Ibland sitter jag och funderar på det där med åsikter. Jag blir många gånger imponerade av dem som brinner för saker, som står benhårt för sina åsikter och som simmar mot strömmen. Att stå för sina åsikter är modigt och inspirerande men att erkänna att man har ändrat åsikt är också stort.

Att tycka en sak och sedan ändra sig i en fråga kan många tycka är falsk, att man vänder kappan efter vinden osv. men många gånger kan jag bli lika imponerad av de som vågar erkänna att de har ändrat sig. Att erkänna att man förr stod för något som man nu tycker är fel är lika imponerande som att stå stadigt i sin övertygelse då alla andra tycker motsatsen. Missförstå mig inte; jag tycker inte att det är beundransvärt att man ena dagen tycker si för att, ordagrant, ändra åsikt dagen därpå. Det ser jag snarare som att man fortfarande har samma åsikt som den första dagen - det är bara det att man inte har fått något medhåll och att man påstår att man har ändrat sig den andra dagen för att man inte vill vara annorlunda.

Men om man har tänkt över sina åsikter, om man har fått sig en tankeställare och plötsligt inser att "jamen, det är nog så det är nu när jag verkligen tänker efter" så tycker jag att det är modigt att erkänna att man inte tycker som man gjorde förr. För tänk om man alltid skulle hålla fast vid sina åsikter och planer bara för att man inte vågar erkänna att man har ändrat sig? Då skulle jag ha silikonbröst (precis som jag ville ha när jag var en outvecklad trettonåring som knappast kände min egen kropp), då skulle jag fortfarande tycka att Fredrik var den snyggaste killen i världen och att det var superhäftigt med tungpiercing. Jag skulle inte vara den jag var idag om jag inte vågade ändra åsikter, vågade tänka åt andra hållet, vågade knäppa mitt gamla jag på näsan och säga "nej, vet du vad, nu har jag ångrat mig".