Snart kommer mamma hit och vi ska till Ikea tillsammans. I väntan på henne (och inte Godot) så funderar jag på något som Yvonne Hirdman skrev en gång; att kvinnor och män många gånger blir jämställda först när det är dem emot världen. Ungefär. Att kuk och fitta inte spelar någon roll när man behöver sätta upp en enad front mot något större, t.ex. en diktator eller en mur. Det är när man är i minoritet och man måste kämpa mot ett gemensamt mål som det inte spelar någon roll vem som är kvinna eller man eller vem som gör vad, bara det görs.

Tyvärr verkar det som att denna tanke enbart kan appliceras på tillfällen då det är väldigt tydligt att det är vi mot dem vilka "dem" än må vara. Det är inte politikerna mot det övriga samhället (för kvinnor i politiken arbetar fortfarande med "typiskt kvinnliga" frågor), det är inte kärleksparet mot resten av byn (för kvinnor och män delar fortfarande inte lika på det obetalda arbetet i hemmet), det är inte vårt företag mot alla andra företag (för det finns fortfarande arbeten som domineras av män och där kvinnor utsätts för sexuella glirningar och får lägre lön). Vi-mot-dom-tanken leder inte alltid till jämställdhet.

Och visst är det väl tråkigt att vi, för att bli jämställda, måste ställas emot något annat som är större än den enskilda människan? Att vi måste vara i underläge och slå från liggande för att vi ska bli lika mycket värda och behandla varandra på samma sätt oavsett kön.