Nu har min finaste, lilla moster somnat in. Snart fyra år av ständig kamp och stora smärtor har fått sitt slut och hon har fått vila. En liten kropp har förvånat oss alla med att orka så mycket och nu fick den till slut slappna av, sluta ha ont och bara vara.

Även om jag och herrn hade planerat att hälsa på henne igår så kändes det i hjärtat att det faktiskt var dags. Vi kom fram vid ett och hon låg i sängen. Mormor och mamma satt på varsin sida och mormor gjorde plats åt mig så att jag kunde hålla hennes hand. Hon kunde inte prata utan låg och sov med halvöppna ögon. Jag strök henne över håret, på kinden och strök lätt över hennes arm. Jag kittlade hennes ben och höll hennes hand i de följande timmarna och jag tror aldrig att jag har spenderat någon tid i mitt liv på ett så värdefullt sätt.

Hon var fin där hon låg. Hon var blek i hyn men på ett klädsamt sätt och undersköterskorna hade kammat hennes hår på morgonen. Herrn tog med mormor hem till henne så att hon fick borsta tänderna och byta kläder och under tiden satt jag och mamma vid hennes sida, pussade på henne och talade minnen med henne. Jag berättade om den där gången då vi åkte skridskor och hon inte kunde annat än att åka bakåt (men det gjorde hon med bravur), när vi badade på Cypern och kikade på fiskar och när jag sov över hos henne och tittade på filmer som jag aldrig fick se på hemma. Vi sjöng sånger för henne - nynnade dem i hennes öra eller sjöng så att hela avdelningen måste ha hört. Vi sjöng Sov du lilla videung och Jag vill ha en egen måne, vi sjöng Rolling Stones, vi sjöng Anthony & The Johnsons, vi sjöng Timbuktu. Vi sjöng så vi grät och vi sjöng så att vi skrattade.

Mamma sa också att moster blev annorlunda när jag och herrn kom. Hon verkade höra våra röster - om hon visste att det var vi eller reagerade på omväxlingen vet vi inte men hon blev annorlunda. Hon smålog ibland, blundade när jag pussade henne på pannan och kinderna och klämde då och då min hand med sin.

Vi skulle egentligen ha åkt till mina svärföräldrar för att äta mat men jag valde att stanna kvar hos moster medan herrn åkte iväg. Jag och mamma sa att vi var där hos henne, att hon inte behövde vara rädd, att hon kunde somna nu. Vi skämtade med varandra och grät då och då och allt var väldigt fint. Moster andades tungt och ibland så var det långt mellan andetagen. Efter nästan fem timmar åkte jag och herrn. Det var svårt att lämna - jag pussade henne en massa gånger, viskade i hennes öra att jag älskar henne, att hon är det bästa jag vet, att hon är det finaste jag vet, att hon är min bästa vän och att jag tackade för idag.

Jag valde att säga att jag tackade för idag och inte att jag tackade för allt och det för att jag, om hon hörde oss, inte ville få henne att tro att det var slutet utan att hon kunde somna in lugnt och fint utan att vara rädd. Och det är faktiskt något jag har insett under mosters sjukdomstid - att det sista man ska behöva vara är att vara rädd. Vi har annars alltid sagt att det sista man ska behöva är att ha ont men samtidigt, om man har ont och inte är rädd så har man kontroll men om man har ont och är rädd så förlorar man kontrollen och det är så mycket värre än själva smärtan. Så huvudsaken är att man inte är rädd; att man inte är orolig utan kan känna sig lugn och ta det hela med ro.

Imorse ringde så mamma och berättade att moster, min finaste lilla moster, hade somnat in klockan fyra på natten. Allt hade gått lugnt till och mormor hade varit vid hennes sida. Hon hade fått en spruta smärtstillande (hon fick det varannan timme) och sköterskan hade suttit kvar. Mosters andning hade blivit lite tyngre och så plötsligt hade hon dragit sitt sista andetag. Hon hade inte haft ont, inte varit rädd och allt hade varit lugnt och fint.

Mamma hade åkt dit på morgonen med mosters favoritklänning (den svarta med en liten polokrage) och hennes svart-vita leggings som hon inte kunnat använda tillsammans med alla slangar. Nu äntligen fick hon använda dem och mamma var med då de bytte om och gjorde henne fin (om man nu kan bli så mycket finare än vad min mostris redan var). Mamma hade även tagit med kort på mosters hund Doglas och hon la dem i hennes händer. Sedan kom min mosters barndomsvän med blåsippor som hon hade plockat och dem lades bredvid. Moster hade den blå filten över benen (hon har alltid haft den filten) och mamma valde ut en ljusstake som hon skulle ha tyckt varit fin och sköterskorna tände ett ljus. Mamma valde även ut en stor, fin glasängel som man ställde bredvid ljuset. Moster såg lugn och avslappnad ut och på fönsterblecken satt en koltrast - mamma viskade till moster att det kanske var morfar som satt och väntade och sedan pussade mamma, mormor och barndomsvännen henne hejdå för en tid.

Dagen har varit svår men också fin. Jag har varit ledsen men samtidigt väldigt glad för mosters skull - att hon nu äntligen får vila, att hon slipper alla slangar och påsar och bara kan vara fri. Att hon kan vara den friska moster som jag vill minnas henne som. Förut när jag gick ut på balkongen hade mina nya växter börjat att blomma och mamma hälsade att vitsipporna, just idag, hade slagit ut där hemma och jag kan inte annat än tänka att det är moster som ger oss en riktig vår.

Tack min fina, fina, fina moster. Tack för alla dagar jag har fått med dig. Tack för de tjugo år som du har varit min bästa vän och min andra mamma. Tack för alla kvällar som jag sovit över hos dig. Tack för alla kramar och pussar och allt skratt och gråt. Tack för att du har gjort mig till den jag är och tack för att jag har fått vara en del av ditt liv. Du är den starkaste jag vet.