa annat som egentligen inte är livsfarligt men som när det samlas på hög gör att kroppen tror att vi ska springa för vårt liv. Men att springa från problemen funkar inte nu när problemet inte är ett lejon och vi får helt enkelt lyssna på kroppen och lära känna oss själva, våra begränsningar och vad vi mår bra av.
Själv vet jag att jag mår bra av att inte ta allt på så stort allvar, att jag mår bra av att läsa, av att få vara själv (även om det kan vara skitjobbigt när den där bubblande känslan kommer), av att bara tänka på mig själv och ingen annan ibland. Ångest är egentligen en ypperlig chans att få lära känna sig själv lite bättre. Ibland behöver man hjälp, ibland så kommer det av sig självt.
Nu, när jag har varvat ned och hjärtat bultar som det ska (ja, ångesten försvinner inte bara när jag läser utan även när jag skriver), så ska jag ta mig tid att tipsa om den där boken som jag har läst i som en tok idag. Boken heter Baddaren och är skriven av Emma Hamberg och den handlar om Maja som öppnar simskola för vuxna. Otroligt bra hittills och Hamberg målar upp slott och trädgårdar på ett underbart vis.
Imorgon
Nu sitter jag här nyduschad och insmord med kokosdoftande kräm från jag-vet-inte-var. Imorgon är det begravning. Jag har en klump i magen. En blandning av lycka och sorg. Lycka över att träffa människor, prata glada minnen, lyssna på fin musik i kyrkan osv. men också sorg över att det här är definitivt. Det är nu som moster ska begravas och om mitt undermedvetna inte har insett att hon är borta för alltid nu så kommer det att bli mer och mer övertygat imorgon. Nu är mosters liv slut och det här är hennes begravning. Symbolen för att ett liv har tagit slut, att det har försvunnit, att en människa är borta för all framtid. Det är med andra ord väldigt blandade känslor som fyller mig just nu.
Dock vill jag gärna se det positiva i allt det här. Jag vet att det är en sådan här begravning som moster alltid talade om - fin musik, lite gråtande och sedan fest med gott att äta och gott att dricka. Med skratt och kanske lite mer gråt. Men främst en dag med en överlag väldigt bra stämning. En stämning som säger att det här är mänskligt, alla ska vi dö och varför inte göra begravningsdagen till ett minne för livet, ett minne av glädje. Ett minne av en dag då vi saluterade till mosters ära och då de som inte hann säga hejdå fick en chans att göra det, en dag då alla slöt upp och dedikerade dagen till moster, dedikerade den till livets bräcklighet men även till en sällan skådad kämpaglöd som kanske inspirerar andra att inte ge upp i första taget. Och kanske är det, när man tänker efter, mer en dedikering till livet än till själva döden?
Det där med att dela jämt
Hur gör ni som lever i ett förhållande där hemma? Tar du hand om dammsugningen medan din partner tvättar eller dammsuger du jämna veckor och din partner ojämna och detsamma gällande tvätt? Försöker ni dela jämt?
Här hos oss, i vårt lilla residens, så försöker vi dela jämt. Vi försöker. Vi delar inte alltid jämt men vi strävar efter att göra det. Jag önskar att jag kunde säga att vi diskar lika många gånger varje vecka, att vi hänger tvätten tillsammans, att vi dammsuger varannan gång osv. men nej, det gör vi inte. Inte alltid. För det där med att dela jämt på sysslorna i hemmet kan låta som en enkel match men är inte alltid det.
Låt oss titta på det där med att diska. Jag har bott själv sedan jag var sexton och har därför haft mina rutiner som jag har gjort på mitt sätt. Jag har diskat besticken först, sedan tallrikarna, sedan grytorna. Sedan har jag bytt diskvattnet och diskat glasen så att de ska vara rena och fina. Jag låter dessutom disken självtorka på handdukar utlagda på köksbordet och ställer alltså inte in dem när de är blöta för då vet jag att det kan bli märken. Så har jag alltid diskat. Jag har alltid ställd latteglasen på hyllan tillsammans med kaffekopparna och de där små skålarna ovanpå de där små faten på just den där hyllan. Det är så jag diskar. Men herrn, han diskar på sitt sätt och ställer in glasen på sitt sätt. Då kliar det i fingrarna - jag vill ställa om glasen, jag vill låta faten stå och torka i solen som kommer in genom fönstret. Jag vill att han ska diska så som jag diskar. Och lika ofta som jag diskar. Jag diskar när diskberget har kommit till en viss höjd och han diskar när diskberget har blivit högre än mitt diskberg. Jag får då påminna honom om diskning och känner mig som en tjatare.
