Sitter och kikar runt på några forum och har hittat en tråd som gäller att en mamma vill vara hemma hos sina barn och inte vill bli kallad för en bakåtsträvare enbart på grund av detta. Tråden lyder som följer;

Kan man inte få bestämma det själv? Om vi i denna tråd enbart ser det från föräldrarnas sida (jo visst kan vi det, vi försöker i alla fall) och diskuterar utifrån det. Jag vill vara hemma med mina barn mer än min man. Då tycker vissa att jag går bakåt i tiden och binder kvinnan vid hemmet. Jag läste i Östgötacorrespondenten att en insändare menade på att då förlorar jag som kvinna: lön, vänner mm. Så behöver det inte alls vara (...) Jag har ett större intresse än min man att vara hemma med barnen därför har vi valt tillsammans att jag ska vara mer ledig än honom. Jag tror att det bästa för barnen är att vara hemma med en förälder som uppskattar att vara ledig tillsammans med dem än att vara hemma lika länge med båda föräldrarna för att Staten bestämt det!

Personligen så ser jag ett problem i att en kvinna påstår att hon, utan att refelektera över beslutet, vill vara hemma med sina barn för vem har i sin tur lärt henne att hon vill det egentligen? Man kan gärna få tro på den fria viljan och att man tar egna beslut helt utan inblandning från samhälle och omgivning men jag tror knappast att viljan att vara hemma med barnen istället för att mannen är det har växt fram helt utan inblandning från andra; människor likväl som större institutioner.

Finns egentligen det fria valet? Tycker du om att vara hemma med barnen för att du verkligen vill det eller tycker du om det för att samhället har inpräntat i våra hjärnor sedan urminnes tider att en bra mamma är en mamma som är hemma med sina barn och dessutom tycker att det är kul. Så att, som skribenten av denna tråd, fråga om man inte kan få bestämma det själv är ett märkligt påstående - för har du verkligen valt det själv? Du kanske tror att du väljer det själv på grund av att du gör det slutgiltiga, aktiva valet ("Nu stannar jag hemma med barnen!") men jag tror knappast att tanken har växt fram av sig självt, ur tomma intet.

Varje dag matas vi med bilder på den perfekta mamman - den där mamman som kan dricka en latte och byta blöjor samtidigt, mamman som bakar surdegsbröd dagarna i ända och på samma gång lär barnen multiplikationstabellen, mamman som tycker att det är det bästa som finns att vara hemma med barnen medan mannen är ute i arbetslivet och tjänar pengar. Den som tror att vi inte påverkas av reklam, politiker och vänner är, enligt mig, ute i helt fel spår.

Kvinnan som har skrivit inlägget menar också att hennes man inte vill vara hemma med barnen lika mycket som hon. Det verkar inte som att hon över huvud taget har ifrågasatt hans val att inte vilja. Och varför gör hon inte det? Jo, för att det i vårt samhälle är mer okej för pappan att säga nej tack än att mamman gör detsamma - det ifrågasätts inte lika mycket om en pappa väljer jobbet före barnen än om en kvinna lämnar hemmets vrå för lönearbete. Och visst, barn mår säkert bättre om de får umgås med någon som uppskattar deras umgänge men om mannen ifråga aldrig blir "tvingad" att umgås med barnen (om han inte väljer det själv, såklart) så kommer han heller aldrig att inse att deras umgänge är något som han trivs med och mår bra av. Och detsamma gäller såklart kvinnor. 

Kvinnan påstår vidare att hon inte håller med om att man som hemmafru förlorar kontakten med vänner och att man förlorar ekonomiska tillgångar. Vad tjänar hon då pengar på? Det måste ju vara otroligt uppenbart att man, då man väljer att vara hemma med sina barn, antagligen inte kommer att få in lika mycket pengar till hushållet som om man arbetade. Om man nu inte är av den åsikten att man lägger hela det ekonomiska ansvaret på sin man - är han inte hemma med barnen ska han istället arbeta övertid för att kunna försörja familjen.

Jag undrar om den här kvinnan över huvud taget har funderat över varför hon gör detta val och varför hennes man inte gör detsamma. Har de ens diskuterat vidare hur de ska göra med föräldraledigheten? Har hon enbart frågat honom om han vill vara hemma en tid och har han då svarat nej och har de sedan bara släppt ämnet. Har hon ifrågasatt honom och har han ifrågasatt henne? Jag tror knappast det. Vad tror ni?

Man har dock inte rätt att säga åt privatpersoner vad som är rätt eller fel när det gäller vad de gör med sin fritid och hur de väljer att dela sin tid med sina barn men man kan alltid ta sig en funderare över om det verkligen är jag som vill något eller om det är någon annan som har valt åt mig?