Man kan väl inte vara feminist när man visar klyftan och målar naglarna? Det där är en inte alldeles för ovanlig föreställning om feminister - att man som feminist gör avkall på det som samhället kallar för "kvinnlighet". Jag personligen tycker om att klä mig i kroppsnära kläder, att sminka mig och att fixa håret. Men jag tycker också om att gå runt i säckiga t-shirts, skitiga mysbyxor, inte raka benen eller armhålorna i tid och otid, inte bry mig om jag luktar svett osv. Och jag är lika mycket för kvinnor och mäns lika rättigheter oavsett om jag har läppstift på munnen eller motorolja på byxan eller varför inte både och?

För min del så behöver inte utsidan matcha insidan, eller i alla fall de föreställningar som finns om hur insidan bör ta sig uttryck på utsidan. Tyvärr är ju dock utsidan ett otroligt debatterat ämne och låt mig utöka denna debatt än mer. Saken är den att man, enligt mig, kan klä sig i hur mycket rosa och tyll man vill utan att man för den sakens skull ska behandlas annorlunda än om man kom i jeans och t-shirt eller varför inte mekardressen och träskorna med koskit på. Du ska inte behöva behandlas som underställd männen för att du klär dig i enlighet med dagens "kvinnliga" klädkod och du ska inte ses som "manhaftig" för att du väljer att klä dig i kläder som samhället enbart har tillskrivit männen.

Kom som du är och behandlas som en människa som att inte könet spelade någon roll (vilket det, enligt mig, alltså inte bör göra) och som att det inte fanns någon morgondag (vilket jag dock hoppas att det gör).


    

Det här är ingen man i typiskt kvinnliga kläder.
Det är en människa iklädd lite tyg
...och det med basta!