Med tanke på att jag bor i Karlstad så stöter jag då och då på tidningen Tryck. Tryck är en gratistidning á la Metro (fast i betydligt mindre skala) och jag har aldrig haft något emot att läsa den på tåget eller bussen men nu... ja, nu har nog Tryck-redaktionen tagit sig lite vatten över huvudet.

Sedan jag började läsa genusvetenskap har jag blivit mer och mer medveten om hur samhället ser på kvinnan och mannen och hela det där spektaklet som kallas könsroller men även om jag inte hade börjat studera just genusvetenskap så tror jag att jag ändå skulle ha reagerat på Tryck och deras nya nummer som är dedikerat till kvinnan, "modern till allt liv", som Tryck väljer att kalla henne.

När jag såg tidningen tänkte jag att jaha, vad roligt att en tidning uppmärksammar kvinnor nu när det dessutom har varit den internationella kvinnodagen och allt men när jag bläddrade i den blev jag inte direkt begeistrad. Tidningen inleds som vanligt med en serieteckning och denna gång symboliserade en räv den där "modern till allt liv". Runt räven fanns en massa pilar som uppmärksammade "kvinnans" iPhone (med vilken hon alltid håller sig uppdaterad), hennes högklackade skor (som beskrivs som obekväma och ett bra komplement till hennes klädsel som inte tar vädret i beaktande), hennes hund (som de beskriver som "Jycke, javisst. Barn får vänta, karriär, frihet och fest"), hennes utseende (beskrivet med orden "Ja tack, det är utsidan som räknas") osv. osv. i all jävla oändlighet. Teckningen är en total satir över tecknarens bild av vad en kvinna "är för något", lite som att alla med mutta skulle vara så otroligt lika.

Jag bläddrar, redan irriterad, vidare förbi de där sedvanliga nattklubbsannonserna och modereportagen i jakt efter något som faktiskt passar in i ett nummer dedikerat till kvinnan. Jag snubblar över en artikel om ett High Heels Party där man lockar med goodiebags och riktar sig till tjejer som tycker om skor vilket man undrar om inte alla tjejer egentligen gör? Vidare kommer ett reportage om hur man vårstädar kroppen med diverse naturgodis som ska skrämma bort alla gifter ur kroppen som man har samlat på sig under vintern. Man intervjuar vidare en kvinna som har satsat på att starta en webshop som säljer smycken och så finns det en underklädesbild som sammanfattas som "drömsk och feminin i bohemisk stil". Modellerna posar i vita underkläder och i bakgrunden hänger en modell upp tvätt som hon har tvättat på en gammaldags tvättbräda. Några sidor längre fram står några kvinnliga modeller i något som ska se ut som ett kök  - modellerna är klädda i ljusa kläder och en av dem står bredvid en man som sitter ned på en stol (iklädd svart) och håller sin hand på hans axel medan en annan modell står och håller i ett serveringsfat med bullar.

Efter modespecialen så kommer en text om träning och lite senare kommer äntligen en text om Festivalen för Systerskap (som hölls under helgen). Efter detta så kommer en artikel om ett band som får frågor om sex och relationer - alla i bandet är män och får frågor om vad som avtänder dem mest, om det är sant att alla män alltid vill ligga (svaret är ja, enligt intervjun) och om hur den "optimala musen ser ut". Några sidor längre fram kommer en intervju med Värmlands landshövding, Eva Eriksson följt av en guide till kvinnors hälsa där man tipsar om välgörande krämer m.m. 

Jag bläddrar och bläddrar ännu snabbare förbi skönhetsguiden som tipsar om mascaror, ögonskuggor och annat. Jag läser artikeln om tjejen som är tatuerare och är glad att tidningen kommit till sitt slut då den avslutande texten handlar om vad en kvinna menar när hon säger vissa saker, artikeln har fått namnet "Vad menar hon... egentligen?" och tar bland annat upp att kvinnor, när dem säger ja, ibland menar ja och ibland menar nej samt att kvinnor inte är lika flexibla som män.

Jag vet inte ens om jag behöver gå in mer på detta nummer av Tryck mer än att en typiskt kvinna enligt Tryck tydligen är intresserad av smink, hur man håller sig frisk och snygg och hur man klär sig för att leva upp till kraven på hur en kvinna "ska" se ut, vilket alltså är lite 50-talsaktigt med knästrumpor, långkjol, mormorsstövlar och huvudklut. Själv är jag mer intresserad av rockmusik, tv-spel och att äta mig riktigt jäkla mätt så billigt som möjligt.

Idag har jag och en kursare varit på festivalen för systerskap i Karlstad. Vi skulle lyssna på Julia Scott men hon var tydligen sjuk så vi tog en fika på stan medan vi inväntade standupparen Hanna Danmo. Hanna lider av Aspergers syndrom, tvångssyndrom och "snörveltics" som hon själv kallar dem. Standuppen bestod av självironi om sina diagnoser, om sitt bröllop, om att inte riktigt passa in och om feminism. Mycket trevligt med andra ord.

Dock talade jag och kursaren om det faktum att festivalen kallas för en festival för just systerskap. Vi funderade kring om just begreppet systerskap inte utesluter män, att inte alla blir träffade och intresserade av att besöka eventen som hålls. Varför inte kalla det för festivalen för mänsklighet eller festivalen för... ja, alla? Dock så kan man ju kritisera vårt funderande genom att påstå att; "jamen, det finns ju så många event som riktas till enbart män" och visst, det finns det ju säkert men varför hänga på med samma slags tanke? Jaja, oavsett så var det en mycket trevlig och lärorik dag.

