Nu ska jag vara ytterst personlig här på bloggen. Visserligen anser jag att åsikter om till exempel genus osv. är minst lika personligt som det som jag ska ta upp men många tycker nog att när det gäller den egna kroppen så är det än mer personligt och lite hemlighetsfullt. Hur som haver så tycker jag att jag kan vara öppen så därför ska jag berätta om en liten oro som bubblar inom mig.

Jag har en lite krånglig mens. Det första året efter min första mens så kom den tidsenligt, ja, nästintill på sekunden skulle man kunna säga. Nu, under några år, så har den varit lite av en lurifax. Den kan komma tio dagar efter utsatt datum men aldrig för tidigt och ett par gånger har den hoppat över en månad men sedan kommit tillbaka. Lite som en till synes pålitlig vän som säger att den kommer på besök på lördag klockan tio men som sedan kommer fredagen veckan därefter. En rätt så jobbig kamrat, skulle man kunna påstå, men en kamrat som man likväl måste dras med.

Nu är grejen den att min mens har hoppat över inte en utan två gånger. Jag har med andra ord inte haft mens på över två månader och jag är lite konfunderad. Först och främst brukar jag alltid misstänka att jag är gravid. Det är liksom bäst att anta det direkt och göra ett test. Därför är herrn iväg till Apoteket såhär efter avslutad arbetsdag och ska köpa hem ett två-pack Clear Blue. Dock känns inte min mage så bebis-på-G-aktig utan jag är snarare övertygad om att min uteblivna mens beror på stress. Det är tydligen den vanligaste orsaken till utebliven mens - att man har stressat för mycket på jobbet eller i skolan, att man har gjort slut med en partner, att man är ovän med någon man tycker om eller som för mig... att någon har gått bort. När jag tänker efter så borde jag vara emotionellt sliten - dels på grund av att moster var hemskt sjuk de sista veckorna i sitt liv och dels på grund av att hon sedan somnade in. Hjärnan måste bli trött av sådant. Att jag sedan har känt mig någorlunda stressad över det där med observationsuppgiften gör inte saken bättre och att ångesten har pockat på som en liten påminnelse gör det hela mer troligt.

Så, vi får se hur det ser ut när herrn kommer hem. Då ska det kissas på sticka och väntas i två minuter. Sedan kan man pusta ut. Och kanske kommer min mens imorgon. Kroppen är smart på så sätt att den förstår att det inte är dags att få barn när man är stressad men det blir även ett moment 22 med tanke på att man, då mensen uteblir, blir stressad över det faktum att man kanske är med barn och att kroppen då tolkar detta som att mensen borde utebli just på grund av stressen som den uteblivna mensen har orsakat. Lite dumt, lite lustigt och mycket imponerande.

Wish me luck för nu gäller det!