Idag är jag på gränsen till ångest. Jag kände det ute på balkongen med kaffekoppen i hand. Att idag är det bannemig nära. Händerna skakade, jag kunde inte fokusera blicken och jag ville sysselsätta mig. Helt klart on the verge of anxiety.

Varför kanske ni undrar? Jag tror jag vet varför. Under några dagar har min mor nämligen inte svarat i telefon när jag har ringt. Hon brukar sällan inte svara och jag har haft mina misstankar. För en timma sen ringde hon och frågade vad hon hade sagt till mig i telefon igår. Vi hade inte pratat igår men det är inte lätt att hålla koll på så jag sa till henne att vi inte hade pratat. Hon sa att "bra, så att jag inte sa att du skulle dra åt helvete eller nåt sånt" och så skrattade vi. Hon var nämligen väldigt ledsen igår och jag misstänker att så har varit fallet de andra gångerna hon inte har svarat. Hon berättade att hon var jättejätteledsen och att hon inte hade orkat prata. Dessutom hade en av mosters gamla klasskamrater kommit för att hälsa på - en medelålders man som arbetade som kriminalare kom till mamma och de grät tillsammans. Han mer än henne.

Och jag förstår mamma. När moster dog tog allt slut. Mamma och mormor hade tagit hand om henne dygnet runt i nästan fyra år och plötsligt var allt slut. Även om omhändertagandet var krävande så blev dagarna plötsligt väldigt långa och den tid som mosters sjukdom hade tagit i anspråk är nog omöjlig att fylla igen. Att mamma dessutom är färdig med sin avhandling har berett än mer fri tid i schemat och nu, när allt har lagt sig, när inte ens en avhandling kan hålla tankar och funderingar borta, så kommer hon nog till insikt. Till insikt om att moster är borta, att allt är slut, att hennes syster inte finns mer, att den som hon har delat hela sitt liv med (det var bara två år mellan mamma och moster) och vuxit upp tillsammans med är borta för all framtid. Att moster finns i våra tankar men att hon aldrig mer kommer att finnas framför våra ögon så att vi kan prata med henne, skratta med henne och krama henne. Aldrig mer får vi höra hennes röst, aldrig mer se henne. Och jag tror att det är det som kommer ikapp mamma nu. Insikten. Jag vet inte om jag har insett allt helt och fullt än (det är svårt att veta när man har insett allt - jag vet att hon är borta men vet mitt hjärta det? Och kan man någonsin inse allt som finns att inse?) men det känns som att den här dyngsura, becksvarta sorg som mamma verkar gå igenom visar att hon är på väg att inse, på väg att omedvetet ta tjuren vid hornen och förstå.

Och det är det som får min ångest att bubbla. Jag vill inte att min mamma ska gå runt i det stora, tomma huset (pappa är på affärsresa i två veckor) och vara ledsen. Men samtidigt är det ett måste - man måste få vara ledsen och man måste vara ledsen oavsett om man vill eller ej. Men jag vill inte se min mamma ha ont i själen. Jag vill inte se henne känna sig ensam. Men jag vet inte om hon känner sig ensam. Hon tycker många gånger att det är skönt att vara helt själv - oavsett om det gäller att hon är ledsen (när jag bodde hemma brukade hon alltid gå ut och gå själv när hon blev sorgsen) eller om hon är glad (hon är nuförtiden som mest glad när hon får åka till Göteborg - inte för att hon "slipper" oss utan för att hon antagligen kommer bort från allt det som påminner om den tiden; mosters hus, alla saker som ska rensas bort och packas ned, alla minnen, alla människor som hälsar på och beklagar). Så samtidigt som jag inte vill att mamma ska vara ledsen så är det inte upp till mig att bestämma att hon tycker att det är jobbigt; antagligen är det svårt just nu men jag kan tänka mig att hon någonstans tycker att det är skönt att få gråta, gråta, gråta tills tårarna tar slut. Och att vara helt ensam utan folk som lägger sig i, som vill förstå hur hon mår, som frågar, som försöker trösta med klyshor till ord. Kanske borde jag inte ha ångest över mamma. Kanske borde jag vara glad över att hon får landa i sig själv efter år av prioriteringar och ansträngning. Och kanske sitter moster och är glad någonstans också.