Om du är intresserad av festivalen så fortsätter den även imorgon och de händelser som jag är lite sugen på att gå på är föreläsningen med Hanna Hellquist och Sara Broos (dragplåstret är helt klart Hellquist med hennes härliga tv-program "Jakten på lyckan"!), Anneli Sandbergs föreläsning med temat "från pojkflicka till pojkmamma" och Margareta Winbergs föreläsning om starka kvinnor på den politiska arenan. Mer info hittar ni på Festivalen för Systerskap.

A sover i soffan efter en lång och slitsam arbetsdag och här sitter jag i köket och tänker på fitta. Ja, ordet fitta.

Jag sitter och tänker tillbaka på den dagen då jag gick på högstadiet och en barnmorska kom till vår klass för att berätta om kvinnan och mannens anatomi, om hur barn blir till och om hur en födsel fungerar. "Vad kallar ni det kvinnliga könsorganet?", frågade hon. En öppen fråga till klassen. Vi gick i klass sju. Hade just börjat att lära känna varandra lite försiktigt. Vi satt tysta. "Ja, vad kallar ni kvinnans könsorgan, då? Någon kan väl säga något. Det finns inget rätt och fel!". Jag skruvade på mig i stolen. "Fitta", sa jag och barnmorskan tittade upp mot mig där hon försjunkit i pappersbläddrande. "Jaså... fitta? Jahaja". Hon tittade lite extra på mig. Blev kanske chockad över att det var en tjej som sa fitta och inte en målbrottssvajande pojke. Att fitta inte efterföljdes av ett rungande skratt från alla killkompisarna. Att det var jag som sa det. "Det vet jag väl inte om jag tycker är riktigt passande. Tycker du det?". Hon tittade på mig. Förväntade sig inget svar. "Jag tycker nog att det är lite väl grovt. Fitta är ju något av ett skällsord. Jag tycker man kan använda vagina istället". Och så fortsatte hon att prata och visa med pekpinnen hur blygdläppar ser ut.

Jaha. Så mycket betydde det att det inte fanns något rätt eller fel. Fitta var tydligen fel. För grovt. För fult. För mycket av ett glåpord. Jag själv höll inte med. Jag får säga fitta om jag vill för för mig så är det inte något fult ord. För mig så betyder fitta inte något mer än vad det betyder att säga vagina, snippa eller framstjärt. Jag värderar inte ordet fitta som något negativt. Det är samhället som gör det. Det är samhället som har förstört ordet fittan, det är inte jag som förstör det genom att använda det för att förklara mitt könsorgan. Om vi inte kan använda fitta i större utsträckning som något som inte är negativt, hur ska vi då kunna ta tillbaka dess betydelse från att vara ett ord som används som skällsord eller som manusutfyllnad i porrfilmer till att faktiskt "bara" betyda samma sak som vagina?

Jag använder mig av fitta lika frekvent som jag använder mig av ordet mutta. Jag använder inte ordet mutta oftare än ordet fitta när jag ska vara verbalt gulligullig om mitt kön (hur ofta jag nu är det?), inte heller använder jag fitta i större utsträckning än mutta när jag ska vara "sexig" (hur ofta jag nu är det?). Sedan om man dömer mig och anser att jag är grov i mun, att mitt nyttjande av ordet fitta är fult - ja, då säger det mer om personen som dömer än vad det säger om mig för när jag säger fitta så menar jag fitta i den allra bästa av bemärkelser.

Nu har jag läst ur boken F-ordet: mot en ny feminism (recension kommer säkerligen någon dag) och jag har, precis som jag nämnde i föregående inlägg, reagerat och gett medhåll till höger och vänster. En av de texter i boken som jag reagerade mest på (och som överlag är den text i boken som har höjt flest rösten i Sverige) var texten om machosex skriven av VD:n och krönikören Boris Benulic.

Benulic tar i denna text upp det faktum att kvinnor vill ha sex med machomän, att det är de män som ger ett intryck av att vara mest muskulösa som har sex med flest osv. Benulic menar att kvinnor, oavsett intellekt, utbildning m.m., vill ha sex med män som är "macho" vilket enligt Benulic verkar vara att man gymmar, knaprar anabola och har vadmuskler stora som ett spädbarn.

Han inleder sin text med att berätta om män i vänsterpolitiska grupper som talade om att män är en del av en förtryckande struktur. Benulic menar att de män som ansåg detta uppenbarligen var de som "fick minst sex" och skriver vidare om att kvinnor vill ha sex med skogshuggarmän och att män idag snarare har press på sig att vara lugna, tillmötesgående och mjuka (för att vara macho kan tydligen inte innefatta något av detta?).

Han skriver vidare att "kvinnor tenderar att få en något simmig och dimmig blick när de ställs inför män som spakar gigantiska lastmaskiner eller gruvtruckar som lastar 150 (!) ton". Låt mig stanna där för en stund. Visst, jag tvivlar inte på att de kvinnor som Benulic här beskriver existerar men jag tvivlar på att alla kvinnor skulle vara intresserade av just denna sortens män (som man, enligt Benulic, alltså får se som "macho"). Jag tror inte att en kvinna som dag in och dag ut kör lastbil sitter och dreglar inför synen av en annan lastbilschaufför. Jag tror inte heller att alla tjejer som helhjärtat går upp i bodybuilding ligger gapande och begeistrade i bänkpressen inför åsynen av en gymmande man med svettiga biceps. Jag tror att det man tänder på påverkas av den egna situationen t.ex. din uppväxt eller vad du möter på daglig basis i ditt liv. Att alla kvinnor vill lägra en "machoman" är för mig en skrattretande tanke.