Varför blir det såhär? Varför kan diskning te sig så annorlunda när det är jag som definierar vad diskning är och när han definierar detsamma? Jo, för att man har andra referensramar, andra krav, andra vanor. Att jag vill diska oftare är inte mer rätt än att herrn vill diska mer sällan. Att jag vill ställa glasen på just den där hyllan är inte mer rätt än att han vill ställa dem på någon annan eller att han inte bryr sig lika mycket om var just de där glasen står. Bara för att jag gör på mitt sätt så betyder inte det att det är det bästa sättet - men i stundens hetta så tror man gärna det.
Det handlar om att man får köpslå. Han ska inte behöva att diska oftare och på mitt sätt bara för att jag alltid har gjort så. Och jag ska inte behöva diska lika sällan som honom eller på hans sätt bara för att han tycker att det är mer rätt. Om jag försöker tvinga honom att diska på mitt sätt eller om han försöker få mig att diska på hans sätt så blir det hela en maktkamp, en tävling där den som vinner kan gotta sig i att få sin vilja igenom. Nej, mer rimligt är det då att mötas på mitten, att gå halvvägs. Då finns det ingen vinnare och heller ingen förlorare.
Att dela jämt ska inte vara en tävling om vem som vinner du-ska-städa-som-mig-tävlingen. Det ska handla om att dela jämt för att man så effektivt som möjligt ska få tid till andra saker, saker som är roligare än att diska eller att tjata om vem som ska diska.
Freaky, freaky, freak...
Jag vill gärna se mig själv som en kärleksfull, omtänksam och förlåtande partner. En snäll, rolig, trevlig och härlig partner. En förstående, uppmärksam, lyssnande partner. En partner som passar en annan partner. En bra andra hälft. Oftast. Men jag har en ful ovana, en liten djävul inne i huvudet som pockar på uppmärksamhet, en krävande del av min hjärna som kanske inte alls är sådär charmig och härlig och helt uuunderbar. Jag är tidsfreak.
Jag erkänner. Jag vill gärna veta hur lång tid saker och ting tar. "När kommer du hem tror du?" är en frekvent ställd fråga från mig till herrn och likaså "hur lång tid tror du att det tar?". Jag gillar inte svaret "jag vet inte" och än mindre svaret "vi får se". Jag vill ha tid. En timme? Två timmar? Fem dagar? Bara jag vet så är jag nöjd och glad.
Det är ett ganska orimligt krav det där. Nu är till exempeln herrn på en inflyttningsfest. Jag frågade när han tror att han skulle komma hem och han sa "om två dagar, tre kanske... fyra veckor?". Jag var upptagen med datorn och bad inte om ett exakt svar. Men nu när jag sitter här, tre timmar efter att han åkt, så funderar jag över om det verkligen tar tre timmar att säga hej? Om han hade sagt att "jag kommer om tre timmar" så hade jag inte alls suttit och nojat mig över det hela men nu, när han inte gav mig någon tidsrymd att bubbla runt i, så gör jag det.
Jag tycker att det där med tider är ett rimligt krav när man har satt upp andra planer senare - herrn ska hälsa på en vän och vi ska på middag hos någon av våra päronpar klockan fyra; ett ypperligt tillfälle att fråga hur lång tid den där påhälsningen kan ta. Men det är få gånger som vi ska göra andra saker - vi gör spontana grejer för det mesta ("spontana" behöver i detta sammanhang knappast vara synonymt med craaaazy saker som att hang-glida - gå-till-Ica-spontant är snarare det "spontana" jag söker här) och många gånger då jag frågar "hur lång tid tror du det tar?" så spelar det egentligen ingen som helst roll hur lång tid det tar, det är bara det att jag vill veta. Och när jag väl vet så spelar det heller inte någon speciellt stor roll; jag hittar inte på något speciellt - jag mest sitter och gör saker som jag alltid gör hemmavid.
Att jag är en tidsfreak gör mig därmed även till lite av ett kontrollfreak. Jag vill veta hur länge han blir borta så att jag i mitt stilla sinne tror att jag har någon slags kontroll över situationen. Vilket jag såklart inte har. Han kan berätta att något tar en viss tid och mitt undermedvetna sitter och gottar sig i att ha kontroll medan han egentligen kan göra lika mycket fuffens (vilket min nojjiga hjärna såklart vill att jag ska tro att han gör) på de där tre timmarna som när han inte berättar hur lång tid något kan ta. Så länge hjärnan tror att den har kontroll så är den nöjd även om kontrollen kanske inte alls ligger i mina händer.
Min sämsta sida (enligt mig själv) är att jag är ett tidsfreak och det är något som jag får försöka att komma över även om kvällar som dessa får mig att koka lite grann inombords. Som sagt, jag är inte den bästa partnern men vem är egentligen det? Så länge man kan och försöker att bättra sig så finns det hopp.
