Det var några dagar sedan som jag läste ur Igelkottens elegans men har börjat på en ny bok och inte varit så datorsugen så jag får helt enkelt sammanfatta boken idag istället.

Jag skulle först och främst vilja påstå att boken är lite svår för de som inte har läsvanan inne. Det är mycket filosofi (inte konstigt då författarinnan Muriel Barbery själv är lärare i filosofi) som kan framstå som lite krånglig och svårläst men när man väl har kommit in i filosofi-lunket så finns där mycket humor. Så, ni som tycker att filosofiska funderingar är lite knasiga och svårtydda, ge inte upp!

Hur som helst så handlar boken om Renée Michel och Paloma Josse som båda bor i samma pampiga byggnad i Paris. Dock är Renée portvakt i huset och Paloma bor med sin välbärgade familj i en av de flera hundra kvadratmeter stora lägenheterna. Renée försöker, dag ut och dag in, att passa in i mallen som säger att en portvakt är en ensam figur som tycker om att titta på teve och prata med sin katt och denna anpassning gör hon för att hon i lugn och ro ska kunna hänge sig åt det hon verkligen älskar; filosofi, litteratur, konst och vacker musik. Hon är med andra ord en otroligt intelligent kvinna men gör allt i sin makt för att socitetsmänniskorna boendes i huset ska tro att hon är allt annat än smart så att de låter henne vara; så att de inte blir chockade över att hon bryter mot portvakts-normen.

Paloma Josse i sin tur bor med sin familj och deras katter (åh, jag älskar förresten kapitlet om katterna!) i en stor lägenhet men hon är allt annat än lycklig. Hon är tolv år, överbegåvad och förvissad om att vuxenvärlden med dess krav och fjanterier inte är något för henne; hon tänker därför ta sitt liv den dag då hon fyller tretton och har bestämt sig för att skriva dagbok tills den dagen kommer.

Men så, när en av de stora lägenheterna i huset säljs och Kakuro Ozu flyttar in, så blir livet aldrig sig likt, varesig för Renée eller Paloma.

Detta är en varm bok om grubblerier, vänskap, om att flyta med strömmen men också om att våga simma motströms efter flera år av flytande. Det handlar om klasskillnader, om hur man kan existera utan att synas och om intelligens och livets goda. Man får följa Renées vardag medan man parallellt får läsa Palomas dagböcker (dels den där hon skriver alla sina djupa tankar och dels den där hon uppmärksammar fina rörelser här i världen) och plötsligt så korsas deras vägar.

Jag gillar boken; den är varm och fransk (jag vet egentligen inte vad det innebär när något är franskt men om det finns en känsla man kan kalla fransk så är det helt klart den känsla som man kan tillskriva den här boken), glad och ledsam och underfundig och tungvrickande på en och samma gång. Det jag kan se som ett eventuellt minus är, som sagt, att boken kanske kan vara svår för alla och en var att läsa; ibland kan språket vara lite avancerat och det här är nog en bok som passar dem som har läst en del redan. Så, om du inte är en van läsare så är mitt tips att mjukstarta med någon annan bok för att sedan gå över till Igelkottens elegans. För övrigt gillar jag de korta kapitlen (även om de ibland kanske är lite för korta).

Kanske borde man se filmen också?