Sommarplaner
För övrigt så har jag idag lämnat in mitt arbete om kvinnohistoria, queer och annat intressant. Känns skönt att det är gjort och att man nu kan börja på något nytt!
Kälskador och dimbankar
Idag är det dock molnigt. Igen. Jag tycker att de senaste dagarna (med undantag från igår) enbart har bestått av dimma och skyltar som varnar för kälskador.
Nu ska jag sörpla kaffe och
leta mer inspiration till badrummet.
Njurarna strejkar
Idag har jag pratat med min kära mor. Moster hade tydligen ringt henne inatt runt klockan två. Hon var tvungen att fråga mamma om hon hade pratat med sjuksköterskorna än. Det hade mamma gjort. Igår, när mamma och min betydligt äldre bror hälsade på min goa skrutt på sjukhuset, så hade hon bett mamma säga till sjuksköterskorna att om det vill sig så att hon får hjärtstillestånd eller råkar ta för mycket medicin (eller medicinerar för mycket med vilje) så vill hon inte att livsuppehållande medel sätts in. Mamma och jag har redan diskuterat det där och vi är inte förvånade. Det går stadigt utför och moster vill vara på det klara med att om det händer något så vill hon inte vakna upp igen med försämrad hjärnkapacitet eller något liknande, inte vakna upp som ett kolli. Då vill hon hellre avsluta sina dagar. Och vi förstår henne till fullo.
Idag ska hon in på kontroll då njurarna har slutat att fungera. Det kommer inte något urin ut i påsarna och de ska därför röntga. Moster vill inte veta vad de hittar och hon vill heller inte att de gör något åt det som de hittar, ifall att det är exempelvis en operation som krävs för att njurarna ska börja fungera igen. Hon vill inte och tror heller inte att hon skulle klara av en operation.
Det börjar bli allt mer "på riktigt" nu och vi är inne på slutspurten. Hon ringer mig varje dag och vi pratar om hur hon har det. Hon trivs. Ligger i den enda salen där man får ta emot besök dygnet runt, där man kan ta in ytterligare en säng ifall att någon av oss närstående vill sova över och där hon dessutom får välja vad hon vill äta (de andra går efter matsedeln). Jag och mamma har pratat om att det är lite av en deathrow och så skrattar vi. Det är makabert och man måste få skratta. Kan man inte skratta så kan man inte fungera.
Vi får se hur kontrollen idag fortlöper.
Vi tar dagen som den kommer och man glädjs åt det lilla.
Mina tankar går även till Linda som den tjugonionde mars somnade in för gott efter drygt ett år med cancern som följeslagare. Tankar går även till man, barn, övrig familj och till hennes vänner.
Tummen ska ur!
Dimmig lördag
Man to Man
Men så börjar Dodd upptäcka att paret är minst lika mycket människa som han själv. De har känslor, precis som honom, och han börjar att tvivla på forskningen och frågar sig om paret egentligen inte borde få leva det liv som de blev tagna ifrån.
Filmen var som sagt väldigt fin och man blir otroligt förbannad när man tittar på den och hur de kostymklädda herrarna står och tittar in i buren där paret sover i skift för att de är oroliga att Dodd och hans kolleger ska skada dem. Jag blir dock otroligt jäkla glad av en viss scen; nämligen den där Dodd ska visa upp paret på ett zoo och ändrar showens upplägg totalt. Jag skrattar, gråter och får knottror på armarna.
Måste ses!
Högskoleprovets vara eller icke vara
Imorgon är det dags för högskoleprovet men vi får se om det blir något av det. Herrn kanske kommer att jobba väldigt länge idag och kommer kanske att vara supertrött imorgon och inte alls sugen på att gå upp runt klockan sex. Jag förstår honom och för mig spelar det inte riktigt någon större roll om det blir gjort eller ej - jag har redan gjort det och är nöjd med resultatet som jag fick då (och dessutom går det inte ut än på ett par år). Om den där tidiga morgonen inte hade förstört så hade det dock varit lite roligt att sticka iväg - alltid kul att se vilka pyssliga frågor de har petat ihop till i år.