Och förresten, fyfan vad tråkigt om alla skulle leva i puttisnuttigull-förhållanden där
allt är "perfekt" och man aldrig lär sig att livet i tvåsamhet inte alltid är så jäkla lätt.
Jag erkänner. Jag vill gärna veta hur lång tid saker och ting tar. "När kommer du hem tror du?" är en frekvent ställd fråga från mig till herrn och likaså "hur lång tid tror du att det tar?". Jag gillar inte svaret "jag vet inte" och än mindre svaret "vi får se". Jag vill ha tid. En timme? Två timmar? Fem dagar? Bara jag vet så är jag nöjd och glad.
Det är ett ganska orimligt krav det där. Nu är till exempeln herrn på en inflyttningsfest. Jag frågade när han tror att han skulle komma hem och han sa "om två dagar, tre kanske... fyra veckor?". Jag var upptagen med datorn och bad inte om ett exakt svar. Men nu när jag sitter här, tre timmar efter att han åkt, så funderar jag över om det verkligen tar tre timmar att säga hej? Om han hade sagt att "jag kommer om tre timmar" så hade jag inte alls suttit och nojat mig över det hela men nu, när han inte gav mig någon tidsrymd att bubbla runt i, så gör jag det.
Jag tycker att det där med tider är ett rimligt krav när man har satt upp andra planer senare - herrn ska hälsa på en vän och vi ska på middag hos någon av våra päronpar klockan fyra; ett ypperligt tillfälle att fråga hur lång tid den där påhälsningen kan ta. Men det är få gånger som vi ska göra andra saker - vi gör spontana grejer för det mesta ("spontana" behöver i detta sammanhang knappast vara synonymt med craaaazy saker som att hang-glida - gå-till-Ica-spontant är snarare det "spontana" jag söker här) och många gånger då jag frågar "hur lång tid tror du det tar?" så spelar det egentligen ingen som helst roll hur lång tid det tar, det är bara det att jag vill veta. Och när jag väl vet så spelar det heller inte någon speciellt stor roll; jag hittar inte på något speciellt - jag mest sitter och gör saker som jag alltid gör hemmavid.
Att jag är en tidsfreak gör mig därmed även till lite av ett kontrollfreak. Jag vill veta hur länge han blir borta så att jag i mitt stilla sinne tror att jag har någon slags kontroll över situationen. Vilket jag såklart inte har. Han kan berätta att något tar en viss tid och mitt undermedvetna sitter och gottar sig i att ha kontroll medan han egentligen kan göra lika mycket fuffens (vilket min nojjiga hjärna såklart vill att jag ska tro att han gör) på de där tre timmarna som när han inte berättar hur lång tid något kan ta. Så länge hjärnan tror att den har kontroll så är den nöjd även om kontrollen kanske inte alls ligger i mina händer.
Min sämsta sida (enligt mig själv) är att jag är ett tidsfreak och det är något som jag får försöka att komma över även om kvällar som dessa får mig att koka lite grann inombords. Som sagt, jag är inte den bästa partnern men vem är egentligen det? Så länge man kan och försöker att bättra sig så finns det hopp.
Och förresten, fyfan vad tråkigt om alla skulle leva i puttisnuttigull-förhållanden där
allt är "perfekt" och man aldrig lär sig att livet i tvåsamhet inte alltid är så jäkla lätt.
Mammor får också dricka vin
Folk reagerar när de ser en ammande mamma på stan. Då är det inte okej att amma - då är det brösten som är äckliga, då är det tuttarna som ska skylas, då är det fult att amma sitt barn. Folk reagerar när de ser en ammande mamma dricka ett glas vin på puben. Då ska man inte få dricka vin enbart för att man ska amma. Då verkar det som att man ska amma dagarna i ända. Allt blir dubbelt. Som vanligt.
Aftonbladet har skrivit om bartendern som nekade den ammande kvinnan att köpa ett glas vin. Och skribenten Åsa Erlandson tycker att bartendern gjorde rätt som sa att nej, du får inte ditt glas vin (eller vad hon/han nu kan ha sagt). Erlandson menar att det bartendern gjorde inte var att lägga sig i och moralisera över en kvinnas val att dricka ett glas vin utan påstår att det handlar om en "bartender med civilkurage som lade säljet åt sidan och gjorde det vi andra är så dåliga på när det gäller barn – reagerade".
Visst, så kanske man också kan se det men jag ser det som att bartendern valde att säga att "som ammande mamma får man inte dricka vin", "som ammande mamma får man inte gå ut på krogen och ta sig ett glas vitt tillsammans med goda vänner och jag tar härmed det beslutet åt dig". Och att det där med att dricka ett glas vin som ammande mor inte är farligt för barnet (och om man är osäker behöver man inte amma direkt efter att man har druckit) verkade inte spela någon roll - att dricka ett glas vin är inte okej, inte om du är en ammande mamma. Kanske ska man även fråga folk i dörren på alla krogar om de är föräldrar och tänker åka hem och natta sitt barn också för inget barn tycker ju att det är trevligt när mamma eller pappa luktar drinkar? Och dessutom - att hela Sverige reagerar när en ammande mamma vill ha ett glas vin och att vissa lyfter bartendern till skyarna blir lite skevt då socialarbetare som anmäler en misshandlande förälder sällan får rubriker eller Dagens ros.
