"Riksflata" söker fru
I dagens Aftonbladet (webbtidningen that is) kan man läsa om Johanna Nordin som är den första lesbiska kvinnan att delta i TV4:as programserie Bonde söker fru. 2008 deltog Peter Gustafson som den förste homosexuelle och nu är det alltså dags för Johanna Nordin att delta i sin jakt på kärleken bland klöver och sommarnattsmygg.
Personligen så undrar jag bara varför man så enträget hänger kvar vid programnamnet - Bonde söker fru klingar otroligt heterosexuellt och trots att TV4 visar upp ett accepterande och relativt öppet tänkande angående det där med sexualitet (i alla fall i Bonde söker fru) så har man inte ändrat namnet trots att det har gått flera år.
Visst, kanske skulle man kunna påstå att "tittarna blir förvirrade om man byter namn" men varför inte Bonde söker partner eller Bonde söker kärlek? I fallet med Johanna Nordin passar dock Bonde söker fru utmärkt då hon är en bonde som söker en fru. Namnet passade ju dock mindre bra när Peter Gustafson sökte en man att dela livet med eller när bönder av kvinnligt kön har sökt den heterosexuella kärleken och alltså inte alls sökt någon fru.
Så, TV4, gör slag i saken och döp om programmet!
I övrigt ser jag fram emot att bänka mig framför
tv:n och njuta av rapsfält och koskit.
Källa: Aftonbladet
Så skoj vi ska ha - på varsitt håll
"Vi vill att det här ska vara någonting för hela familjen och därför blir det tjejkväll, grabbfest och barnkalas", säger Maria Dahlbom... Och håller upp en banderoll som berättar att ja, snart så är det Karlstad-kalaset. Och så är det några små cupcakes där i hörnet också.
Jag bor nära Karlstad. Jag pluggar i Karlstad. Men jag tänker inte delta i Karlstad-kalaset. Varför? Jo, för att jag inte gillar att springa runt i högklackat och jag gillar speciellt inte att någon reklamare antar att jag gillar det bara för att jag har en fitta mellan benen. Dessutom så tycker jag faktiskt om att göra saker tillsammans med människor av det motsatta könet men nej, det går ju inte. För på Karlstad-kalaset ska det vara en tjejkväll (som jag får gå på om jag tycker om att delta i en sprint med högklackat på fötterna) och en grabbfest (som det inte är riktigt lika okej att jag går på även om jag också kanske har lust att vara med på femkamp). Och jag undrar lite hur den där Maria tänkte när hon påstod att det ska bli ett kalas för hela familjen - menade hon då att det blir ett kalas för hela familjen på så sätt att mamma står där borta och klapprar med klackarna, pappa står där borta och lyfter tunga grejer och där borta står lillknoddarna och leker med rosa och blå leksaker beroende på om de är tjej- eller killknodds?
På Facebook-gruppen som bojkottar Karlstad-kalaset så menar en kvinna (som jag antar inte kommer att bojkotta) att man visst får delta i femkampen "trots att man är tjej" och att män också får springa i högklackat. Visst, det är ju superbra men varför har man då så passande döpt de olika evenemangen till tjejkväll och grabbfest? Om det nu är så att alla får delta, oavsett kön, så är ju mitt tips att man kanske bara kunde ha skitit i att könskoda festligheterna. Eller är det kanske en helt absurd tanke? Fy skäms på mig som kommer med en så tokig idé?
Sedan finns det ju alltid folk som tycker att man är petig och sådär "hiiiiimla feministisk" men vad skulle folk ha sagt om man hade ett svenne-kalas och ett kines-party? Nej, då skulle ju folk reagera (helt förståeligt - det skulle jag också) men när det handlar om att dela upp ett kalas i tjej- och killfester då rynkar inte fullt så många på ögonbrynen. Om jag skulle fisa offentligt skulle det bli ett större ramaskri. Även om det är exakt samma sak. Man delar upp människor i grupper; kines-party eller tjej-kväll spelar ingen roll.
Jag undrar även i mitt stilla sinne om det där jäkla barnkalaset tillåter att
HBT-föräldrar kommer med sina knoddar. Eller ska man kanske gå
igenom någon slags heterodetektor som ger dig okej om det är en
mamma-pappa-barn-konstellation (med snoppar och muttor som har varit
med sedan födseln såklart...) som kommer vankandes mot kalaset?
(Läs artikeln)
Donera Mera!
Imorse lyssnade jag på lite radio tills jag hade vaknat ordentligt och man pratade om donatorer och hur man ska få fler att donera. Exempelvis tyckte en person som ringde in att de som är villiga att donera även ska få gå före i köerna när de själva väl behöver ett nytt organ, om den dagen kommer vill säga. Detta tycker jag är en bra idé - den som inte är villig att ge får ställa sig längst bak i kön och de som ger kommer också att få.
Moster ville gärna donera även om hon sa att "de vill nog inte ha något av mig" men hon kryssade i den där lilla rutan liksom hela vår familj har gjort. Jag är villig att donera dels på grund av att jag inte skulle vilja stå där ensam om jag själv skulle vara i stort behov av ett organ (och därför ska heller inte andra behöva det) och dels för att en frisk kropp är något man ska vara glad över, en frisk kropp är en gåva som inte alla har och om mina friska organ (t.ex en njure) kan hjälpa någon annan som inte är fullt lika frisk så ställer jag gärna upp.
Att donera efter min död är heller inget som jag har något emot att göra - när jag har dött kan de få ta vad de vill, om mina organ duger. Jag behöver dom inte längre utan ger gärna till de som behöver dem mer. Att man inte vill donera efter sin död förstår jag absolut inte - ska man istället begravas med fullt perfekta organ medan det kan bli någon annans död just på grund av att du inte vill donera efter din död? Slöseri på resurser, om man frågar mig.
Det finns även de som föreslår att man ska få betalt för de organ man donerar - detta är, enligt mig, en mindre bra idé. Detta skulle bli något som slår mot de fattiga i samhället och den som har det riktigt skralt kanske inte finner någon annan utväg än att "sälja" en njure. Dock förstår jag dem som ringde in till radioprogrammet och menade att de som donerar får alldeles för lite pengar för exempelvis resor, förlorad arbetstid osv. Att behöva böna och be om några få slantar för att man har åkt fram och tillbaka till sjukhus för tester och dylikt ska vara det sista en donator behöver då det säkerligen kan vara påfrestande nog att dels kanske oroa sig över en allvarligt sjuk familjemedlem (som man har valt att donera till) och dels över de fysiska åthävor som faktiskt kommer som ett paket på posten i samband med de flesta operationer.