Vi får helt enkelt se.
Nu. K a f f e !
Under construction
Nu ska bloggen bannemig få bli lite vårig!
Så ursäkta röran men jag bygger om lite smått.
Edit. Ingen vår här inte. Jag orkade inte riktigt pilla med alldeles för många koder hit och dit. Så ja, jag håller det svart-vitt-grått fortfarande. Alltid gångbart. Dock har jag lagt upp en bild på mig själv för er som är intresserade av att "ge mig" ett ansikte. Man kan tycka att den som talar om kvinnors rättigheter osv. inte borde lägga upp en bild där ungefär hälften av bilden utgörs av bröst men saken är den att jag är stolt över bilden - jag tycker att jag är snygg på den; jag gillar tuttarna, mitt leende, min hy och mina tänder på bilden. Dessutom ser håret rätt fint ut. Ja, jag är nöjd. Därav lägger jag upp den. Så, nu har jag försvarat den i förväg men ibland är väl det kanske lika bra?
Nu ska jag knata ut på balkongen och sola. Dessutom funderar jag på om man inte är värd ett glas billigt, vitt vin?
Promenix
Imorgon är A och jag lediga så då får jag hoppas på lika fint väder så att vi kan gå ut på utflykt. Kanske ska man göra smörgåsar också så att det blir en liten picnik? Vem vet.
Havet!
Jag är över lag otroligt nöjd över att jag och A flyttade hit. Sju mil flyttade vi och hade som mål att flytta till en plats där vi inte har långt till varesig universitet eller jobb och där bostadsrätterna inte var hutlöst dyra. Så hittade vi vår tvåa och flyttade hit i slutet av januari. Och jag kunde inte vara mer nöjd. På många sätt så liknar den här staden den stad som vi flyttade ifrån - närhet till vattnet, en relativt stor centrumkärna m.m.
Det är det där med närheten till vattnet (i detta fall havet) som gör mig extra glad. Från vår lägenhet så är det en dryg kilometer till en hamn med fiskrökeri, fina bryggor och små skär. Vidare så kan man spatsera in i skogen och gå på för våren nybyggd trall som vindlar sig över klippskrevor, in i dungar och ut till gömda stränder. Härligt! Så idag funderar jag på om man inte skulle ta en liten promenad.
Vårshopping
Usch. Nu har jag inte uppdaterat på fyra dagar. Jag känner, precis som Rebecca Vinterbarn Elg nämnde i Hej Litteraturen, en uppdateringshets men jag får se till att slå bort den för jag varken vill eller orkar skriva exakt varje dag. Om jag skulle ha skrivit något de senaste dagarna skulle det till exempel enbart ha handlat om hur förkyld jag har varit, hur mycket snor jag har haft i min näsa och om hur dåligt jag har mått. Ja, det skulle väl inte ha varit sådär skitintressant? Inte tre dagar i rad i alla fall.
Nu till något betydligt mer intressant. Eller inte. Jag har köpt en vårjacka! Jag har inte något minne av att jag har ägt en vårjacka på... ja, i alla fall fem år. Jag undrar vad jag har haft på mig på vårarna innan? Har jag haft en vinterjacka? Har jag haft en tjocktröja? Har jag varit naken? Jag gissar på det sistnämnda. Vinterjacka skulle ha varit absurdt... Nu har jag i alla fall införskaffat en beige jacka från H&M och jag är extremt nöjd. Jag claimar absolut inte denna blogg som en modeblogg men har jag köpt en ny jacka så tänker jag bannemig nämna det. Och dessutom tvinga er att se hur den ser ut.