Nemen ojsan, vad det pirrar till mellan benen!

Benulic skriver vidare att "män får veta att manlighet är dåligt" och att detta gör att "män känner sig skamsna, drar på sig mjukisbrallorna när de kommer hem och väntar på order om vad de ska göra". Att, som Benulic, mena att män ständigt och jämt får höra hur dåligt det är att vara just man är att se vad man vill se och blunda för resten. Låt oss säga att en man sitter i en åhörarsal och lyssnar på en föreläsare - föreläsaren talar om mäns våld mot kvinnor. Mannen på läktaren kan då välja att reagera genom att tänka att "jaha, nu känner jag mig bannemig anklagad! Nu vill jag inte lyssna på det här något mer!", mannen väljer då att sätta sig själv i en offerposition och bli defensiv. Men han kan också tänka att "jaha, men det här var ju intressant. Kanske kan jag göra något för att vara delaktig i att minska mäns våld mot kvinnor?". Mannen väljer då att se sin position som man som en fördel som han kanske kan använda sig av i diskussioner om mäns våld mot kvinnor i hop med andra. Han blir inte förnärmad då han vet med sig själv att han inte har idkat något slags våld mot kvinnor utan väljer istället att se föreläsningen som ett tillfälle att lära sig mer om dagens samhälle där mäns våld mot kvinnor är ett problem och kanske lära sig att göra något åt detta.

Man kan också fråga sig hur ofta kvinnor inte får tryckt upp i ansiktet att kvinnlighet och att vara av kvinnligt kön är något dåligt. Att kvinnor, enbart i egenskap av att de är kvinnor, inte får tillgång till samma utvecklingsmöjligheter inom arbetslivet som män får kan väl i så fall vara ett tecken på att kvinna, det ska man för sjutton göra allt för att inte vara! Man kan väl också se de våldtäktsdomar som de anklagade går friade ifrån pga. flickan/kvinnans klädsel som ett tecken på att kjol (som i den svenska samhället ses som ett kvinnligt attribut) absolut inte är att föredra om du vill gå på stan en lördagkväll.

Benulic ger sig också in i debatten om våld då han menar att det är de män som "underordnar sig och anpassar sig" som "slutligen slår". Menar han då att den man som är överordnad och som absolut inte anpassar sig aldrig slår? Att kvinnan kan "beskydda sig" från att bli slagen genom att låta sin man vara överordnad henne? Ska kvinnans underordning bli en garanti för att inte bli misshandlad? Jag undrar dessutom om det inte kan vara så att den som är överordnad och aldrig anpassar sig till sin omgivning är relativt benägen att slå till då överordningen till slut ifrågasätts genom att någon säger emot och ifrån?

Benulic fortsätter sedan med att skriva att "frågan vad kvinnor får ut av att män slutar vara män och försöker bli något annat... kan kanske besvaras med: ingenting, egentligen. För vem kan tända på den som inte riktigt vet vem han är eller vem han vill vara". Det här påståendet gör mig kondfunderad. Benulic menar alltså att den man som slutar att "vara man" (vad nu det innebär?) de facto inte vet vem han är eller vem han vill vara. En man som inte är typiskt manlig är alltså en man utan identiet, splittrad utan att veta varken ut eller in. Menar Benulic alltså att det inte finns män som har gått ifrån den normativa manligheten och känner sig tillfreds med detta?


Åh, en äkta man! Eller?

Vidare i texten citerar även Benulic herr Friedrich Engels: "relationerna mellan könen är rent privata relationer, som bara berör de deltagande människorna och vilka samhället inte ska lägga sig i". Benulic menar att även han själv är av denna åsikt och menar att han inte bryr sig hur eller med vilka människor har sex. Men Engels åsikt syftar inte bara till det som försiggås i sänghalmen. Om man skulle applicera denna tanke på t.ex. våld i hemmet skulle man alltså låta ex. kvinnan och mannen sköta sina oenigheter själva - rättssystemet skulle vända misshandelsoffer ryggen om misshandeln skedde i en relation med någon annan och hänvisa till att "vi ska inte lägga oss i, sköt det där själva vetja, det löser sig säkert".

Mot slutet av texten så menar Benulic att att "mannen har varit erövrare, förändrare och skapare. Om män abdikerar från den rollen innebär det bara att utrymmet för kvinnan i samhället minskar". Låt mig bara säga att detta påminner om den tid då kvinnan (så länge hon inte blev änka, vill säga) ansågs omyndig, ansågs oförmögen att ta egna beslut osv. Det är det som detta påstående får mig att tänka på. Jag tolkar Benulics påstående som att män som förändrare har banat väg åt kvinnor inom ex. politiken och att kvinnan, utan mannen som "erövrare" inte skulle kunna expandera det samhälle som hon lever i, som att kvinnan behöver någon som kan föra hennes talan och att detta skulle vara en man. Då kan man ju titta lite på de förändringar som har skett genom åren (läs gärna Tusen svenska kvinnoår) som har varit fördelaktiga för kvinnan - de flesta förändringar som har genomförts (ex. att kvinnan blivit myndig, att man har utvecklat föräldraförsäkringen osv.) har genomförts för att kvinnor har fört förändringarnas talan. Få män har stått i bräschen för förändringar som gynnar kvinnor, det är främst kvinnor som har fört kvinnors talan. Så kom fan inte och säg att vi, utan männen i rollen som "erövrare, förändrare och skapare", skulle få minskat svängrum i samhället.