Jag tycker med andra ord att man inte ska locka människor till att donera genom att man får stora summor om man gör detta men jag tycker såklart inte att de som donerar och kanske inte har det så fett i plånboken ska behöva att gå på knäna för att få pengar för ex. resor, pengar som man dessutom redan har spenderat.
I alla fall så anser jag att det bör finnas fler donatorer; vi har tur som lever i ett land som Sverige där eftervården är superb och man har stor medicinsk expertis. Vi har en jäklans tur som har en bra sjukvård som kan upprätthålla eller höja vår hälsostatus och varför inte dela med sig till de som är mindre lyckligt lottade?
Vill du donera men har du inte anmält dig än? Klicka här!
Kampen för att få fler organdonatorer måste fortsätta och vi ska inte nöja oss med att det 2008 enbart togs till vara organ från 152 avlidna donatorer. Vi behöver bli fler för att rädda fler! Små steg är också viktiga och därför har jag gjort bilden nedan för att bidra till att försöka få folk att öppna ögonen för donatorbristen i Sverige; spara bilden och klistra in den i din egen blogg eller på någon annan hemsida!
OBS! Om du inte kan kopiera bilden (då mitt kopieringsskydd fungerar beroende på vilken webbläsare du har) så kan du gå in här och kopiera den. Ett tips är också att ni gör bilden till en länk som går till Donationsregistret.
Läs även berättelserna om Gustav som fick ett hjärta, om Marcus som räddade liv eller om Carola som fick en njure av sin man och tänk sedan efter om inte du också är villig att ge?
Grilla och slabba - typiskt manligt
Jaha. Bläddrar igenom Aftonbladets nätbilaga och kikar efter något intressant eller bara något att fördriva tiden med. Det är kläder, diktatorer, viner, resemål, politiker och... grillning. Rubriken säger Tjejer, dags att greppa grilltången! och jag tänker att jaja, det där kan väl vara intressant att läsa. Artikeln är rätt så mainstream, rätt innehållsfattig och relativt tråkig. Man uppmuntrar kvinnor att ta över grillningen - claima sitt utrymme även i den grillosande trädgården. Och ja, det låter ju jättebra. Men jag blir irriterad. Jag vet egentligen inte varför men artikeln känns hafsigt ihopsläng och jag kan se framför mig hur Aftonbladets redaktion har kastat ut uppdrag på konferensbordet och sagt att "och så kan väl nån göra en artikel som är lite sådär geeeenus också".
Dels så skrivs det om att det är Fredde i Solsidan, och inte hans fru, som är den som grillar och att den där tanken om att det är män som ska grilla har blivit så "allmänt accepterad att den är självklar i Solsidan". Och jag undrar om skribenten har sett Solsidan för inte fasiken är det en blodigt allvarlig serie som omedvetet visar stereotypa förortsfamiljer. Enligt mig så är Fredde & Mickan i Solsidan ett sätt att ironisera över de självklara könsrollerna. Som jag ser det så är det ett medvetet val att Fredde ständigt är i en fyrtioårskris och ska köpa nya, fräsiga grejer för att visa att han är man enough medan Mickan är "jättekvinnlig" med fixad frisyr, noggrannt sminkat ansikte, dyra smycken och feminina klänningar. Det är uttänkt. Man ska skratta lika mycket åt deras fabricerade könsroller som man ska skratta åt att Ove äter en baguette med bebisbajs på.
Vidare skrivs det att "många matintresserade män skryter ofta om sin surdeg, vinäger eller sitt kaffe". Lite som att matintresserade män är fel, att de inte ska skryta. Och lite som att matintresserade kvinnor absolut inte gör detsamma och inte alls kan tänka sig att visa upp de där surdegsbullarna för vem som än vill se. Nej, matintresserade män skryter medan matintresserade kvinnor tydligen sitter tysta.
"De är intresserade av avancerade maskiner och köper riskokare och elektriska köksvågar. Det är deras sätt att hitta sin plats och få känna sig viktiga i familjen och hemmet" menar en trendexpert. Och det låter återigen lite som att männens sätt att intressera sig för mat och matlagning blir lite fel - att de köper "fåniga saker" som är helt onödiga medan kvinnor bannemig vet exakt vad som behövs i köket (jag kan t.ex. påstå att jag inte alls vet vad som är bra att ha i köksskåpen). Och när jag läser det där så får jag en bild i huvudet av hur en fru, i klassiskt Al- Bundy-fjanteri-såpa-manér står och tittar på sin man när han kommer hem med kökselektronik och hur hon skakar i huvudet, ler och tänker att "typiskt, men jaja, det är väl lilla bubbens sätt att få känna sig viktig i familjen". Hela påståendet blir barnsligt. Som att alla män inte bara köper utan dessutom är intresserade av kökselektronik och att kvinnor absolut inte kan komma hem med en mixerstav, en microvågsugn eller varför inte en monstergrill.
Längre ned i artikeln skriver man om män som ger ut kokböcker och att dessa dryper av manlighet. Man nämner Per Morberg och en expert säger att "maskulina män som släpper grillböcker tilltalar en helt ny publik. De visar andra män att det genom stora skärbrädor och yviga slabbiga gester är helt okej att vara man i köket, men främst vid grillen". Dels så verkar experten ha en lite skev syn på manlighet då hon alltså menar att det är genom stora skärbrädor och yviga, slabbiga gester som man visar sin manlighet i köket. Inte fan brukar de män jag känner stå och vara "slabbiga" i köket när de lagar mat och när de väl råkar vara det (när de kanske ska steka den där fläskfilén som är lite klibbig) så tror jag knappast att testosteronet pumpar på dem. Att sedan degradera mäns beteende med ord som "yviga" och "slabbiga" blir ju bara pinsamt. Som att alla män i köket går tillbaka till grottstadiet och sliter och "slabbar" med köttet och att kvinnor, om de ska skära upp en köttbit, står och skriker och piper över att det är för "slabbigt". (För övrigt så kikade jag på någon av SVT's kanaler här om dagen då Morberg var gäst och han berättade om att han önskar att göra en bok med enbart vegetariska rätter då han är trött på det där med jakt och grillning).
Sedan återkommer den där trendexperten som pratade om att män bara köper hem riskokare och påstår att "grillningen är som kvinnors handväskor, ett sätt för män att skryta för vännerna och visa sin sociala status". Jag kan inte låta bli att känna att samtidigt som artikeln uppmanar till att kvinnor och män alltså ska kunna gå över könsrollsgränserna och göra något som är könskodat som typiskt "manligt" eller "kvinnligt" så är artikeln ändå fylld av förutfattade meningar om könen, av unkna tankar om vad som faktiskt är kvinnligt och manligt. Det känns som att artikeln samtidigt som den rekommenderar kvinnor att grilla och män att ta hand om något annat i köket även påminner om att "men det är såhär du ska vara när du har grillat färdigt - då ska du jämföra handväska med din väninna". Du kan ju gärna grilla en liten stund men sen måste du kompensera genom att vara lite extra kvinnlig. Ungefär.
