Plötsligt damp något ned på hallgolvet. Det var posten som kom med mammas avhandling. Den har äntligen blivit en bok och i förordet tackar hon bland annat mig och herrn. Och jag blir så stolt över min mamma. Min fina, fina mamma. Det här är till dig.

Tack för att du har gjort mig till den människa som jag är. Tack för att du har lärt mig hur man behandlar andra människor och tack för att du har gett mig modet att vara mig själv, säga ifrån och behandla min omgivning väl. Tack för att du har stimulerat mitt intellekt med otaliga djupa diskussioner och tack för att du har gett mig skratt och gråt, styrkan att vara stark men också styrkan att vara och våga visa mig svag. Tack för att du har visat mig att man klarar allt så länge man blickar framåt och så länge som man har humorn i behåll. Tack för att du har sagt till mig när jag har betett mig fel och för att du har uppmuntrat mig när jag har betett mig rätt. Du har lärt mig skillnaden på rätt och fel, du har från det att jag föddes till nu gjort mig till mig. Tack för att vi har haft våra duster och för att vi har kommit ur dem helskinnade och tack för att du har rutit tillbaka när jag har varit allt annat än mogen.

Tack för att du läser mina arbeten och ger mig feedback. Tack för att du säger som det är vad det än gäller och tack för att du aldrig skräder orden. Tack för att du inte är perfekt och tack för att du samtidigt är just det, helt perfekt. Tack för att du inte alltid stöttar men alltid accepterar de val som jag gör. Tack mamma, för utan dig hade jag inte varit den jag är idag. Du är den starkaste människan jag vet.

Och pappa, tack för att du är allt det mamma är och samtidigt allt det som mamma inte är.
Ni kompletterar varandra och herrn hälsar tack för slipsen.