Och att Benulic menar att kvinnor vill ha knapplösa knull och att enbart, det som han kallar, machomän kan ge oss det är ju alltför komiskt för att ens tala om. Att han dessutom använder sig av meningen "bara machomän kan ge dem det" går totalt emot vad det knapplösa knullet ska stå för, alltså ett knull utan att någon enbart ger och någon enbart får. Och att machomän, som Benulic alltså underförstått menar är mannen som står över kvinnan (ja, för annars slår han henne ju!), skulle kunna ge kvinnan det knapplösa knullet (som ska sakna maktaspekter!) är att bita sig själv i svansen.

Nu ska jag gå ut på balkongen och svalka mig.
Jag kokar.

 

Hej&hå.
Slog mig för lite drygt en timme sedan ned i soffan tillsammans med F-ordet: mot en ny feminism som är en antologi innehållandes en massa intressanta tolkningar och åsikter om feminism, genus, mänskliga rättigheter osv. Jag har kommit till sidan sjuttiotre och vill bara fortsätta läsa. Allt är så nedrans jävla intressant! Jag har reagerat på de texter jag hittills läst. Jag har hållit med, nästan börjat klappa i händerna av lycka över att någon skriver om saker som andra håller tyst om osv. och jag blev, minst sagt, mäkta imponerad av Lars Gårdfeldts text om den normativa kvinn- och manligheten; att män aldrig ska visa sig svaga, att "män aldrig våldtas", att samhället visar en bild av en kvinna som ska beskyddas och en man som ska beskydda. Den texten måååste jag komma tillbaka till i ett senare inlägg för det jag nu blev sugen på att skriva om var prostitution.

Tyskland vs. Sverige
Prostitution tas upp i boken genom en text skriven av Susanne Dodillet. Hon skriver om synen på prostitution som legaliserad i Tyskland i kontrast till den svenska sexköpslagen. Vad jag tycker om prostitutionens vara eller icke vara tänker jag inte ta upp i det här inlägget - jag tänkte dock skriva om en sak som jag reagerade på då Dodillet berättar om de tyska kvinnor som proklamerade för betalt hushållsarbete (däribland rätten att ta betalt för sex).

Kan man på ett rättvist sätt jämföra sex för kärlekens skull och sex i utbyte mot pengar?

"Men till skillnad från många svenska feminister tyckte de tyska att betalt sex med en främling kunde vara mer fördelaktigt för kvinnorna. Vad är det egentligen vi får i utbyte när vi ställer upp "för kärlekens skull"? undrade de och kom fram till att det inte var mycket."        Citatet hittas på sid. 70

Det jag började att fundera kring när jag läste detta har inget med Dodillets egna åsikter att göra (otroligt intressanta, för övrigt) utan med dessa tyska kvinnors syn på kvinnors sexualitet. Dels så erkänner de kvinnors sexualitet genom att synliggöra prostitutionens vara (tänka sig, kvinnor knullar!) men samtidigt så anser jag att de verkar se den sexuella akten som något som enbart stimulerar män. I och med detta så gör de alltså män till varelser som har ett större sexuellt behov än vad kvinnor har. Och hur kommer jag fram till detta då?

Jo, när jag läste ovanstående text så tolkade jag det som att de tyska kvinnorna ansåg att det övervägande positiva med samlaget som sådant var om de skulle få betalt för det (då de likställde sexualakten med hushållsarbete) och att de ansåg att sex inom en parrelation utan några pengar inblandade inte gav dem i stort sett något.

Jag undrar då om de inte såg sex inom en parrelation (med kärlek inblandad) som ett utbyte av stimuli, som något man gör tillsammans för att det ger båda parter njutning i form av närhet, tillfredsställande friktion och/eller orgasm? Såg kvinnorna enbart sex inom parrelationen som något som ger njutning till mannen (och som därmed alltså inte är något utbyte) eller såg de njutningen i sig (hos båda parter) som något så ovesäntligt att de menade att det inte kunde klassas som ett utbyte över huvud taget? 

Jag undrar även om ordvalen "när vi ställer upp..." är en omedveten värdering av kvinnornas åsikter från Dodillets sida eller om kvinnorna faktiskt uttryckte sig på så sätt - för om det var på detta sätt som de tyska kvinnorna uttryckte sin syn på sex inom parrelationen (eller varför inte trio-relationen?) så verkar det som att de inte ser sex inom en kärleksrelation som något som båda parter frivilligt och med nöje deltar i utan något som kvinnor alltså "ställer upp på" med en någorlunda låg entusiasm.

Ojämförbart?
Jag skulle snarare likställa de båda formerna av samlag.
Dels så har vi sex som utförs i utbyte mot pengar men som (om vi hårdrar) inte har något med kärlek att göra. Det som kvinnorna får/tar via just denna konstellation är alltså pengar och möjligtheten till njutning. Om vi sedan ser till sex som utförs i en kärleksfull parrelation utan pengar inblandade så får/tar kvinnorna via denna form av sex kärlek och möjligtheten njutning. Det som den ena formen av sex genererar är förhoppningsvis pengar och möjlig njutning och det som den andra formen av sex genererar är förhoppningsvis kärlek och möjlig njutning.

Vad jag sedan menar snarare ska likställa de båda formerna av sex än att värdera den ena formen högre än den andra är alltså att kärlek och pengar (som skiljer de båda formerna åt) är såpass svåra begrepp att ställa emot varandra för jämförelse (vad är bättre än det andra?) att de är omöjliga att gradera på en och samma skala.