"Genom smicker kommer du långt. Säg ”Du som grillar så bra, kan du lära mig”" menar Alexandra Zazzi i slutet av artikeln. Vad jag tycker om att kvinnan alltså ska smickra mannen för att "få" grilla behöver jag väl inte ens kommentera. Själv är det för övrigt alltid jag som tar hand om grillningen. Varför? För att jag är bäst på det, såklart.
Och nu vet jag varför jag inte
gillade artikeln...
Blommigt är könsneutralt och cammo är för alla!
När jag stod i köket i morse (nja, kanske för en timme sedan) så kom det en sån där knoddig bebisgrupp som var på väg mot nya äventyr (denna dag i form av bibliotekets fasad). Jag kikade lite grann. Och i stort sett alla hade rosa kläder. Med alla menar jag alla flickor. De flickor som hade hunnit odla lite längre hår hade flätor och de som inte hade så mycket hår hade i alla fall en rosa mössa. Längst fram gick två svartklädda pojkar med varsin pinne och längst bak gick en kille med camouflagejacka och matchande byxor. Resten däremellan var ett inferno av rosa och ljust lila. Och då tänkte jag att vafan, vad tråkigt det blev nu. För hur kul är det att könsrollerna blir så tydliga dels så tidigt på morgonen (innan man ens har fått igång hjärnan ordentligt) och dels i form av små barns kläder. Som man brukar säga; barnen är vår framtid och vår framtid kommer, om man kikar på just den här bebisgruppen, att bestå att killar som klär sig "killigt" och tjejer som klär sig "tjejigt".
Sure thing, jag är inte emot att flickor ska kunna ha rosa kläder eller att killar ska ha militärgrönt om de nu vill det - det är grejen att det inte ifrågasätts, att det per automatik är rosa som är en "tjejfärg" och mörka färger som är typiskt "pojkaktiga". Jag är för att tjejer ska kunna ha svarta kläder likväl som de ska kunna ha rosa och att killar ska kunna ha en blommig tröja likväl som de ska kunna ha byxor med döskallar på. Och det ska inte spela någon roll.
Hon kan också massmörda
Ser ni något speciellt? Nja, det gjorde inte jag heller först. Jaha, en snubbe som går runt och mördar. Men nehej, de har ingen misstänkt än nej. Men hur vet de att det är en man då? Så jag klickade upp artikeln och kikade om det nämndes något om att de hade hittat DNA på platsen eller något liknande som talade för att det var en man som var förövaren men nej, inget sades om några spår som kunde härleda brottet till en man. Så varför skriver då Aftonbladet att "han" begraver alla sina offer. Varför inte "hon" lika gärna?
Antar man bara att det är en man för att det är kvinnor som har blivit dödade eller för att det är ett sådant bestialiskt och grovt brott? Och varför skulle inte en kvinna kunna seriemörda kvinnor och varför skulle inte en kvinna kunna utföra något så grymt? Och så kommer man på varför det står att "han" har dödat kvinnor - jo, för att man generaliserar, man låter föreställningarna om könen komma upp till ytan och man antar att det är en man som har dödat kvinnorna just för att män framstår som mer våldsamma och mer benägna att begå brott.
Jo, visst, män begår fler brott än kvinnor (i alla fall på pappret) och om man tittar på BRÅ's senaste rapport angående personer misstänkta för brott år 2010 så är män en övervägande majoritet (drygt 100 000 misstänkta män gent emot drygt 25 000 kvinnor). Statistik som denna kan få allmänheten att dra slutsatsen att om män begår eller misstänks för så många fler brott än kvinnor så är alla män mer aggressiva än kvinnor och alla män är också potentiellt farliga.
Det är dock märkligt att man inte tänker på samma sätt när 2010 års statistik vad gäller personer utsatta för brott (som har anmälts) visar att av andelen anmälda brott så är det främst män som har blivit utsatta. Då är det ingen som tänker att "oj, män är verkligen en utsatt grupp vad gäller brott". Men det är inte heller så konstigt. Dels så kan man se statistiken på så sätt att män utsätts för fler brott än kvinnor men man kan också tolka statistiken som så att män anmäler fler brott. Kvinnor kan alltså utsättas för betydligt fler brott men de anmäler det inte i lika stor utsträckning. Dessutom så tror jag att det finns en undermedveten tanke om att de kvinnor som har utsatts för brott har blivit exempelvis misshandlade av män och de män som anmäler brott har blivit utsatta av män.
Massmörderskorna Aileen Wuornos och Belle Gunness
Man tänker inte på kvinnor som potentiella gärningsmän och visst är väl det synd? Visst säger väl det oss att vi inte lever i ett samhälle där man ser på kvinnor och män som lika (föga chockerande)? För lika behöver inte alltid vara positivt - man ska ses som lika "dåliga" likväl som man ska ses som lika "bra". Kvinnor ska antas vara lika "bra" som män på att snickra som de ska antas vara lika "dåliga" som män när det kommer till exempelvis brottslighet.
Och det är kanske just därför; för att vi inte ses som tillräckligt "lika" än
som Aftonbladet väljer att rubriksätta med ordet "han" istället för "han/hon"?
Panikartat tillstånd i I-landet
Jag vet de som påstår att "åh nej, jag skulle då aldrig kunna komma med i det där programmet - vilka jävla idioter". Men när man tänker efter - det krävs inte så mycket för att det ska bli tjall med ekonomin. Det räcker med att du måste betala tillbaka ett x antal tusen på skatten, har en relativt skral lön och kanske inte har satt upp någon buffert för oförutsedda utgifter. Då hamnar du i den där onda cirkeln med att du tar ett lån för att betala tillbaka något som leder till att du måste låna pengar av vänner för att betala av på lånet och så vidare, och så vidare. Sedan finns det ju självfallet extrema fall då det kanske krävs en viss personlighet för att man ska hamna där man har hamnat men över lag tror jag att man överskattar sin egen motståndskraft - man ska inte gå runt och tro att man aldrig skulle "kunna bli" hemlös, jagad av inkassoföretag eller missbrukare. Man ska snarare vara glad för att man hittills har det relativt bra.
Och nu ska jag pusta ut på balkongen efter mina
I-landproblematiska minuter med Kronis.
Jag svarar
Håller med i sak, Vanessa borde respektera MEEEEN med tanke på allt skit Gurkan vräkt ur sig om Vanessa och hur öppet han äcklar sig över transsexualism o dylikt och låter sina fördomar flöda fritt så skulle jag aldrig välja att lägga fokus på Vanessas brist på respekt. Den är en fjärt i rymden jämfört med Gurkans brist på respekt. Hur många har förresten bett att bli fista på av honom???