"Få sätter sig bakom ratten efter två glas vin, men att som smålullig mamma (eller pappa) jonglera ett spädbarn på krogen bland fulla människor och hög volym är tydligen en självklarhet", fortsätter Erlandson och använder en, enligt mig, märklig jämförelse - dels en företeelse som kan ge dryga böter, ett indraget körkort, kanske fängelse och i värsta fallet en oskyldig människas död på sitt samvete med att föräldrar tar med sina barn på krogen. Kriminalitet vs. ett helt lagligt beteende. Jag har för övrigt aldrig sett spädbarnsjonglering.
Erlandson menar också att de som påstår att bartendern fick moralpanik inte tänker på att barnens behov går före de vuxnas (eller ja, snarare föräldrarnas) men innebär detta att man inte får ta ett glas vin, att man inte får gå ut och roa sig, att man måste vara på ett visst sätt då man är förälder? Och återigen blir det lite att moralisera - som förälder ska du vara på ett visst sätt och om du går ifrån normen så får du passa dig noga. Visst, att vara förälder innebär att man ska vara ansvarsfull och ta hand sitt barn på alla möjliga sätt men man ska heller inte behöva åsidosätta allt som utgjorde ditt liv innan du fick barn - jag skulle inte ha velat att min mamma hade gjort avkall på allt som var "henne" enbart för att hon fick mig.
Jag tycker dock att man såklart ska värna om sitt barns hälsa, att barnet ska ha hälsan så gott det går och att man ska ge barnet en bra uppväxt (vad nu en "bra" uppväxt är?) men när siffrorna säger att man gott och väl kan dricka två glas vin utan att detta är skadligt för barnet så ska man bannemig få ta de där glasen vin om man verkligen vill och önskar detta! Att pumpa bröstmjölk innan utgång fungerar också utmärkt för vissa - jag vet många vänner som har gjort detta och tycker att detta fungerar bra när man kanske är osäker på det där med alkohol och ammande.
Aftonbladet har skrivit om bartendern som nekade den ammande kvinnan att köpa ett glas vin. Och skribenten Åsa Erlandson tycker att bartendern gjorde rätt som sa att nej, du får inte ditt glas vin (eller vad hon/han nu kan ha sagt). Erlandson menar att det bartendern gjorde inte var att lägga sig i och moralisera över en kvinnas val att dricka ett glas vin utan påstår att det handlar om en "bartender med civilkurage som lade säljet åt sidan och gjorde det vi andra är så dåliga på när det gäller barn – reagerade".
Visst, så kanske man också kan se det men jag ser det som att bartendern valde att säga att "som ammande mamma får man inte dricka vin", "som ammande mamma får man inte gå ut på krogen och ta sig ett glas vitt tillsammans med goda vänner och jag tar härmed det beslutet åt dig". Och att det där med att dricka ett glas vin som ammande mor inte är farligt för barnet (och om man är osäker behöver man inte amma direkt efter att man har druckit) verkade inte spela någon roll - att dricka ett glas vin är inte okej, inte om du är en ammande mamma. Kanske ska man även fråga folk i dörren på alla krogar om de är föräldrar och tänker åka hem och natta sitt barn också för inget barn tycker ju att det är trevligt när mamma eller pappa luktar drinkar? Och dessutom - att hela Sverige reagerar när en ammande mamma vill ha ett glas vin och att vissa lyfter bartendern till skyarna blir lite skevt då socialarbetare som anmäler en misshandlande förälder sällan får rubriker eller Dagens ros.
"Få sätter sig bakom ratten efter två glas vin, men att som smålullig mamma (eller pappa) jonglera ett spädbarn på krogen bland fulla människor och hög volym är tydligen en självklarhet", fortsätter Erlandson och använder en, enligt mig, märklig jämförelse - dels en företeelse som kan ge dryga böter, ett indraget körkort, kanske fängelse och i värsta fallet en oskyldig människas död på sitt samvete med att föräldrar tar med sina barn på krogen. Kriminalitet vs. ett helt lagligt beteende. Jag har för övrigt aldrig sett spädbarnsjonglering.
