Jag vill gärna se mig själv som en kärleksfull, omtänksam och förlåtande partner. En snäll, rolig, trevlig och härlig partner. En förstående, uppmärksam, lyssnande partner. En partner som passar en annan partner. En bra andra hälft. Oftast. Men jag har en ful ovana, en liten djävul inne i huvudet som pockar på uppmärksamhet, en krävande del av min hjärna som kanske inte alls är sådär charmig och härlig och helt uuunderbar. Jag är tidsfreak.

Jag erkänner. Jag vill gärna veta hur lång tid saker och ting tar. "När kommer du hem tror du?" är en frekvent ställd fråga från mig till herrn och likaså "hur lång tid tror du att det tar?". Jag gillar inte svaret "jag vet inte" och än mindre svaret "vi får se". Jag vill ha tid. En timme? Två timmar? Fem dagar? Bara jag vet så är jag nöjd och glad.

Det är ett ganska orimligt krav det där. Nu är till exempeln herrn på en inflyttningsfest. Jag frågade när han tror att han skulle komma hem och han sa "om två dagar, tre kanske... fyra veckor?". Jag var upptagen med datorn och bad inte om ett exakt svar. Men nu när jag sitter här, tre timmar efter att han åkt, så funderar jag över om det verkligen tar tre timmar att säga hej? Om han hade sagt att "jag kommer om tre timmar" så hade jag inte alls suttit och nojat mig över det hela men nu, när han inte gav mig någon tidsrymd att bubbla runt i, så gör jag det.

Jag tycker att det där med tider är ett rimligt krav när man har satt upp andra planer senare - herrn ska hälsa på en vän och vi ska på middag hos någon av våra päronpar klockan fyra; ett ypperligt tillfälle att fråga hur lång tid den där påhälsningen kan ta. Men det är få gånger som vi ska göra andra saker - vi gör spontana grejer för det mesta ("spontana" behöver i detta sammanhang knappast vara synonymt med craaaazy saker som att hang-glida - gå-till-Ica-spontant är snarare det "spontana" jag söker här) och många gånger då jag frågar "hur lång tid tror du det tar?" så spelar det egentligen ingen som helst roll hur lång tid det tar, det är bara det att jag vill veta. Och när jag väl vet så spelar det heller inte någon speciellt stor roll; jag hittar inte på något speciellt - jag mest sitter och gör saker som jag alltid gör hemmavid.

Att jag är en tidsfreak gör mig därmed även till lite av ett kontrollfreak. Jag vill veta hur länge han blir borta så att jag i mitt stilla sinne tror att jag har någon slags kontroll över situationen. Vilket jag såklart inte har. Han kan berätta att något tar en viss tid och mitt undermedvetna sitter och gottar sig i att ha kontroll medan han egentligen kan göra lika mycket fuffens (vilket min nojjiga hjärna såklart vill att jag ska tro att han gör) på de där tre timmarna som när han inte berättar hur lång tid något kan ta. Så länge hjärnan tror att den har kontroll så är den nöjd även om kontrollen kanske inte alls ligger i mina händer.

Min sämsta sida (enligt mig själv) är att jag är ett tidsfreak och det är något som jag får försöka att komma över även om kvällar som dessa får mig att koka lite grann inombords. Som sagt, jag är inte den bästa partnern men vem är egentligen det? Så länge man kan och försöker att bättra sig så finns det hopp.

Och förresten, fyfan vad tråkigt om alla skulle leva i puttisnuttigull-förhållanden där
allt är "perfekt" och man aldrig lär sig att livet i tvåsamhet inte alltid är så jäkla lätt.