Då Rebecka som skrev denna kommentar inte har någon blogg så svarar jag med nöje här istället. Då jag skrev inlägget om pusselipussandet så hade jag dittills enbart sett att Gurkan inte riktigt gillade att Vanessa var transexuell men sedan eskalerade det tydligen. Gurkan slängde ur sig kommentarer hit och dit och fick till och med gå in i bikten för att säga förlåt till hela svenska folket - varför det inte var lika noga att säga förlåt till Vanessa har dock inte framgått.
I och med detta så anser jag fortfarande att Vanessa inte bör pussa på Gurkan (även om hon åkte ut i söndags) om han inte gillar det men också att Gurkan bör visa en betydligt större respekt för människors val av exempelvis kön än han visar för tillfället. Då jag skrev mitt inlägg så hade jag, som sagt, enbart sett att Gurkan var lite obekväm med det hela men nu när allt gick över styr och det tydligen har slängts hot och övrigt fult så är det nog dags för de andra i huset att ifrågasätta varför Gurkan tycker det är okej att yttra sig på sådant sätt. Dock har ju Vanessa åkt ut nu så det blir väl inte så mycket mer diskussion om hennes könsbyte inne i huset, antar jag (men kanske desto mer snack om hennes transexualism i media?). Men kanske hittar Gurkan något annat att klaga på...?
Jag tackar och bockar för övrigt för kommentaren och håller med dig, Rebecka, till fullo även om jag just i mitt inlägg valde att fokusera på Vanessas pussar då det inte hade framkommit så tydligt då hurpass stor motståndare Gurkan var mot transexualism.
Dove for Men
Först var det deras kampanj, Campaign for Real Beauty, med naturliga kvinnokroppar - smala, mulliga, mörkhyade, ljusa, fräkniga, storbystade, smårumpade... Ja, alla slags kvinnor blev hyllade i Doves reklamer som prydde tidingssidor och tv-rutan. Men nu har de även kommit med en reklam som jag tycker är otroligt smart och rolig - och dessutom... wait for it... för män!
Reklamen är inte så mycket en reklam som det är en sång och en ironisk hyllning till alla normer som säger att "just såhär ska män vara". Jag kan inte annat än hänföras. Tack Dove för att ni gör reklamer lite mer intressanta.
Då vill jag bara dänga ner
Jag räknar tyst till tio och knyter mina nävar när jag läser sånt här (eventuella stavfel får skribenter stå för);
- Feminismen dom senaste 10-20 åren har bara handlat om att roffa åt sig så mycket som möjligt och inget annat.
I en debatt angående att kvinnor kommer att konkurrera ut män och att feminismen enbart är av ondo.
- Kvinnor får jätte många saker serverade och gratis så därför är det fel att kvinnor ska bli mer egoistiska.
- I min mening är det flera kvinnliga politiker som skulle falla bort med råge om ett intelligenskrav infördes, till viss del manliga - dock en dramatiskt mycket större del av de kvinnliga dito.
I en debatt angående kvinnors "oerhörda brist på intelligens"
- Den nya generationerna kvinnor i Sverige har sig själva att skylla och det kommer fortsätta och bli värre hos fler män om inte kvinnorna blir kvinnor.
I en debatt angående Sveriges våldtäktsstatistik
- Sverige kan INTE fortsätta att bara överösa kvinnor med rättigheter, och ta ifrån rättigheter från oss män. Mannen har snart inga rättigheter alls.
- Länge leve ett traditionellt samhälle!
- Nästan inga feminister är snygga blondiner utan de flesta är fula, manhaftiga, ostylade fruntimmer, gärna med kort hår och omoderna glasögon. Handlar feminismen helt enkelt om manshat på grund av avundsjuka mot andra snygga kvinnor som får de snyggaste och bästa männen?
I en debatt om att feminister är kvinnor som helt enkelt har fått "för lite kuk".
- Hur kommer det sig? är det för att svenska kvinnan har fått för mycket frihet och har blivit van vid att svenska män är tofflar man kan köra med hur som helst?
I en debatt om att kvinnor inte kan hantera bestämda män.
När jag läser påståenden som ovanstående så blir jag sådär barnslig och vill bara slå och skrika istället för att diskutera - kanske banka ut tänder och spräcka lite käkar.
Är egoism alltid så jäkla fult?
Budskapet är att kvinnor som en del utav den feministiska kampen ska bli mer egoistiska. (...) En feminist är en egoistisk kvinna, vilket är vad som gör feminismen så omoralisk. En idé om hur en grupp (kvinnor) ska berika sig själva på bekostnad av en annan grupp (männen). (...) Kvinnor ska bli som män.
Eftersom Sverige är ett land styrt av statsfeminismen så ser vi hur kvinnor uppmanas att bli mer giriga och egoistiska, alltid sätta sig själv först och agera på giriga och själviska begär. Kvinnor uppmanas göra karriär istället för att ta hand om sin familj och barn, aborterna ökar, skilsmässorna ökar osv.
Hur kan någon vid sina sinnes fulla bruk inte anse att feminismen är omoralisk?
Hur rättfärdigar feministerna sin egoism?
Som synes så påstår skribenten av detta inlägg att feminismen är en egoistisk -ism och att det är omoraliskt att uppmuntra kvinnor att tänka på sig själva. Visst, man kanske kan påstå att feminismen förespråkar en viss egoism, men vad gör det? Är det fel att kvinnor, som genom århundraden har tagit hand om barn, män och omgivningen (kvinnor är i större utsträckning aktiva inom ex. sjuksköterskeyrket), och satt sig själva i andra hand ska ta tillfället i akt och faktiskt satsa på sig själva? Är det fel att kvinnor ska få ta chansen till karriär när män genom tiderna alltid har haft den chansen? Är det fel att kvinnor ska få åtnjuta något som män alltid har haft?
Och att påstå att kvinnor ska tillåtas att lyckas på bekostnad av män är ett barnsligt påstående yttrat av någon som uppenbarligen är rädd att förlora sin ställning genom att kvinnor också tillåts att konkurrera om arbeten på samma sätt som män. Personen som har skrivit detta inlägg verkar vara livrädd för att konkurreras ut av en kvinna - kanske rädd för att en kvinna ska visa sig bättre än skribenten ifråga och därmed skada personens ego (som uppenbarligen alltid har strykts medhårs). Kvinnor kommer inte att konkurrera ut män enbart i form av att de är kvinnor - förhoppningen är att kvinnor och män istället ska kunna "slåss" om jobben på samma premisser och kvinnor inte förvägras arbeten just för att de är kvinnor och män inte får anställning enbart för att de är män som anställs av män. Det handlar inte om att kvinnor gör karriär på bekostnad av männen - det handlar snarare om att kvinnor ska få samma chanser som män när det kommer till att göra karriär.
