Igår satt jag och kikade i tidningen och läste om magkänsla och mindes plötsligt den där sommardagen i Göteborg. Jag var femton år och jag skulle träffa en kille som jag hade träffat på nätet. Jag berättade för mamma att jag skulle åka till Hilton för att möta min dåvarande göteborske pojkvän ("hans kompis jobbar på Hilton så vi ska mötas där, mamma!"). Mamma släppte iväg mig och jag åkte dit. Men inte för att träffa killen. Istället skulle jag träffa en man som var betydligt äldre än mig. Då var han kanske... ja, kanske 25 år gammal och han ville träffa mig. Jag, då lite väl naiv, gick med på det och jag gick nervös in på hotellet. Jag minns att det var stekhett ute och att foajen var behagligt sval. Och där, ja, där stod han. För det första såg han inte alls ut som på de bilder han hade skickat och för det andra så var han väldigt mycket kortare än vad jag hade föreställt mig. Jag, något utseendefixerad i den åldern, tänkte ändå att man får ge honom en chans och vi gick ut på stan. Jag minns att jag tyckte att det var obehagligt hur han lade handen på min höft, att jag ångrade att jag hade tagit på mig en såpass kort kjol, att jag tyckte det var skrämmande hur han log mot mig när han beställde något att dricka åt oss på ett café mitt i stan, hur han tittade på mig från topp till tå som för att bedöma mig.

Såhär i efterhand undrar jag hur jag vågade. Hur jag vågade slänga mig ut på stan (en stad som jag för övrigt inte hade stenkoll på) med förevändningen om att jag skulle göra något helt annat än det jag egentligen skulle och hur jag kunde träffa en man som var minst tio år äldre än mig. Men mest förundrad är jag över hur han vågade. Hur han vågade gå med armen om en inte ens byxmyndig tjej och hur han, som relativt offentlig person (han arbetade då på en av Sveriges största modemagasin och efteråt arbetade han som recensent på en av Sveriges stora dagstidningar), vågade svepa sin drypande blick över min kropp som om jag vore ett stycke kött.

Samtidigt som jag är förundrad över hur jag vågade så vet jag att jag gjorde rätt. Gjorde rätt som vågade gå därifrån. Jag, som annars var en rätt medgörlig femtonåring, bestämde mig för att magkänslan hade rätt, att jag borde gå därifrån, sticka ut på stan, åka hem till pojkvännen som satt hemma i höghuset femton minuter från city och umgås med någon som jag faktiskt litade på och trivdes med. Dock hann vi komma till hans hotellrum först. Jag visste att nu eller aldrig. Han tog av sig sin skjorta och sa att "vad varmt det är, jag måste ta en dusch". Han knäppte upp gylfen och sa "men du stannar väl här under tiden?" och jag nickade. Han kom fram till mig och kletade sig fast på mig, gjorde några tafatta försök att kyssa mig med snurrande tunga och sedan gick han in i badrummet medan jag satte mig på den lilla sängen i det fina men minimala hotellrummet. Då gjorde jag det som senare många gånger skulle bli min räddning ur situationer som jag inte riktigt har känt mig bekväm i - jag låtsastelefonerade. Jag låtsades att det var min mamma som ringde och när han var i duschen så pratade jag lagom högt så att han kunde höra att jag talade med någon i telefon. När jag lade på på låtsas så ropade jag genom badrumsdörren att "du, jag måste dra. Mamma ringde" och så gick jag ut från rummet.

Jag gjorde inte rätt som ljög för min mamma om var jag skulle men jag vet att jag gjorde rätt när jag stack och om jag någonsin skulle få för mig att berätta om detta mindre trevliga möte så skulle hon nog bli stolt. Inte stolt över att jag inte talade sanning och utsatte mig för en potentiell fara utan för att jag stack därifrån, för att jag inte stannade kvar i det där rummet för att göra honom nöjd utan att jag drog helt för min egen skull, tack vare min magkänsla. Och idag vet jag att min magkänsla för det mesta har rätt.

Även om inget hände den där dagen när det kommer till sex (att som tjugofemåring kyssa en femtonåring och ta med henne in på sitt hotellrum tycker jag dock är märkligt) så vet jag att han hoppades på att vi skulle ha samlag. Det är svårt att förklara hur jag vet det (han sa ju inte rakt ut att "ska vi ha sex?") men precis som man i ett parförhållande sällan säger att "ska vi ha sex nu, älskling?" så var det främst hans kroppsspråk som avslöjade honom; hur han tog på mig, hur han rörde sig, hur han såg på mig men också hur han pratade med mig. Jag visste att om jag inte sticker nu så vetefan vad som händer så jag stack och sket i att vara snäll. Jag stack på det fulaste vis möjligt (jag gled iväg när han inte kunde säga något eller göra något) men herregud vad jag skiter i det. Vid sådana tillfällen behöver man inte vara snäll.

Så, litar du på din magkänsla?