Uj, vad hjärnan arbetade nu. Mycket som jag skrivit nu kanske kan låta förvirrande och kanske håller ni inte med mig alls (och kanske förstår ni inte ens vad jag menar?) men huvudsaken var att jag fick det skrivet så att jag kan lägga funderingarna åt sidan ett tag så att jag kan varva ned inför sömnen.

 

Wey. Idag fick jag mina böcker från Bokus också. Feministisk litteratur here we come! Böckerna jag köpte står inte med på litteraturlistan till genusvetenskap men jag tänkte att de säkerligen kan vara intressanta oavsett. Dessutom var det ju bokrea. Jag köpte därför på mig:

- Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe
- F-ordet: mot en ny feminism med redaktör Petra Östergren
- Det dom inte sa - om hur jag blev feminist av Lisa Lindén

Helgunderhållning!

 

Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord. Men framför allt så säger en bild mer om vårt samhälle än vad mycket annat säger. Om man ser till reklam så säger reklamen oss något om det samhälle vi lever i - vad vi konsumerar, vad vi bryr oss om, vad vi helst tittar på osv. Därför har jag, i min tristess (och för att jag har en liten förkärlek till statistik), kollat upp lite bilder via Google och gjort en sammanställning av hur den "perfekta mamman" ser ut enligt Internet. "Den perfekta pappan" och "den perfekta familjen" är kommande projekt.

En "perfekt" mamma eller pappa finns inte enligt mig - alla har vi våra olika definitioner av perfekt, bra, rätt och riktigt och att säga vem som har bäst åsikter eller vad som är rätt och fel är krångligt och dumt. Enligt reklam så finns det dock "den perfekta såsen", "den perfekta bysten", "den perfekta tvålen" och ja, föga förvånande, även den "perfekta mamman".

Jag använde mig av sökorden "the perfect mother" och "the perfect mum" då jag letade upp bilder på Google och jag valde därefter vilka bilder som jag skulle använda mig av. Pga. att flera barn på en och samma bild tillsammans med en kvinna skulle krångla till uträkningen så valde jag bilder där det endast figurerar en kvinna och ett barn. Jag valde sedan att inte räkna med de bilder där det är svårt att avgöra om barnet är en flicka eller en pojke, t.ex. när barnen är riktigt små (detta med vilka som är flickor eller pojkar anser jag inte är viktigt i mitt dagliga liv men när det kommer till uträkningar så kan det vara bra att ha en viss måttstock och ett urval att gå efter). Jag valde heller inte att ta med bilder där kvinnan är tillsammans med en äldre flicka eller pojke utan jag försökte att välja bilder där barnen ser ut att vara upp emot 12 år gamla.

De siffror jag kom fram till kan vara intressanta att tolka lite hur som helst och jag kommer såklart göra min egen tolkning av dem - sen om ni också vill göra detsamma gör det hela bara än mer intressant.

Statistik
Majoriteten av bilder av kvinnor tillsammans med ett barn visar bilder på kvinnor tillsammans med flickor. Dock är det nästintill lika många bilder som visar kvinnor tillsammans med pojkar (ca. 47%). Aktiviteterna kvinnorna utför tillsammans med barnen utförs till största del inomhus (63%) även om en del också utförs i utomhusmiljö.

När det kommer till kvinnornas utseende så är merparten brunetter (70%) medan en femtedel av kvinnorna är blonda och en tiondel av dem är rödhåriga. Majoriteten av kvinnorna är ljusa till hudfärgen (73%) medan en femtedel har en hudfärg som jag har valt att kalla ”mellan” (ex. latinamerikaner, mulatter osv.). 7% av kvinnorna är mörkhyade.

Av de bilder som innehåller en kvinna och en flicka så är flickan oftast brunett (i ungefär 63% av fallen) medan resterande flickor är blonda. 37% av flickorna som förekommer på bild tillsammans med en kvinna har inte samma hårfärg som kvinnan medan merparten av flickorna alltså har det. Gällande hudfärg så har drygt fyra femtedelar av flickorna ljus hy medan en femtedel har hudfärgen som benämns som ”mellan”. Alla flickor som förekommer på bild med en kvinna har samma hudfärg som kvinnan på fotot.

Gällande bilder då en kvinna och en pojke figurerar tillsammans så har en stor majoritet av pojkarna brunt hår medan resterande är blonda. Hälften av pojkarna har samma hårfärg som kvinnan på fotot medan hälften alltså har en annan hårfärg. 57% av pojkarna har en ljus hudfärg, drygt 14% har ”mellan” och resterande pojkar är mörkhyade. Cirka 86% av pojkarna har samma hudfärg som kvinnan på kortet.

Mina tankar
Vad kan man då hitta för intressanta spekulationer bland dessa siffror? Dels är det uppenbart att kvinnor förväntas ta hand om flickor lika väl som pojkar och att aktiviteterna som kvinnor gör med barnen främst sker inomhus. Kanske riktas reklam som innefattar utomhusaktiviteter med barn främst till män och deras söner? Kvinnorna är i de flesta fall brunetter och om de inte är det så är de blonda – rödhåriga kommer långt bak i statistiken och kvinnor med svart hår eller annan hårfärg förekom inte ens på de foton som jag studerade. Detsamma gäller de flickor som figurerade på bilderna.