Skribenten ifråga verkar ha fastnat i gamla hjulspår där kvinnor förväntas ta hand om barn och familj och aldrig ge sig ut i arbetslivet. Att personen också klagar på att aborterna ökar verkar tala för att personen i fråga är en abortmotståndare och sådana har jag inte mycket till övers för. Att ha chansen att abortera ett foster är en rättighet i Sverige och visst, man kanske kunde önska att aborterna minskade (då abort kan vara både psykiskt och fysiskt påfrestande för kvinnan och mannen) men inte på grund av att fler väljer (eller tvingas) att behålla ett barn utan på grund av att man skyddar sig i större utsträckning än nu.
Att sedan mena att den feministiska kampen går ut på att kvinnor ska bli som män så är det något som bör diskuteras vidare - menar skribenten att kvinnor ska bli mer "manliga" (och i långa loppet kanske odla kuk) eller menar personen i fråga att kvinnor ska åtnjuta samma rättigheter och friheter som män och därmed bli mer "som män". Om det gäller det senare så håller jag helt med. Kvinnor ska bli lika män på så sätt att båda könen ska ha samma tillgång till samma arbeten, att det inte ska vara konstigt om man vill dela lika på föräldraledigheten osv. I vårt samhälle är det tyvärr så att män har större möjligheter och kvinnor har färre chanser att uppfylla sina mål och om "att bli som män" innebär att kvinnor får samma möjligheter som män på alla livets arenor så fine for me!
Och för att besvara skribentens sista fråga; egoism kan vara bra då och då och i viss mängd och varför ska kvinnor inte få lägga energi på något som enbart är till för dem och som enbart ger dem lycka när män har gjort detsamma så länge man kan minnas? Och är det inte dags för kvinnor att faktiskt kompenseras för all altruism som har orsakat magsår, ångest, jag-måste-vara-världens-bästa-mamma-komplex och smärtande ryggar?
Den perfekta mamman är hemma - eller?
Kan man inte få bestämma det själv? Om vi i denna tråd enbart ser det från föräldrarnas sida (jo visst kan vi det, vi försöker i alla fall) och diskuterar utifrån det. Jag vill vara hemma med mina barn mer än min man. Då tycker vissa att jag går bakåt i tiden och binder kvinnan vid hemmet. Jag läste i Östgötacorrespondenten att en insändare menade på att då förlorar jag som kvinna: lön, vänner mm. Så behöver det inte alls vara (...) Jag har ett större intresse än min man att vara hemma med barnen därför har vi valt tillsammans att jag ska vara mer ledig än honom. Jag tror att det bästa för barnen är att vara hemma med en förälder som uppskattar att vara ledig tillsammans med dem än att vara hemma lika länge med båda föräldrarna för att Staten bestämt det!
Personligen så ser jag ett problem i att en kvinna påstår att hon, utan att refelektera över beslutet, vill vara hemma med sina barn för vem har i sin tur lärt henne att hon vill det egentligen? Man kan gärna få tro på den fria viljan och att man tar egna beslut helt utan inblandning från samhälle och omgivning men jag tror knappast att viljan att vara hemma med barnen istället för att mannen är det har växt fram helt utan inblandning från andra; människor likväl som större institutioner.
Finns egentligen det fria valet? Tycker du om att vara hemma med barnen för att du verkligen vill det eller tycker du om det för att samhället har inpräntat i våra hjärnor sedan urminnes tider att en bra mamma är en mamma som är hemma med sina barn och dessutom tycker att det är kul. Så att, som skribenten av denna tråd, fråga om man inte kan få bestämma det själv är ett märkligt påstående - för har du verkligen valt det själv? Du kanske tror att du väljer det själv på grund av att du gör det slutgiltiga, aktiva valet ("Nu stannar jag hemma med barnen!") men jag tror knappast att tanken har växt fram av sig självt, ur tomma intet.
Varje dag matas vi med bilder på den perfekta mamman - den där mamman som kan dricka en latte och byta blöjor samtidigt, mamman som bakar surdegsbröd dagarna i ända och på samma gång lär barnen multiplikationstabellen, mamman som tycker att det är det bästa som finns att vara hemma med barnen medan mannen är ute i arbetslivet och tjänar pengar. Den som tror att vi inte påverkas av reklam, politiker och vänner är, enligt mig, ute i helt fel spår.
Kvinnan som har skrivit inlägget menar också att hennes man inte vill vara hemma med barnen lika mycket som hon. Det verkar inte som att hon över huvud taget har ifrågasatt hans val att inte vilja. Och varför gör hon inte det? Jo, för att det i vårt samhälle är mer okej för pappan att säga nej tack än att mamman gör detsamma - det ifrågasätts inte lika mycket om en pappa väljer jobbet före barnen än om en kvinna lämnar hemmets vrå för lönearbete. Och visst, barn mår säkert bättre om de får umgås med någon som uppskattar deras umgänge men om mannen ifråga aldrig blir "tvingad" att umgås med barnen (om han inte väljer det själv, såklart) så kommer han heller aldrig att inse att deras umgänge är något som han trivs med och mår bra av. Och detsamma gäller såklart kvinnor.
Kvinnan påstår vidare att hon inte håller med om att man som hemmafru förlorar kontakten med vänner och att man förlorar ekonomiska tillgångar. Vad tjänar hon då pengar på? Det måste ju vara otroligt uppenbart att man, då man väljer att vara hemma med sina barn, antagligen inte kommer att få in lika mycket pengar till hushållet som om man arbetade. Om man nu inte är av den åsikten att man lägger hela det ekonomiska ansvaret på sin man - är han inte hemma med barnen ska han istället arbeta övertid för att kunna försörja familjen.
Jag undrar om den här kvinnan över huvud taget har funderat över varför hon gör detta val och varför hennes man inte gör detsamma. Har de ens diskuterat vidare hur de ska göra med föräldraledigheten? Har hon enbart frågat honom om han vill vara hemma en tid och har han då svarat nej och har de sedan bara släppt ämnet. Har hon ifrågasatt honom och har han ifrågasatt henne? Jag tror knappast det. Vad tror ni?
Man har dock inte rätt att säga åt privatpersoner vad som är rätt eller fel när det gäller vad de gör med sin fritid och hur de väljer att dela sin tid med sina barn men man kan alltid ta sig en funderare över om det verkligen är jag som vill något eller om det är någon annan som har valt åt mig?