Trots min snoriga näsa och mitt bankande huvud så gav jag mig alltså ut i ett hav av nyavlönade människor i lördags och köpte denna jacka. Och igår var jag och herrn också ute på stan (på grund av att jag var lite friskare, för att det var färre människor ute och för att jag var sugen på att spendera lite pengar) och jag köpte ett par leggings, ett par solglasögon, en bunt trosor, en tub foundation och ett nagellack som jag tror att jag kommer att använda hela sommaren. Kulörten heter Pink mist och kommer att sitta superfint till lite solbrun hy. Och vinterblek också för den delen för jag har redan strukit på det. U must have this är också en fräsig färg. Jag köper dessutom så mycket hellre en massa olika färger på H&M för fyrtio kronor styck istället för att spendera drygt hundra kronor på något annat märke.
P.S. Om någon kommer och påpekar att man, om man är intresserad av feminism och genus, inte kan snacka kläder och smink och annat "tjejigt" så säger jag bara trudelutt på er och hänvisar till inlägget Män i klänning och kvinnor i kalsonger. D.S
400+
Idag vaknade vi båda (alltså herrn och jag, inte jag och någon annan) runt sju. Inget märkligt med det då vi gick och la oss vid nio. Mycket tidigt i säng, med andra ord, och väldigt skön sömn. Idag ska vi till Ikea för att köpa en buxbomsbuske till mamma och möjligtvis en till oss själva också. Sedan åker vi mot min kära mor för att sedan fortsätta till sjukhuset där moster är inlagd. Vi ska ta med oss medicin till henne plus hennes favoritfilt som hon har haft under hela sin sjukdomsperiod.
Igår ringde min bror och frågade om det kändes okej att åka för att hälsa på henne. Visst, svarade jag och han frågade om jag var mycket ledsen. Jag sa att ledsen är man alltid men att man trots allt började sörja redan för mer än ett år sedan då hon fick beskedet att cancern skulle ta hennes liv inom en snar framtid (som dock inte blev så snar, som tur var). Men det är märkligt det där med att hur mycket man än har förberett sig på att hon kommer att försvinna en dag, trots att man har haft mer än fyrahundra dagars betänketid på hur det skulle kännas, så är det inte något som man kan vara redo för. Nu när det känns mer på riktigt än någonsin förr så känns det som att det kommer som en chock - kanske för att det varit ett Peter-och-vargen-senario så många gånger förr (att hon åker till sjukhuset och man tror att det kommer att vara sista gången men så kommer hon ändå hem relativt kry) och att hjärnan tror att det är detsamma nu, även fast jag vet att det här antagligen och med största säkerhet kommer vara sista gången som hon åker till sjukhuset, att idag kanske är sista gången som jag får se henne. Det känns märkligt. Inget kan förbereda en inför döden men man tycker att fyrahundra dagar borde ha gjort någon skillnad. Och det har det säkerligen men jag märker det nog inte just nu.
Idag gör vi det bästa av det vi har.
Våffeldag och sjukhusdag
Imorgon ska mamma och mormor hälsa på henne. Och jag fick telefonnumret till hennes rum så jag ska ta och slå en pling imorgon, så vida hon inte sover.
Om man ska byta ämne totalt så försökte jag och herrn oss på en liten våffeldag i förväg men nej, det föll inte i god jord. Våffelsmeten blev misslyckad och vår nyinskaffade kombigrill var inte så mycket till våffeljärn som vi hade hoppats. Men våfflorna blev goda trots att de blev lite degiga och med lite jordgubbssylt och turkisk yoghurt så kan inget gå fel. Nästan.
Av det mer triviala slaget
Sånt där som det är jobbigt att prata om
Igår, söndag, åkte jag och herrn hem till min moster där min mamma "bor" numera sedan min moster blev diagnostiserad med terminal cancer. Väl där så hjälpte vi mamma med att kolla referenser - något som jag och herrn har gjort till en slags tävling där den som blir klar med sina papper först vinner äran.
Efter referenskoll så åt vi middag tillsammans med mamma och moster. Moster äter dock inte mycket nu för tiden. Hon orkar inte. Men hon kom upp till köksbordet och åt en bit fläskfilé i alla fall. Mamma berättade att hon inte hade varit uppe såpass mycket på över två veckor.