Erlandson menar också att de som påstår att bartendern fick moralpanik inte tänker på att barnens behov går före de vuxnas (eller ja, snarare föräldrarnas) men innebär detta att man inte får ta ett glas vin, att man inte får gå ut och roa sig, att man måste vara på ett visst sätt då man är förälder? Och återigen blir det lite att moralisera - som förälder ska du vara på ett visst sätt och om du går ifrån normen så får du passa dig noga. Visst, att vara förälder innebär att man ska vara ansvarsfull och ta hand sitt barn på alla möjliga sätt men man ska heller inte behöva åsidosätta allt som utgjorde ditt liv innan du fick barn - jag skulle inte ha velat att min mamma hade gjort avkall på allt som var "henne" enbart för att hon fick mig.
Jag tycker dock att man såklart ska värna om sitt barns hälsa, att barnet ska ha hälsan så gott det går och att man ska ge barnet en bra uppväxt (vad nu en "bra" uppväxt är?) men när siffrorna säger att man gott och väl kan dricka två glas vin utan att detta är skadligt för barnet så ska man bannemig få ta de där glasen vin om man verkligen vill och önskar detta! Att pumpa bröstmjölk innan utgång fungerar också utmärkt för vissa - jag vet många vänner som har gjort detta och tycker att detta fungerar bra när man kanske är osäker på det där med alkohol och ammande.
Masshysteri
Sitter och kollar på programmet Så nära på SVT2 och slås av vilken hysteri som diverse stjärnor omges av. I programmet följer man några tjejer som är stora fans av bandet Tokio Hotel. Tjejerna pratar om drömmar och man ser dem falla i gråt och gå ned på knä inför åsynen av sina favoritartister även om de bara susar förbi dem på en flygplatsteminal.
Idoler och förebilder i all ära men jag undrar lite över varför en del människor låter tapetsera sina rum med sina posters och varför en del människor går upp totalt i sitt favoritband? Hur kommer det sig att enbart vissa blir så (för alla är inte fanatiska)? Jag är till exempel ett stort fan av Bruce Springsteen och har varit på en del konserter men jag blir inte lyrisk, jag blir inte betagen av hans storhet eller av det faktum att jag och ett tiotusental andra människor står mindre än en fotbollsplans längd ifrån honom och hans band. Det är musiken jag tycker om. Det är i lägenheten tillsammans med Candy's Room och The River som jag mår som bäst. Jag behöver inte Bruce i kött och blod för att må bra, för att kunna gråta en skvätt. Det är musiken jag behöver. Och inte ens då faller jag på knä och skriker så att stämbanden lossnar.
Handlar det om bristen på förebilder i ens närhet? Handlar det om att fly verkligheten, låtsas att man bor i Hollywood och att man är en lika stor förebild för sin idol som idolen är en förebild för en själv? Handlar det om en önskan att just jag ska bli sedd bland tusentals skrikande fans bakom kravallstaket? Vad handlar det egentligen om och kan man inte dra skrämmande paralleller mellan dagens idolhysteri och exempelvis det medhåll som Hitler fick under sin storhetstid?
Flickorna i programmet ska till ett vaxkabinett och titta på en av Tokio Hotels medlemmar. En av flickorna säger att de ska sminka sig extra fint inför träffen med Bill och hennes mamma fnyser och säger "men han är ju en vaxdocka?". Flickan fnyser tillbaka och säger att "men för oss är det lycka". Och jag blir lite ledsen när en så stor lycka kan komma från att träffa sin förebild... i vaxformat.
Kvinnor i krig
Ibland kikar jag på S.A.S Are you tough enough som alltså är ett program där privatpersoner sållas ut och deltar i sådan slags träning som The Special Air Service (S.A.S) genomgår. Sist jag kikade på programmet så var det sex personer som var kvar varav hälften var kvinnor. Jättebra! Dock nämnde programledaren att S.A.S-soldater ska kunna bära upp till sjuttio kilos packning och att det är därför som kvinnor inte passar i S.A.S.
S.A.S tar inte emot kvinnor i sina trupper och detta är inget ovanligt inom liknande truppkonstellationer. Enligt programledaren för S.A.S Are you tough enough beror detta alltså på att kvinnor inte kan bära lika mycket som män - att kvinnor alltså är svagare än de män som är med i S.A.S.
Visst, det finns studier som visar att det tar längre tid för kvinnor att bygga muskler men en kvinna som har tagit sig denna tid borde kunna bli lika stark som en tränad man. Sedan får man alltid ta hänsyn till det faktum att vi alla har olika kroppar och att det även borde finnas de kvinnor som kan bygga muskler snabbare än män. Att kvinnor alltså skulle vara svagare än män är, enligt mig, bullshit. En kvinna som har tränat kan bli lika stark som en man som har tränat - dock kanske kvinnan behöver träna mer men detta borde göra henne än mer uthållig och mer mentalt förberedd på att kämpa. Jag tror snarare denna ovilja att släppa in kvinnor i försvaret beror på våra könsroller (vilket så mycket annat också kan härledas till) - män "ska" slåss och skjuta och döda medan kvinnor inte "ska" det.