De flesta bilderna visar en kvinna med ljus hy vilket inte är föga chockerande då en stor del av den reklam vi ser idag innehåller västerländska kvinnor och män med ljus hy och medelklassbakgrund. Om kvinnorna inte var ljusa så var de ex. mulatter eller latinamerikanskor. Mörkhyade utgjorde den lägsta andelen av kvinnorna på bilderna. När det kommer till hudfärg så hade alla flickor som fanns på bilderna tillsammans med en kvinna samma hudfärg som kvinnan i fråga. Hon hade i de flesta fall också samma hårfärg. Det var över huvud taget få undantag när det kom till att barnet hade samma hudfärg som kvinnan – bland fotona fanns det enbart två stycken bilder som visade en pojke med en annan hudfärg än kvinnan på bilden.

När det kommer till hudfärg kan man här alltså se tecken på den norm som råder i det svenska samhället och världen i övrigt. Ljus hy är det mest "gångbara" och det är norm att man har barn tillsammans med någon av samma hudfärg - det är det, i samhället, mest accepterade.

Vad anser du att denna statistik säger dig?

Man kan väl inte vara feminist när man visar klyftan och målar naglarna? Det där är en inte alldeles för ovanlig föreställning om feminister - att man som feminist gör avkall på det som samhället kallar för "kvinnlighet". Jag personligen tycker om att klä mig i kroppsnära kläder, att sminka mig och att fixa håret. Men jag tycker också om att gå runt i säckiga t-shirts, skitiga mysbyxor, inte raka benen eller armhålorna i tid och otid, inte bry mig om jag luktar svett osv. Och jag är lika mycket för kvinnor och mäns lika rättigheter oavsett om jag har läppstift på munnen eller motorolja på byxan eller varför inte både och?

För min del så behöver inte utsidan matcha insidan, eller i alla fall de föreställningar som finns om hur insidan bör ta sig uttryck på utsidan. Tyvärr är ju dock utsidan ett otroligt debatterat ämne och låt mig utöka denna debatt än mer. Saken är den att man, enligt mig, kan klä sig i hur mycket rosa och tyll man vill utan att man för den sakens skull ska behandlas annorlunda än om man kom i jeans och t-shirt eller varför inte mekardressen och träskorna med koskit på. Du ska inte behöva behandlas som underställd männen för att du klär dig i enlighet med dagens "kvinnliga" klädkod och du ska inte ses som "manhaftig" för att du väljer att klä dig i kläder som samhället enbart har tillskrivit männen.

Kom som du är och behandlas som en människa som att inte könet spelade någon roll (vilket det, enligt mig, alltså inte bör göra) och som att det inte fanns någon morgondag (vilket jag dock hoppas att det gör).


    

Det här är ingen man i typiskt kvinnliga kläder.
Det är en människa iklädd lite tyg
...och det med basta!

Ibland när jag diskuterar genus med andra människor, ex. en del av mina vänner, eller då man ser kommentarer till artiklar eller blogginlägg som handlar om feminism och/eller genus så kan det dyka upp personer som anser sig veta lite bättre och tala för det faktum att kvinnor och män faktiskt ska vara olika.

1. Kvinnor och män har alltid setts som olika och så ska det vara!
Nej. Synen på kvinnor och män, de två könen, fitta och kuk, flickor och pojkar har inte alltid sett ut som den gör idag. Förr i tiden (och nu talar jag alltså om flera hundra år sedan) så insåg man att kvinnans och mannens kön var varandras avbilder - enda skillnaden var att mannens kön satt utanpå kroppen. Man menade alltså att kvinnan hade en inverterad penis och man såg därför det biologiska könet som samma på både kvinnor och män. För drygt tvåhundra år sedan kom så de som ville se kvinnan och mannen som varandras olikheter - de som hellre såg att könen hade få saker gemensamt med varandra än vad var lika varandra. I och med detta kom synen på könen som varandras motsatser - kvinnans kön var inte längre en version av mannens utan hon fick nu en slida medan mannen behöll sin penis. Så synen på kvinnor och män har varken socialt eller biologiskt sett likadant ut över århundraden. En del forskare talar om att det biologiska könet, liksom det sociala könet, är en social konstruktion - att biologi och dess definitioner av organ hit och dit faktiskt förändras över tid, att ej heller det biologiska är statiskt.

Att det biologiska också är föränderligt kan man dessutom se på det faktum att forskare menar att det som förr ansågs som biologiskt förutbestämt sedan tusentals år tillbaka faktiskt inte är det - man har upptäckt att kvinnor och mäns kroppar påverkas av bla. det klimat man lever i. Kvinnor i varmare klimat har en annan ägglossningsperiod och menstruation än vad kvinnor i kalla Norden har. Våra kroppar har biologiskt utvecklats för att anpassa sig efter den omgivning vi lever i (annars skulle vi fortfarande vara amöbor, ödlor eller primater) och detsamma gäller begreppet biologi. Vad som anses vara "typiskt" kvinnliga och manliga biologiska attribut har förändrats under årtionden och århundraden och kommer så säkerligen att fortsätta att förändras. Så nej, kvinnor och män har inte alltid setts som olika.

2. Kvinnans plats är i hemmet!
Nej. Kvinnor har sedan urminnes tider förvärvsarbetat - det är ett felaktigt påstående att säga att kvinnor alltid har arbetat inom husets väggar och "stått vid spisen och fött barn". 1400-talets kvinna arbetade till exempel i ladugården med att mjölka kor och slakta. Hon var dessutom aktiv ute på sädesfälten där hon samlade in skörden vars frön hon hade sått - när mannen var borta längre perioder (endera i krig, ute för att fånga fisk eller dylikt) så fick kvinnan ansvara för hela gården med boskap, mark och barn. Längre fram så arbetade kvinnor i kolgruvor, de var torghandlare, de var sömmerskor, de var entreprenörer m.m. Det är en allmän missuppfattning att kvinnor sedan tidernas begynnelse skulle ha varit hemma och tagit hand om barn då kvinnor sedan generationer tillbaka har arbetat utanför hemmet i lika stor utsträckning som männen samtidigt som de har tagit hand om hem och barn - något som kallas för dubbelarbete (att både arbeta och ta hand om eventuella barn).

