De senaste dagarna har det varit stiltje i min bloggosfär. Dels beror det på fint väder och dels på en snorig näsa och lite tentaskrivande. Igår var jag dock ute med min kurskamrat och åt lunch. Sedan fick jag följa med till hennes mysiga etta och vänta på att herrn skulle sluta så att vi kunde åka och handla ihop.

Idag vaknade vi båda (alltså herrn och jag, inte jag och någon annan) runt sju. Inget märkligt med det då vi gick och la oss vid nio. Mycket tidigt i säng, med andra ord, och väldigt skön sömn. Idag ska vi till Ikea för att köpa en buxbomsbuske till mamma och möjligtvis en till oss själva också. Sedan åker vi mot min kära mor för att sedan fortsätta till sjukhuset där moster är inlagd. Vi ska ta med oss medicin till henne plus hennes favoritfilt som hon har haft under hela sin sjukdomsperiod.

Igår ringde min bror och frågade om det kändes okej att åka för att hälsa på henne. Visst, svarade jag och han frågade om jag var mycket ledsen. Jag sa att ledsen är man alltid men att man trots allt började sörja redan för mer än ett år sedan då hon fick beskedet att cancern skulle ta hennes liv inom en snar framtid (som dock inte blev så snar, som tur var). Men det är märkligt det där med att hur mycket man än har förberett sig på att hon kommer att försvinna en dag, trots att man har haft mer än fyrahundra dagars betänketid på hur det skulle kännas, så är det inte något som man kan vara redo för. Nu när det känns mer på riktigt än någonsin förr så känns det som att det kommer som en chock - kanske för att det varit ett Peter-och-vargen-senario så många gånger förr (att hon åker till sjukhuset och man tror att det kommer att vara sista gången men så kommer hon ändå hem relativt kry) och att hjärnan tror att det är detsamma nu, även fast jag vet att det här antagligen och med största säkerhet kommer vara sista gången som hon åker till sjukhuset, att idag kanske är sista gången som jag får se henne. Det känns märkligt. Inget kan förbereda en inför döden men man tycker att fyrahundra dagar borde ha gjort någon skillnad. Och det har det säkerligen men jag märker det nog inte just nu.

Idag gör vi det bästa av det vi har.