I det brittiska försvaret har andelen kvinnor ökat under de senaste åren men de tillåts fortfarande inte att delta i operationer med syftet att komma i närkontakt och döda fienden (att skjuta skallen av någon är tydligen mansgöra). Kvinnor får därmed inte arbeta i exempelvis The Household Cavalry eller The Royal Air Force Regiment. I februari 2006 utgjorde kvinnor enbart 9.1% av de anställda i det brittiska försvaret och en enda kvinna hade den höga befattningen kommendör.
Inom genusvetenskapen talar man ofta om det faktum att kvinnor kanske har blivit fler inom vissa yrken men att de fortfarande utför typiskt "kvinnliga" arbetsuppgifter eller har typiskt kvinnligt kodade befattningar. Detta kan man se även inom det brittiska försvaret och i synnerhet i flottan där en stor andel av kvinnorna väljer att arbeta inom vården vilket kan ses som typiskt kvinnligt kodat (kvinnor ses i större utsträckning än män som de som ska "ta hand om").
Så, det är dags att i större utsträckning ta emot kvinnor i försvaret (både i England och i övriga världen) och dessutom låta kvinnor delta i alla operationer som män får delta i.
S.A.S tar inte emot kvinnor i sina trupper och detta är inget ovanligt inom liknande truppkonstellationer. Enligt programledaren för S.A.S Are you tough enough beror detta alltså på att kvinnor inte kan bära lika mycket som män - att kvinnor alltså är svagare än de män som är med i S.A.S.
Visst, det finns studier som visar att det tar längre tid för kvinnor att bygga muskler men en kvinna som har tagit sig denna tid borde kunna bli lika stark som en tränad man. Sedan får man alltid ta hänsyn till det faktum att vi alla har olika kroppar och att det även borde finnas de kvinnor som kan bygga muskler snabbare än män. Att kvinnor alltså skulle vara svagare än män är, enligt mig, bullshit. En kvinna som har tränat kan bli lika stark som en man som har tränat - dock kanske kvinnan behöver träna mer men detta borde göra henne än mer uthållig och mer mentalt förberedd på att kämpa. Jag tror snarare denna ovilja att släppa in kvinnor i försvaret beror på våra könsroller (vilket så mycket annat också kan härledas till) - män "ska" slåss och skjuta och döda medan kvinnor inte "ska" det.
I det brittiska försvaret har andelen kvinnor ökat under de senaste åren men de tillåts fortfarande inte att delta i operationer med syftet att komma i närkontakt och döda fienden (att skjuta skallen av någon är tydligen mansgöra). Kvinnor får därmed inte arbeta i exempelvis The Household Cavalry eller The Royal Air Force Regiment. I februari 2006 utgjorde kvinnor enbart 9.1% av de anställda i det brittiska försvaret och en enda kvinna hade den höga befattningen kommendör.
Inom genusvetenskapen talar man ofta om det faktum att kvinnor kanske har blivit fler inom vissa yrken men att de fortfarande utför typiskt "kvinnliga" arbetsuppgifter eller har typiskt kvinnligt kodade befattningar. Detta kan man se även inom det brittiska försvaret och i synnerhet i flottan där en stor andel av kvinnorna väljer att arbeta inom vården vilket kan ses som typiskt kvinnligt kodat (kvinnor ses i större utsträckning än män som de som ska "ta hand om").
Så, det är dags att i större utsträckning ta emot kvinnor i försvaret (både i England och i övriga världen) och dessutom låta kvinnor delta i alla operationer som män får delta i.
Runk-båsets vara eller icke vara
Jag drar min vanliga morgonrunda över Aftonbladets webbsida. Vad har hänt idag tänker jag och läser om Guantanamo, Lady Gaga och en kvinna som har fått sin identitet stulen via Facebook. Och så läser jag på debatt-sidorna. För er som inte har kollat in Aftonbladet Debatt så tycker jag att ni ska göra det - här kan politiker liksom helt vanliga svenssons eller mohammads lätta sitt hjärta eller gå till attack mot orättvisor och annat.
Idag blir jag intresserad av en artikel skriven av skribenten "Vill bli pappa". Han skriver en välruten och intressant artikel om hur det är att lämna spermaprov på sjukhus och att det hela blir till en smutsig och pinsam historia. Han kritiserar det faktum att män som ska lämna spermaprov antas vilja läsa porrtidningar där "mängder av unga tjejer (...) poserar, onanerar och knullar". "Vill bli pappa" menar att man bör "ta bort runk-båsen från sjukhuset och gör riktiga provtagningsrum i stället", precis som det är för kvinnor då de ska göra gynekologska undersökningar.