Transexuella får inte heller pussa på vem som helst
Häromdagen (jag undrar om det inte var igår kanske?) så satt jag och kikade igenom diverse trådar på forumet Flashback. Där kan man hitta mycket intressanta ämnen och upplyftande eller irriterande diskussioner. I vilket fall som helst så kikade jag in på den relativt harmlösa tråden som gäller Big Brother 2011. Då tråden innehåller flera hundra sidor så diskuteras det mesta mellan himmel och jord (eller mellan husets fyra väggar) och så även Vanessas transexualitet. För er som inte har kikat på Big Brother (jag trodde personligen aldrig att jag skulle göra det men sitter ändå och glor i soffan prick klockan tio) så är det alltså en deltagare vid namn Vanessa som innan hon blev kvinna alltså var en man. Easy peasy, med andra ord.
Det finns då, som alltid, de som påstår att usch, vad det är äckligt och onaturligt det där med en människa som har bytt kön och att det finns de med den åsikten får man acceptera och det är till detta jag vill komma. Det diskuterades nämligen om det faktum att Gurkan (ytterligare en deltagare) inte gillade att Vanessa var transexuell (han accepterade det dock, ska tilläggas) men att Vanessa kysste honom trots att hon visste att han inte uppskattade detta. Det var då vissa som påstod att Gurkan fick skylla sig själv med tanke på att han var trångsynt men det håller jag inte med om.
Tanken på att det alltid kommer att finnas människor som inte förstår att en person väljer att byta kön får man förlika sig med men om personer med denna åsikt kommer med glåpord osv. så har man, som utsatt, självfallet rätten att försvara sig. Men då någon inte är av samma åsikt som en annan person (t.ex. som att Gurkan inte riktigt förstår det där med transexualitet) men ändå accepterar detta (man agrees to disagree med andra ord) så har man inte rätt att tvinga sig på någon för att på så sätt "retas" med personen i fråga för hennes/hans åsikt.
Jag tycker personligen att Gurkan kanske borde ta Vanessas pussar med en klackspark men om han verkligen inte tycker det är okej att få en puss på kinden av en kvinna som tidigare har varit man så får den transexuella, i detta fallet Vanessa, acceptera detta och kramas med någon annan istället (då det i stort sett bara är Gurkan i Big Brother-huset som inte gillar hennes transexualitet så borde det finnas fler som gärna pussas och kramas).
Det känns dock lite overkill att behöva påminna om att människor (kvinna, man, transexuell, hermafrodit... alla helt enkelt) ska acceptera andras åsikter (man kan dock alltid prova på att ifrågasätta åsikter som man inte håller med om men om det blir dead-end så får man förstå detta) och lyssna på ett ja eller ett nej. Dock gav jag här min syn på saken och att debattera lite smått är alltid trevligt på en torsdag.
En trevlig tur
Och apropå Carlings så tycker jag att det är en av få affärer där det inte framgår (i alla fall inte så tydligt som i andra klädaffärer) vilka kläder som är för kvinnor och vilka som är för män. Detta kan många finna förvirrande (jaha, köper jag ett linne för killar eller ett för tjejer nu?) men jag tycker att det är ett steg i rätt riktning. Visst, det är fortfarande så att kläderna för kvinnor är i en del av butiken och kläderna för män är i en annan men det är ändå svårt att se exakt vilka kläder som är för exempelvis kvinnor. Det är inte puttinuttfärger för kvinnor och enbart döskalletryck och mörka nyanser för män - på Carlings blandas hårdrockstryck med pastellfärger oavsett om du är kvinna eller man. Som sagt, det är inte perfekt men det är på rätt väg.
Nu är jag poppis så det bara svänger om det
Och så var det ju det där med Melodifestivalen. Den där hypade tävlingen som jag slutade att se på när jag var tolv. Dock kan man, trots bojkott, inte undgå att veta vem som vann, vem som var bäst klädd och vem som hela Sverige önskar egentligen skulle ha vunnit (men som märkligt nog ändå inte vann?). Han som vann, han heter Eric Saade, är tjugo år gammal och sjunger om att han ska bli populär. Kul. Grattis Eric. Men var det någon som egentligen lyssnade på texten? Var det någon mer än tioåriga småtjejer som röstade för att han var "söt"? Var det någon som ens hajade till när han boppade runt på scenen och sjöng att hans kropp ville ha en kvinnas kropp och att han skulle bli populär för att få den där kvinnan?
Jag och A lyssnar en del på radio. När vi åker bil, när han kör lastbil eller när vi diskar. Och om man lyssnar på någon av Sveriges största radiostationer så kan man inte undgå att höra Saade poppa loss. Och sjunga lite om att han ska bli populär.
I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl, my body wants you girl
I'll get you when I'm popular
Och så fortsätter det i samma stil innan Eric har hunnit att brassa sig genom tjugotre "popular" och trettio former av "I". Och jag kan inte undkomma att bli förvånad över hur texten cementerar den där högstadieregeln att den som är mest "poppis", mest "inne", mest i centrum får allt vad han/hon (fast allt som oftast han) vill ha, även när det kommer till partners. Eric kommer aldrig att få den där tjejen han sjunger om så länge han inte är populär, så länge han är en helt vanlig svenne-filmjölk, men när han väl blir populär så kommer han att få henne lätt som en plätt. När han blir skolans tuffing så får han allt vad han vill ha, inklusive tjejen, och han kan sedan glatt tralla runt bäst han vill för så länge som han är populär så är ju allt frid och fröjd.
Jag kan heller inte ignorera det faktum att Eric struttar runt och menar att han kommer att "få" tjejen när han blir sådär hemskt otroligt populär. Det är inte så att han kommer att bli tillsammans med henne för att hon och han vill - han vill ha henne (och texten talar knappast om ifall hon vill ha honom) och när han blir populär så ska han bannemig ta henne oavsett vad hon själv tycker om det hela, oavsett om hon ogillar att popsnöret svischar fram och tar henne. Han ska ha och ta henne för han är ju "poppis" som sjutton.
Och vidare så kan man ju fundera över vad den där texten ger för bild av kvinnan i fråga som Eric nu så gääärna vill ha och ta. Hon blir, som vanligt, ett objekt som passiv står och tittar i ett hörn och inte ger ett pip ifrån sig när Eric väl har blivit populär nog för att ta henne. Nej, då antas det bara att hon är nöjd och glad och uppskattar det faktum att någon som är populär vill ha henne. Har Eric funderat över om hon kanske inte alls vill ha honom - hon kanske vill ha den där killen som är superbra på matte och som inte flänger runt på scenen och är så jäkla populär?
Sure, man kanske kan tycka att det är lite att hårdra att såga Erics låtval på grund av att den, om man tänker efter, objektifierar kvinnor och ställer krav på att man som man (eller pojke för den delen) ska vara populär hela dagarna, varje dag för att "ta" en partner. Men det tycker inte jag. Låtskrivare (i detta fallet Fredrik Kempe) har en chans att få fram ett budskap som få människor har - ett budskap som kan nästla sig in i varje vrå och strömma ut ur varje högtalare - och att inte göra något vettigt av denna chans när man väl har den är att slänga bort ett tillfälle som många gärna skulle betala dyrt för att få ta del av.