Kvinnor har alltid kunnat ta över männens arbete medan män, förr i tiden (och i stor utsträckning än idag) inte ville förknippas med "kvinnogöra". Med andra ord kunde familjer splittras då modern dog med tanke på att fadern inte ville åta sig de uppgifter som hans fru hade gjort tidigare medan familjer där fadern dog höll sig flytande då kvinnan i familjen kunde göra det mannen hade gjort och mer därtill.

3. Det svenska samhället är visst jämställt - jag vet flera kvinnor som jobbar som chefer!
Det är en sak att se samhället på individnivå och som ett samhälle uppbyggt av flera människor. Om man enbart ser till individen skulle det inte finnas fattigdom ("Jag känner en som är rik!"), svält ("Men Robert åt sig ju mätt igår!") eller t.ex. ojämlikhet mellan könen ("Anna är ju chef, då är väl kvinnor och män jämställda?"). Man måste se kvinnor och män som grupper med förutsättningar som är olika beroende på om du är en kvinna eller en man pga. det samhälle som vi lever i.

Visst, det finns kvinnor som har högre lön än män, som har höga postitioner i näringslivet och som inte förväntas vara mammalediga när de har fått barn men dessa kvinnor kan knappast representera den stora del som kan kallas "kvinnor bosatta i Sverige". Det är en realitet att kvinnor (som grupp, som helhet, som kön) tjänar mindre än män för samma arbete, att de innehar ytterst få högt uppsatta positioner i arbetslivet och att det dessutom är svårare för en kvinna att ta sig uppför karriärsstegen än vad det är för en man med samma meriter. Majoriteten av kvinnorna i Sverige idag förväntas ta ut föräldraledighet medan det inte är samma press på nyblivna fäder att ta ut samma mängd ledighet osv. osv. osv.

"Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, utför nära två tredjedelar av det totala arbetet, tjänar en tiondel av världens inkomster och äger mindre än en hundradel av världens egendom”       
/Lena Gemzöe

Häromveckan då jag och mina fellow classmates diskuterade boken Att göra kön så pratade vi bland annat om föräldrarollen, om hur man delar upp hemarbetet när man har barn och när man är så barnlös som det bara går, om hur föräldraförsäkringen fungerar osv. Överlag så sades det, som sig brukar under våra diskussioner, mycket vettigt och intressant. Vad som dock inte var vettigt men inte desto mindre intressant var då en tjej, i diskussionen om föräldraledighet, sa att "jag tror inte att jag kommer att vilja dela lika med min man när vi får barn". Reaktionerna blev många. Och såhär reagerar jag;

Jag har inga barn men vill gärna skaffa några skruttar i framtiden och när jag och herr A väl får vår första knodd så vill jag gärna dela lika på föräldraledigheten. Dels för att han ska få samma chans till kontakt med vårt barn som jag får genom att vara hemma och dels för att jag tror att jag skulle tröttna på att gå hemma under min föräldraledighet plus de delar som han i så fall inte skulle vilja ta del av. Barn är underbara i all sin existens men jag tror inte att jag som förälder kommer att tycka att dom är underbara ständigt och jämt. Jag blir trött på A, jag blir trött på mig själv och jag kommer säkerligen att bli trött på att byta blöjor, mata och bada. En människa blir trött oavsett om det är en mamma eller en pappa och det är inget att skämmas för även om dagens samhälle förstår en trött pappa mer än de förstår en trött mamma.

Jag frågade min klasskamrat varför hon inte skulle vilja dela tiden med barnet med barnets pappa och hon sa då att hon ville ha mest tid med det för att det var hon som hade burit det i nio månader. Fine, att bära ett barn är tröttsamt och man är inte den man var innan man blev gravid som den man är då hormonerna svallar och ett trekilosbarn bubblar runt inne i magen och pockar på uppmärksamhet. Dock är det kanske inte någon chock att höra att det, än så länge, i den heterosexuella relationen är kvinnan som bär barnet men kvinnan och mannen som är delaktiga i att skapa barnet. Hälften kvinna och hälften man skapar ett barn i den heterosexuella relationen, det är väl de flesta med på? Att det har blivit så att det är kvinnan som bär barnet kan man kanske sörja över (bättre om både kvinnor och män kunde gå runt med gravidmage) men nu är det så det är, än så länge i alla fall. Om män kunde bära ett barn så skulle förhoppningsvis många män göra detta för att avlasta kvinnans kropp och många pojkvänner, sambos, makar gör det mesta för att underlätta för kvinnan under graviditeten.

Man har skapat ett barn tillsammans och jag tycker därmed att man bör dela lika på föräldraledigheten. Det heter trots allt föräldraledighet och inte enbart mammaledighet. Fadern är minst lika delaktig i barnets existens som kvinnan är och den kvinna som inte vill att mannen ska vara lika delaktig i föräldraledigheten som hon är motarbetar synen på kvinnor och män som jämlika.

Om man däremot delar olika på föräldraledigheten av ekonomiska skäl (att kvinnan eller mannen tjänar mer än sin partner och därför tar ut mindre föräldraledighet för att säkerställa familjens ekonomi) är en annan fråga som fokuserar på kvinnor och mäns olika löner där män tjänar mer än kvinnor för likvärdigt arbete.

