Panikartat tillstånd i I-landet
Klonk! Och så trillade posten ned framför ytterdörren. Till min fasa så såg jag att vi hade fått ett brev ifrån Kronofogden. Fy tusan. Vi har aldrig fått det innan, jag och herrn, och jag blev kallsvettig på en gång. Dessutom var det inte en pytteliten summa som herrn skulle betala (för som tur var så var brevet inte utställt på mig). Jag ringde honom direkt och meddelade den hemska nyheten (på mig lät det nog som att det var jordens undergång på G) och han fick ringa Kronis (jag tänker härmed kalla denna instutition för något gulligt för att inte mitt hjärta ska börja ångestpicka) på stört. Under tiden som jag väntade på att han skulle ringa tillbaka så försökte jag hitta på något att göra men nej, jag satt och ruvade vid telefonen istället. Och så ringde han. Det var tydligen bara några gamla bilförsäkringar som hade legat och tickat iväg (varför vi inte har fått något brev om detta är fortfarande ett mysterium) och vi gissar att det hade gått till Kronofogden på grund av att vi adressändrat och företaget i fråga inte blivit upplyst om detta. Slutet gott, allting gott med andra ord.
Jag blir barnsligt nervig när det kommer till pengar som inte har betalts eller liknande (jag blir ju nästan skärrad om jag ser att en räkning ska betalas nästkommande dag). Jag får nästintill hjärtflimmer bara jag kollar på Lyxfällan. Kanske på grund av att jag alltid har haft en god koll på min ekonomi och har sparat och kategoriserat alla räkningar sedan flera år tillbaka. Tänk om jag skulle komma i samma situation som de som är med i Lyxfällan? Jag skulle sprängas av ångest. Och det är nog så de känner också och till slut orkar man väl inte oroa sig, få magsår eller känna sig värdelös så då blundar man för det och gömmer påminnelsebrev i brödkorgen.
Jag vet de som påstår att "åh nej, jag skulle då aldrig kunna komma med i det där programmet - vilka jävla idioter". Men när man tänker efter - det krävs inte så mycket för att det ska bli tjall med ekonomin. Det räcker med att du måste betala tillbaka ett x antal tusen på skatten, har en relativt skral lön och kanske inte har satt upp någon buffert för oförutsedda utgifter. Då hamnar du i den där onda cirkeln med att du tar ett lån för att betala tillbaka något som leder till att du måste låna pengar av vänner för att betala av på lånet och så vidare, och så vidare. Sedan finns det ju självfallet extrema fall då det kanske krävs en viss personlighet för att man ska hamna där man har hamnat men över lag tror jag att man överskattar sin egen motståndskraft - man ska inte gå runt och tro att man aldrig skulle "kunna bli" hemlös, jagad av inkassoföretag eller missbrukare. Man ska snarare vara glad för att man hittills har det relativt bra.
Och nu ska jag pusta ut på balkongen efter mina
I-landproblematiska minuter med Kronis.
Jag blir barnsligt nervig när det kommer till pengar som inte har betalts eller liknande (jag blir ju nästan skärrad om jag ser att en räkning ska betalas nästkommande dag). Jag får nästintill hjärtflimmer bara jag kollar på Lyxfällan. Kanske på grund av att jag alltid har haft en god koll på min ekonomi och har sparat och kategoriserat alla räkningar sedan flera år tillbaka. Tänk om jag skulle komma i samma situation som de som är med i Lyxfällan? Jag skulle sprängas av ångest. Och det är nog så de känner också och till slut orkar man väl inte oroa sig, få magsår eller känna sig värdelös så då blundar man för det och gömmer påminnelsebrev i brödkorgen.
Jag vet de som påstår att "åh nej, jag skulle då aldrig kunna komma med i det där programmet - vilka jävla idioter". Men när man tänker efter - det krävs inte så mycket för att det ska bli tjall med ekonomin. Det räcker med att du måste betala tillbaka ett x antal tusen på skatten, har en relativt skral lön och kanske inte har satt upp någon buffert för oförutsedda utgifter. Då hamnar du i den där onda cirkeln med att du tar ett lån för att betala tillbaka något som leder till att du måste låna pengar av vänner för att betala av på lånet och så vidare, och så vidare. Sedan finns det ju självfallet extrema fall då det kanske krävs en viss personlighet för att man ska hamna där man har hamnat men över lag tror jag att man överskattar sin egen motståndskraft - man ska inte gå runt och tro att man aldrig skulle "kunna bli" hemlös, jagad av inkassoföretag eller missbrukare. Man ska snarare vara glad för att man hittills har det relativt bra.
Och nu ska jag pusta ut på balkongen efter mina
I-landproblematiska minuter med Kronis.
Trackback