Nu sitter jag här nyduschad och insmord med kokosdoftande kräm från jag-vet-inte-var. Imorgon är det begravning. Jag har en klump i magen. En blandning av lycka och sorg. Lycka över att träffa människor, prata glada minnen, lyssna på fin musik i kyrkan osv. men också sorg över att det här är definitivt. Det är nu som moster ska begravas och om mitt undermedvetna inte har insett att hon är borta för alltid nu så kommer det att bli mer och mer övertygat imorgon. Nu är mosters liv slut och det här är hennes begravning. Symbolen för att ett liv har tagit slut, att det har försvunnit, att en människa är borta för all framtid. Det är med andra ord väldigt blandade känslor som fyller mig just nu.

Dock vill jag gärna se det positiva i allt det här. Jag vet att det är en sådan här begravning som moster alltid talade om - fin musik, lite gråtande och sedan fest med gott att äta och gott att dricka. Med skratt och kanske lite mer gråt. Men främst en dag med en överlag väldigt bra stämning. En stämning som säger att det här är mänskligt, alla ska vi dö och varför inte göra begravningsdagen till ett minne för livet, ett minne av glädje. Ett minne av en dag då vi saluterade till mosters ära och då de som inte hann säga hejdå fick en chans att göra det, en dag då alla slöt upp och dedikerade dagen till moster, dedikerade den till livets bräcklighet men även till en sällan skådad kämpaglöd som kanske inspirerar andra att inte ge upp i första taget. Och kanske är det, när man tänker efter, mer en dedikering till livet än till själva döden?