Igår städade jag och herrn ut lägenheten och nu är allt påskrivet och klart. Helt underbart att allt är färdigt. Och idag är det Alla Hjärtans Dag, ett påfund som jag inte bryr mig så mycket om egentligen (ungefär som Halloween) men som jag det här året faktiskt har tänkt uppmärksamma. Kanske beror det på att jag har hållit i pengarna ett tag nu (sedan jag köpte tvåan) och vill spendera lite och vad passar då inte utmärkt om inte att spendera pengarna på presenter. Att ge är större än att få, när det gäller paket. Jag har alltid älskat att ge bort saker men jag vet inte om plånboken tycker detsamma.

Hur som haver så ska jag snart till stan men först måste jag ta upp en sak som har anknytning till genus. Jag och mina fellow classmates på genusvetenskaps-kursen har skapat en sluten grupp på Facebook där vi diskuterar ditten och datten som är knutet till kvinnor och män, objekt och subjekt, genus och kön... ja, i stort sett allt. I denna grupp hade en av våra klasskamrater lagt upp en länk till en artikel från Aftonbladet vid namn Döda kvinnor är inte sexiga. Om ni inte har läst artikeln så rekommenderar jag att ni gör det men för sakens skull så drar jag en sammanfattning: politikern Eva-Britt Svensson har skrivit artikeln och hon har reagerat på objektifieringen av kvinnor i musikvideor, och i fokus står artisten Kanye West's musikvideo till låten Monster. I videon så får man ta del av sekvenser där kvinnor hänger i snaror från taket i enbart underkläder, där Kanye tar i kvinnors lealösa kroppar osv. osv. Eva-Britt Svensson ifrågasätter det faktum att kvinnors ses som objekt i så många sammanhang - bland annat inom musikvärlden - och att man aldrig skulle tillåta att en musikvideo som innehöll bilder på barn (eller för den delen djur) hängde i snaror men att det är okej då kvinnor gör detsamma.

Säga vad man vill om musikvideon - den är helt klart sexistisk och utmålar kvinnan som ett objekt som man kan göra vad man vill med. I min stora bunt genuslitteratur som ligger här hemma så kan man läsa att kvinnan förr i tiden ansågs stå i närmare relation till djuren rent intellektuellt än vad de stod nära män pga. att kvinnan inte ansågs ha samma slags förnuftsgrad som mannen. Hon nästintill jämställdes djuren när det kom till hennes mentala kapacitet och kanske kan man anse att det är långsökt när jag påstår att Kanye utmålar kvinnan som ett djur i sin musikvideo då kvinnor ses äta upp en människa (som är en man) och dessutom, som så många gånger förr, utmålas som ett objekt som man kan göra vad man vill med. Långsökt eller ej, detta är min åsikt.

Dock var det inte musikvideon som jag reagerade mest på - det var kommentarerna som fälldes om artikeln som fick mig att inse hur lite människor egentligen vet om hur vi människor fungerar. Här får ni ett axplock av kommentarer:

"Som sagt var, feminister lyckas ALLTID hitta något område där en kvinna blir illa behandlad och problemet är då att vissa extremt trögtänkta personer inte förmår att skilja på det unika fallet och det generella..."

Detta är en kommentar som kan härledas till feminismens motståndares kommentarer om att "men, jag känner ju en massa kvinnor som faktiskt jobbar som chefer". Att, som skribenten av denna kommentaren gör, be att man ser saker som unika fall gör att man iså fall aldrig skulle kunna se ett sammanhang mellan en händelse och en annan. Man kan inte ta situationer ur deras kontext för då kommer situationen inte att betyda någonting alls. Och att skribenten sedan på ett undeförstått sätt menar att Kanye West's video på något sätt skulle vara ensam i sitt slag om att objektifiera kvinnor kan jag inte hålla med om. Låt mig bara namedroppa några låtar vars musikvideor använder kvinnors som objekt: Alex Gaudino - Destination Unknown, Sir Mix A Lot - Baby Got Butt, Sunblock - First Time... ja, listan kan göras lång.

"Det görs en massa skräp hela tiden. Men vet du vad, Eva-Britt Svensson, de flesta är rätt bra på att klara av att sortera bort det som ointressant skräp alldeles själva. Ja, så är det: Vi kan också tänka!"

Skribenten till denna kommentaren måste endera vara extremt lyckligt lottad eller hjärntvättad av media. Extremt lyckligt lottad (och i så fall totalt unik i sitt slag) som inte påverkas av samhällets alla aspekter (bla. media) eller hjärntvättad av media som har fått denna person att tro att den inte kan påverkas av någonting. Människan vill troligtvis gärna tro att hon/han inte påverkas av sin omgivning men en människa kan inte leva ett liv utan att bli påverkad. Vår hjärna tar in signaler som vi kanske inte ens är medvetna om och det är inte en slump att vi köper just den tidningen. den tröjan eller den bilen. Ständigt matas vi av intryck om vad som är "bäst för oss", vad som gör oss till lyckligare människor osv. och vi kan inte gå opåverkade ur striden om vad vi ska köpa eller ej. Och den som tror att den inte påverkas eller att den kan sortera ut vad den vill lyssna/se på är kanske det ultimata tecknet på hur hjärntvättad man faktiskt blir av att leva i ett konsumtionssamhälle där nya intryck byter av varandra i en rasande fart - den som tror att den gör alla val totalt självmant är den bäste kandidaten för att obemärkt påverkas av massmedia.