Förresten. Debattinlägget skrivet av Bruno & Udd gillas.
Hur könskodad är du?
Vad gillar du att göra? Har du någon hobby? Har du någonsin hört kommentaren "jaha, vad kul, det är ju mest killar som gör sånt" eller "oj, jag trodde bara att det var tjejer som höll på med sånt". Då håller du på med något som är könskodat - det vill säga att du gör något som ses som typiskt kvinnligt eller manligt. Att spela rugby är till exempel könskodat som en manlig idrott och att sticka ses som ett typiskt kvinnligt tidsfördriv. Det kan vara intressant och ögonöppnande att se vad man tycker om att göra och se om man gör mest kvinnliga eller manliga saker.
Jag tycker till exempel om att; inreda min och A's lägenhet, att skruva på bilen, att tatuera mig, att sminka mig, att lyssna på hög rockmusik, att shoppa, att äta god mat, att sola, att läsa, att umgås med vänner, att bjuda hem folk på middag och ett glas vin, att dricka kaffe, att åka båt, att cykla, att bada, att åka bil sjuhelsikes fort, att ha sex.
Så, vad gör jag som är direkt typiskt kvinnligt i samhällets ögon? Jo, jag gillar att inreda, att sminka mig och att shoppa. Vad gör jag som är manligs kodat? Jag tycker om att meka med bilen, att lyssna på hög musik, att åka bil i hög hastighet och att ha sex. Av ovanstående saker (som bara är en bråkdel) som jag tycker om att sysselsätta mig med så gör jag alltså tre saker som är typiskt kvinnliga och fyra saker som är typiskt manliga. Sedan kan man ifrågasätta hur manligt kodat det är att gilla att ha sex men jag tycker att det är något som kopplas till manlighet - kvinnor och män har sex i samma utsträckning men det är inte lika accepterat att kvinnor talar om bra sex, ett skönt knull eller ett one night stand så som det är accepterat att män gör det så ja, jag tycker att det är manligt kodat men anser självfalletnatt det borde vara okodat.
Att jag gillar att tatuera mig kanske många anser är manligt men då allt fler människor tatuerar sig och gör det i lika stor utsträckning oavsett om det är kvinnor eller män det gäller så anser jag att tatueringar är relativt okodade om man nu inte tänker på tatueringar som något som enbart sjörövare har... Att äta god mat är inte typiskt kvinnligt eller manligt och sol, umgänge och läsning omger sig många av oavsett om de är kvinnor eller män. Att bjuda hem folk och dricka alkohol är inget som enbart kvinnor gör och att dricka kaffe, åka båt, dra ut en sväng på cykeln eller bada är något som de flesta gör och som de flesta anser är okodat.
Merparten av sakerna som jag nämnde ovan är alltså okodade sysselsättningar eller hobbys eller vad man nu vill kalla dem och skulle det inte vara skönt om allt man gjorde var okodat? Att man slapp höra någon säga att "oj, häftigt att du kan byta däck på bilen trots att du är tjej"? Skulle inte livet vara i alla fall lite enklare då?
Att tjäna pengar på otrohet - är det så märkligt?
I Efter tio talas det idag om det internetcommunity där man förmedlar kontakter med gifta eller sambos - där man alltså förmedlar otrohet - och jag blir med ens intresserad. Hur kommer det sig att det idag, år 2011, finns en och säkerligen flera internetsidor som förmedlar och tjänar pengar på otrohet? Jag vet inte svaret men det är en intressant frågeställning. Är det legitimt med otrohet, är det på modet med otrohet? Kan ett vänsterprassel göra det egentliga förhållandet bättre?
På sighten kan du läsa att den passar dig som lever i ett monotont förhållande, som är trött på att den andra parten i förhållandet reser för mycket eller för dig som bara vill "liva upp vardagen lite". Sidan promotar sig själv som en sight för den som söker efter en extra krydda i vardagen. En extra krydda i form av en affär vid sidan av ditt "riktiga" förhållande, hur riktigt förhållandet nu är om man måste ta till otroheten för att få lite spänning.
Dels så undrar jag om otrohet är lösningen på ett förhållande som uppenbarligen har gått i stå och där man inte längre trivs? Jag skulle snarare rekommendera att man pratar (endera hemma i vardagsrummet eller i en parterapisession) eller, som sista utväg, avslutar förhållandet. För att vara otrogen är väl inte en dans på rosor? Visst, i början kanske man känner det där pirret i magen (som påminner om då man var häftigt förälskad i sin egentliga partner) men vad händer sen då man kanske har rullat runt i sänghalmen och ständigt måste vara på sin vakt för att kunna upprätthålla denna otrohet? Hur kul blir livet då? "Spänningen" som utlovas blir snabbt till en vardag fylld av lögner, ett förhållande färgat av svek och kanske en stor skuldbörda.
Är man inte nöjd med sitt förhållande ska man försöka att reda ut det hela. Går det inte att reda ut det ska man gå. Man ska packa sina väskor, säga adjöken och leva singelliv.
Men är kanske inte ett community som detta ytterligare ett tecken på att vi idag, i ökad utsträckning, söker kickar till höger och vänster? Är en otrohetsförmedling inte bara en extrem av ex. företag som erbjuder skydiving, bergsklättring eller andra adrenalinpumpande upplevelser? Är det inte en effekt av att vi lever i ett samhälle där allt står till buds, där allt kan köpas för pengar, där man genom ett musklick kan söka kickar på otaliga sätt och i varierande grad och där vi ständigt kräver farligare, hemskare och mer exklusiva saker att göra för att kunna tillfredsställa vårt behov av spänning eller vårt behov av uppmärksamhet?
Och är det egentligen så konstigt att ett företag, i dagens konsumtionshets, väljer att tjäna pengar på andra människors missnöje eller längtan efter spänning? Är det något nytt, egentligen?
Bild från SvD
Snuttipluttigull - hell no!
Nu sitter jag i alla fall framför tv:n och tittar på ettan där Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson besöker morgonsoffan (trots att han i och för sig sitter i en stol) och promotar Hur många lingon finns det i världen?. Han berättar också om de fördomar som han hade mot handikappade/utvecklingsstörda innan och om det faktum att man måste kunna ställa krav även på de som har olika diagnoser eller syndrom - samhället har inte utvecklats utan krav från håll och kanter och han ifrågasätter varför man inte kan göra det med de som är utvecklingsstörda? Han berättar även att det antagligen är lättare att arbeta med utvecklingsstörda än med normalstörda då de utvecklingsstörda är "här och nu" på ett sätt som inte normalstörda brukar vara. Han möter även kritiken om att "alla får inte vara med" och menar att nej, alla utvecklingsstörda får inte vara med i Glada Hudik och menar att alla normalstörda inte heller får vara med överallt - Pär Johansson tycker att det är märkligt att när det gäller utvecklingsstörda så finns det en tanke om att alla ska få vara med.