Jag känner för "Vill bli pappa" och undrar hur jag själv skulle reagera om jag, inför en gynekologkoll, skulle vara tvungen att bli sexuellt upphetsad till hårdporr. Jag skulle avboka kontrollen och leta upp en annan mottagning som kunde göra det hela på ett mer proffsigt sätt. Precis som "Vill bli pappa" känner.
Men varför är det nästintill kutym att det ska finnas porrtidningar i runk-båsen på sjukhus? Personligen tror jag att det är den där föreställningen om att män blir kåta av vad som helst och att det går snabbt som attan. Man tänker inte på att mannen, som t.ex. "Vill bli pappa", kan se det som något jobbigt att äntra avdelningen och sedan dessutom vara tvungen att få utlösning i en plastburk. Hur lätt är det att komma då man är pressad? Hur lätt är det att glömma bort att man sitter i ett rum på ett sjukhus och är menad att onanera och dessutom få utlösning? Hur lätt är det att bli sexuellt upphetsad då man vet att det antagligen sitter en man i rummet bredvid och försöker med samma sak? Tankarna snurrar antagligen runt allt annat och att få stånd och runka tills den där klicken ligger i koppen är nog det sista man blir sugen på.
Och ett litet, liten steg på vägen borde väl helt klart vara att i alla fall ha en större mängd porrtidningar att välja mellan? Alla män tänder inte på hårdporr och tänder inte på heterosexuellt sex på uppslag efter uppslag. En del gillar håriga människor, andra tycker om de som har lite mer hull på kroppen. En del tycker om silikonbröst, andra gillar att onanera till bilder på så kallade shemales. Om sjukvården inte kan erbjuda varken provtagningsrum för män eller att man flyttar ut själva "överlämnandet" ur runk-båsen så kan man väl i alla fall göra rummen mer inbjudande oavsett vilken sexuell läggning man har? För inte fasiken vill alla se brunbrända kvinnor med stora bröst som "blir tagna" av män med ett sexpack på magen , ådriga armar och en slätrakad pung?
Idag blir jag intresserad av en artikel skriven av skribenten "Vill bli pappa". Han skriver en välruten och intressant artikel om hur det är att lämna spermaprov på sjukhus och att det hela blir till en smutsig och pinsam historia. Han kritiserar det faktum att män som ska lämna spermaprov antas vilja läsa porrtidningar där "mängder av unga tjejer (...) poserar, onanerar och knullar". "Vill bli pappa" menar att man bör "ta bort runk-båsen från sjukhuset och gör riktiga provtagningsrum i stället", precis som det är för kvinnor då de ska göra gynekologska undersökningar.
Jag känner för "Vill bli pappa" och undrar hur jag själv skulle reagera om jag, inför en gynekologkoll, skulle vara tvungen att bli sexuellt upphetsad till hårdporr. Jag skulle avboka kontrollen och leta upp en annan mottagning som kunde göra det hela på ett mer proffsigt sätt. Precis som "Vill bli pappa" känner.
Men varför är det nästintill kutym att det ska finnas porrtidningar i runk-båsen på sjukhus? Personligen tror jag att det är den där föreställningen om att män blir kåta av vad som helst och att det går snabbt som attan. Man tänker inte på att mannen, som t.ex. "Vill bli pappa", kan se det som något jobbigt att äntra avdelningen och sedan dessutom vara tvungen att få utlösning i en plastburk. Hur lätt är det att komma då man är pressad? Hur lätt är det att glömma bort att man sitter i ett rum på ett sjukhus och är menad att onanera och dessutom få utlösning? Hur lätt är det att bli sexuellt upphetsad då man vet att det antagligen sitter en man i rummet bredvid och försöker med samma sak? Tankarna snurrar antagligen runt allt annat och att få stånd och runka tills den där klicken ligger i koppen är nog det sista man blir sugen på.
Och ett litet, liten steg på vägen borde väl helt klart vara att i alla fall ha en större mängd porrtidningar att välja mellan? Alla män tänder inte på hårdporr och tänder inte på heterosexuellt sex på uppslag efter uppslag. En del gillar håriga människor, andra tycker om de som har lite mer hull på kroppen. En del tycker om silikonbröst, andra gillar att onanera till bilder på så kallade shemales. Om sjukvården inte kan erbjuda varken provtagningsrum för män eller att man flyttar ut själva "överlämnandet" ur runk-båsen så kan man väl i alla fall göra rummen mer inbjudande oavsett vilken sexuell läggning man har? För inte fasiken vill alla se brunbrända kvinnor med stora bröst som "blir tagna" av män med ett sexpack på magen , ådriga armar och en slätrakad pung?