Samtidigt som jag älskar att hälsa på moster så hatar jag det likväl med tanke på att man varje gång ser henne bli sämre och sämre. Hon är några år över femtio och har fungerat som en extramamma åt mig och i henne vet jag att jag kommer att förlora en av mina bästa vänner. Idag slutade hennes urinproduktion att fungera (hon har opererat in slangar som substitut för urinledare då de är drabbade av cancer) och mamma kommer att ringa till sjukhuset där hon har behandlats då moster hellre vill ligga på sjukhuset nu. Hon har kämpat in i det yttersta (hon har varit sjuk i drygt tre år) men nu orkar hon inte mer och mamma tror att hon börjar att "stänga av", att hon vet att snart så är det slut.
Vi har levt med tanken på att varje dag kan bli den sista i över ett års tid med tanke på att moster, förra vintern, fick beskedet om att cancern skulle ta hennes liv. Då var hennes mål att få se våren komma och det fick hon - hon har till och med fått se våren komma någorlunda även det här året. Hon har levt längre än någon kunde tro (speciellt läkarna som gav henne någon månad) och hon har gett långfingret åt han där uppe länge. Jag kunde inte vara mer stolt.
Vi (inklusive moster) tror inte att hon kommer att komma hem igen när hon åker till sjukhuset nu och det kan man kanske tycka är trist men vi är glada över att hon får spendera sin sista tid på sjukhuset för där känner hon sig trygg omringad av människor som "vet" och där hon kan ligga i sin säng och höra liv och rörelse dygnet runt. Hon är dock vaken ungefär två timmar per dygn men de timmar hon väl är vaken vill hon gärna att det ska vara lite rörelse kring henne så att hon känner att det händer något, att hon inte lever i ett vakuum.
Igår så pratade jag och moster om musik som ska spelas på hennes begravning. Många kanske anser detta makabert men vi har alltid kunnat prata om sådana saker (och kunnat skämta om allt) och hon berättade att hon funderar på om inte David Bowies Heroes skulle passa bra. Då sa vi att ja, lite gråt måste det ju vara så att du blir uppskattad och så skrattade vi och kramades lite. Prince underbara Purple Rain diskuterades också. Dessutom funderar hon på Alla vill till himmelen med Timbuktu som avslutande låt. "Lite drag ska det vara också".
End it with a bang, moster!
Jag älskar dig!
Trevlig torsdag
Trädgårdsdagarna!
Jag funderar starkt på om man inte borde boka in helgen vecka 18 med tanke på att det den 6-8 maj ställs till med trädgårdskalas på Liseberg. Trädgårdsdagarna ska tydligen vara något i hästväg och brukar dra tiotusentals besökande. Om man är intresserad (vilket jag är) så pågår utställningen (och shoppingen) mellan klockan tio och sju från fredag till söndag. Om du har MedMera-kort får ni dessutom gå in två till priset av en!
Fiskpinnar och stora bröst
Jag lade inte ens all fokus på utseendet hos en potentiell pojkvän då jag var sexton - till och med innan jag kunde USA's delstater (som jag dock glömt vid det här laget) så visste jag att utseendet är något sekundärt när det kommer till förhållande, att utseendet förändras genom åren och att man inte kan basera ett förhållande enbart på utseendet. Men sen så är Big Brother en abnormitet också...
Nu kommer herrn och vill att jag ska skriva att han äter fiskpinnar nu. Och att han gjorde det igår också. Och så vill han att jag avslutar med ett hejdå. Så... hejdå!
Papper som ska hit och papper som ska dit
Nu ska jag smaska lite vaniljyoghurt och ha ont i magen (mensvärk? Eller den där mozarellasmörgåsgrejen som jag gjorde förut? Om det senare alternativet så borde jag kanske inte äta någon yoghurt... Men det gör jag nog ändå).
Hur många?
Snart går Hur många lingon finns det i världen upp på biograferna och som jag längtar! Glada Hudik-teatern är i en klass för sig och att det nu kommer en långfilm (som dessutom går upp på de flesta biograferna i Sverige) gör det hela ännu bättre!
Nej, nu blir det lite godisätande och Family Guy.
