Visst, man bloggar för att sätta ord på sina känslor, berätta om sig själv, kanske skapa debatt och få ut ett budskap. Få reaktioner och feedback. Samtala med likasinnade och diskutera med de som tycker annorlunda. Men att vara storbloggare. Nej tack. Inte så som "storbloggare" definieras idag. En storbloggare är många gånger en tjej i min egen ålder som har pengar (eller som ger sken av att ha det), som shoppar, som har ett utseende som aldrig verkar vara "perfekt" (varesig om man ser till hur dessa bloggare modellerar om sina ansikten och kroppar och om man ser till de hemska kommentarer som läsare fäller). Storbloggare idag får stå ut med mycket skit. Inte konstruktiv skit som tar upp något som är viktigt, något som inte är personliga påhopp. Nej, det ska handla om hur smal en bloggare är och hur tjock den är dagen efter. Det ska handla om hur de som bloggar bråkar med varandra och hur man smutskastar den ena efter den andra. Det handlar inte om något viktigt. I-landproblem. Kroppar som väger ett kilo hit och ett kilo dit. Jag skulle aldrig klara det. Jag skulle aldrig utsätta mig för det (för utsätter sig är vad de gör - de har trots allt gjort ett aktivt val). Och på så sätt blir jag impad av alla stora bloggare varesig det är personer som skriver inlägg utan något som helst budskap eller rättstavningskoll eller om det handlar om entreprenörer och politiker som skriver ned sina tankar och planer. Jag är impad. För de får utstå så mycket. Jag skulle inte klara av pressen, orka med alla kommentarer, all medial hets. Jag är inte byggd för sådant. Men vissa verkar vara det och det blir jag imponerad av. Men önskar aldrig att jag var i deras skor.

Jag är nöjd med att ha en liten blogg. En blogg där inte alla vet vem jag är. Där jag kanske kan beröra en människa eller få någon att tycka att det jag skriver är intressant. Om så bara en människa reagerar, intresseras och får sig en funderare eller bara håller med så är jag nöjd. Och om ingen reagerar så är jag också rätt så nöjd för den här bloggen är inget jag bygger mitt liv kring. Men tänk de som gör det. Som definieras av sin blogg. Som kanske har låtit bloggen diktera deras liv - hur de ska se ut, hur de ska vara. Att bloggen är deras image och att de aldrig kan vika av från den bild som bloggen genom åren har skapat av dem.

Så jag är glad i hågen och nöjd med att
ingen diskuterar mig, ingen skriver om
mig i Aftonbladet eller klår upp mig verbalt
i sin egen blogg på grund av att jag har
fel kläder eller väger för mycket (eller lite).
Jag är nöjd med blaskigt kaffe, snor i
näsan och böcker.