Jag blir alltid imponerad av människor med driv och tåga - precis som Pär Johansson och hans Glada Hudik. Pär Johansson går emot den där tanken att utvecklingsstörda skulle vara lite mindre människa än vad du och jag är och pysslar inte om dom, han gulligullar inte runt där på scenen och ger instruktioner så mysigt han kan. Nej, han behandlar aktörerna i Glada Hudik precis som han behandlar vilka andra som helst, just för att de faktiskt är "vilka andra som helst".
Jag personligen är väldigt stolt över att jag alltid har behandlat utvecklingsstörda som det de är, individer i ett samhälle, just för att det faktiskt inte är alla som gör det (märkligt nog). Jag tror att det hela handlar om hur jag har blivit uppfostrad. Mina föräldrar har alltid varit av samma åsikt och min mamma har jobbat med de utsatta i samhället (oavsett handikapp, social status, inlärningssvårigheter osv.) och hon har lärt mig att med gulligull så kommer man inte långt och man kommer inte heller att tas på allvar av de man "gulligullar med" just pga. att man, när man gulligullar, inte visar respekt mot den man talar med.
När man gullar och nojsar hit och dit behandlar man den man samtalar med som att den inte är på samma nivå som en själv. Jag gullar inte med mina vänner bara för att de inte är som jag (det är ju bara jag som är som jag så då skulle det bli en jävla massa gull) så varför behandla utvecklingsstörda på ett annat sätt? Jag kan bli väldigt trött när jag hör folk säga att "åh, han/hon är ju så gulliiiiig" när de ser någon med Downs syndrom och visst, han eller hon är säkert gullig men tror människor verkligen att det är vad någon som kanske är sisådär 35-40 år verkligen vill höra, att de är gulliga? Njae, jag tror nog inte det. Jag tror att de vill bli behandlade som individer och unika människor - inte fan går jag och drar en 40-årig kostymnisse i kinden och säger att "åh, du är sååå söt! Nemen, vilken gullig portföööölj, har du köpt den aaalldeles själv?".
När man tror att man gör någon en tjänst genom att särbehandla dem så får man nog tänka till en extra gång.
Sexuellt ojämlika på ålderns höst
Förr så ansågs kvinnans sexualitet nästintill vara lika med noll och när man väl synliggjorde att kvinnor faktiskt är sexuella varelser så såg man deras förmåga som något som enbart var till för mannens njutning. Kvinnans sexualitet skulle kuvas och kvinnor sågs som lömska människor som var tvungna att hållas hårt för att hon inte skulle sväva ut och bli promiskuös. Kvinnans sexualitet skulle kuvas och mannens sexualitet accepterades som något som han inte kunde "hjälpa" - hans sexualitet var kvinnans ansvar och därmed var det kvinnans "fel" om mannen blev sexuellt upphetsad och i och med det var det alltså hennes plikt att tillfredsställa mannens lustar. Kvinnan var menad att ge njutning till mannen utan att få någon slags njutning tillbaka med tanke på att den kvinnliga sexuella njutningen var tabubelagd.
Idag har detta förändrats och ett stort steg på vägen till kvinnors sexuella frigörelse var att våldtäkt inom äktenskapet blev brottsligt. Dock kan man fråga sig hur långt vi har kommit på vägen till den där frigörelsen? En kvinna som idag har sex med många män är fortfarande en "hora" medan en man som har sex med många kvinnor ses som extra manlig. Kvinnor kanske kan ses som mer sexuellt frigjorda nu pga. att det är mer accepterat att man t.ex. viker ut sig osv. men för vems skull? Merparten av alla tidningar med utvik är så kallade herrmagasin och kvinnor ses iklädda kaninoutfits, minimala plagg eller helt nakna i passiva positioner - motiven är oftast som sådana att kvinnan verkar bli betraktad och hon görs därmed till ett objekt. Det finns fler exempel på att vi kanske inte har kommit sådär jättelångt på vägen till att kvinnor och män är sexuellt jämlika och ett tydligt exempel är det faktum att det idag finns tre potenshöjande läkemedel på den svenska marknaden och att alla dessa är till män. Vad säger det om synen på kvinnans sexualitet? Potenshöjande medel kan användas av män i alla åldrar men används bl.a. av äldre män som med åren har fått en minskad potens och på så sätt är väl allt väl. Men de äldre kvinnorna då?
Säger det faktum att äldre mäns sexualitet blir "hjälpt" medan äldre kvinnors sexualitet inte blir det något om vårt samhälle? Ja, jag tror i alla fall det. Enligt mig så säger detta att män ska få vara sexuella så länge de önskar medan äldre kvinnor antas bli asexuella i och med att de blir just äldre. Den äldre mannen är alltså inte menad att ha sex med den äldre kvinnan - nej, jag ser det som så att synen på yngre kvinnor tillsammans med äldre män fortfarande är aktuell. Föreställningen om att mannen ska vara den äldre i förhållandet drivs till sin spets då den äldre mannen med sin nyfunna potens kanske inte kan ha sex med en äldre kvinna utan istället söker sig till en yngre kvinna som har en högre grad av potens än den äldre kvinnan har (med tanke på att libidon över lag minskar mer åren).
Så, fram med potenshöjande medel till kvinnor! Och kom inte och påstå att glidmedel är något som kan fungera som potenshöjande - glidmedel är enbart ett sexuellt hjälpmedel och ökar inte den sexuella lusten utan förenklar bara en eventuell penetration!
P.S. Jag tror såklart, för den som kanske inte trodde det, att det finns många äldre människor som har sex med varandra och det är ju super! Jag ifrågasätter bara potenshöjande medel för enbart män. D.S
Snoppar och muttor och allt däremellan
Jag måste tipsa om hemsidan Sex is not the Enemy - en sida som publicerar bilder på nakenhet och sex på ett lite annorlunda sätt för den som annars är van den klassiska västerländska porren där det är stora silikonbröst, stenhårda kukar och tjejer som fontänorgasmar till höger och vänster. Sex is not the Enemy lägger upp bilder på alla slags konstellationer - trekanter, ensamonani, bögsex, flatsex, heterosex, bilder på kvinnor med stora bröst och kvinnor med små bröst eller inga bröst alls (som på bilden nedan), bilder på män med snopp och män med mus. Ja, helt enkelt en stor variation av nakna, kära, glada kroppar som vägrar passa in i normen av hur en kvinna, en man eller en transexuell ska se ut.
