Idag ska mamma och mormor till kyrkogården och leta upp en plats där mosters urna ska duttas ned. Moster hade redan berättat att hon dels ville kremeras och också att hon ville ligga på den nybyggda delen av kyrkogården. Så det är det de ska fixa idag, mamma och lilla mormor.

Samtidigt som mosters sjukdomsförlopp var mycket utdraget, på gränsen till för långt, så finns det fördelar med att förloppet sträckte sig över en såpass lång tid. Moster hann skriva brev (jag berättade ju att vi hittade ett brev som hon hade lämnat men vi har även hittat ett till som var en liten hälsning från henne), hon hann berätta vilken musik hon ville skulle spelas på begravningen, hon hann bestämma var hon ville ligga på kyrkogården och en massa annat. Hon hann så mycket mer än vad någon hinner som dör i, låt säga, en trafikolycka. Dock finns det "positiva" faktorer med att avlida snabbt också. Personen i fråga slipper lida och slipper oroa sig för framtiden; hur livet ska bli för de anhöriga när personen inte finns längre och så vidare (en dödlig sjukdom för ju med sig så mycket ångest och rädsla över hur allt ska arta sig). Det är något man kan trösta sig med likväl som man kan önska att moster hade fått somna in tidigare på grund av att hon hade så ont de sista månaderna. Det finns alltid negativa och positiva saker med allt; till och med döden. Dock ser många döden som enbart negativ men jag tror att det gäller att hitta fina saker mitt i allt det tråkiga för när det kommer till döden så är den, som många säger, ofrånkomlig och varför inte hitta positiva saker i något som man oundvikligen kommer att stöta på?