Kvinnorna drar och männen blir kvar
Innan jag skulle slumra in i min ljuva törnrosasömn (or not) så rattade jag in P1 och lyssnade på Ekot, Vetenskapsradion och lite annat. Plötsligt surrade en dokumentär om Grönland in. Dokumentären sändes tydligen i P1 redan i höstas och handlar om att klimatförändringarna gör det svårare för de grönländare som håller på med jakt på isen och till viss del även fiske men att det finns ett hot som är ännu större; bristen på kvinnor.
Kvinnorna på Grönland flyttar i allt större utsträckning därifrån (liksom i ex. norra Ryssland och de nordligaste delarna av Sverige) för att söka bättre arbeten eller för att utbilda sig. De flyttar sällan tillbaka och andelen män är därför större än vad andelen kvinnor är. Hur påverkar detta de grönländska fiskarna och jägarna då? Jo, att jaga i Grönland har förlorat sin charm och framför allt "minskat i värde" rent ekonomiskt och för att klara sig så berättade en man i dokumentären att jägarna behöver en kvinna med bra inkomst som kan ta vid där jägarens inkomst falnar. Och det här kan naturligtvis bli svårt med en minskande andel kvinnor.
Det tyckte jag var rätt intressant. I dokumentären studerades ett yrke/en sysselsättning som är typiskt manlig men som har blivit avhängig kvinnans inkomst. Det känns som att det sällan ser ut så - ett yrke som är könskodat manligt brukar alltid "stå på egna ben" med höga löner och fina renomméer men på Grönland så ser det inte ut så; jägarna har börjat stå lägre i kurs och tjänar allt mindre pengar vilket gör att de allt som oftast får förlita sig på en eventuell frus inkomst.
Det är såklart sorgligt att jägarnas yrken inte bringar in några större summor (och självmordstalen hade ökat i takt med att yrket hade fått allt lägre status) men det är ändå intressant att höra om en stor grupp män (dessutom riktiga "karlakarlar" som skjuter för att döda...) som är beroende av kvinnors utbildning och inkomst. Det är ett intressant överskridande av könsrollerna - hur ofta har man t.ex. inte hört eller läst om kvinnor som har varit beroende av en mans inkomst? Och vem vet - kanske kommer de grönländska jägarnas framtida barn att växa upp med en pappa som tar ut lika mycket föräldraledighet (eller kanske mer) än deras mamma just för att det är mamman som håller skutan flytande rent ekonomiskt? Det kan bli en intressant följetong de närmsta generationerna.
"Det blir bättre" - en dålig kopia
Jag sitter och kikar på Nyhetsmorgon och där tar de upp en artikel som gäller att programmet "Det blir bättre" skulle ha handlat om enbart LGBT-ungdomar. Tilde de Paula ser lite frågande ut och säger att "men, är det fel att vilja hjälpa alla?" och den yngre tjejen som har letat upp artikeln och tycker till om den säger att "nej, exakt, det är såhär det blir när vissa människor får tycka". Och jag känner plötsligt att de kanske inte borde ha ägnat artikeln någon tid om de ändå inte är pålästa. Personligen så kan jag knappast påstå att jag är påläst inom just det här ämnet som rör programmet "Det blir bättre" men de Paula och hennes gäst verkar helt ha missat att konceptet är en rip-off av det framgångsrika projektet "It gets better" som i sin tur har valt att enbart rikta sitt fokus mot LGBT-ungdomar.
Att TV3 och Rädda Barnen snor konceptet rakt av men sedan inte lägger samma fokus på LGBT-ungddomar är helt klart att förringa LGBT-världen. Projektet "It gets better" har varit och är välkänt bland LGBT-personer och många andra och försöker att fungera som ett stöd för LGBT-ungdomar. Att då tjuva till sig konceptet och inte fokusera på LGBT-ungdomar är att, som så många gånger förr, glömma bort en minoritet i skuggan av majoriteten.
För er som vill bli mer insatta i frågan och dessutom
få betydligt mer övergripande information (då jag
knappast kan påstå att min var detta) så rekommenderar
jag starkt att ni läser Åsiktstorpedens blogginlägg om
"Det blir bättre". Super!
Att TV3 och Rädda Barnen snor konceptet rakt av men sedan inte lägger samma fokus på LGBT-ungddomar är helt klart att förringa LGBT-världen. Projektet "It gets better" har varit och är välkänt bland LGBT-personer och många andra och försöker att fungera som ett stöd för LGBT-ungdomar. Att då tjuva till sig konceptet och inte fokusera på LGBT-ungdomar är att, som så många gånger förr, glömma bort en minoritet i skuggan av majoriteten.
För er som vill bli mer insatta i frågan och dessutom
få betydligt mer övergripande information (då jag
knappast kan påstå att min var detta) så rekommenderar
jag starkt att ni läser Åsiktstorpedens blogginlägg om
"Det blir bättre". Super!
