Denna helg har varit relativt lugn. Under lördagen så korrekturläste jag min kära mors doktorsavhandling om svenska som andraspråk. Sju timmars läsande under lördagen gjorde min hjärna relativt mör men mamma var väldigt tacksam och skönt var väl det!

Igår, söndag, åkte jag och herrn hem till min moster där min mamma "bor" numera sedan min moster blev diagnostiserad med terminal cancer. Väl där så hjälpte vi mamma med att kolla referenser - något som jag och herrn har gjort till en slags tävling där den som blir klar med sina papper först vinner äran.

Efter referenskoll så åt vi middag tillsammans med mamma och moster. Moster äter dock inte mycket nu för tiden. Hon orkar inte. Men hon kom upp till köksbordet och åt en bit fläskfilé i alla fall. Mamma berättade att hon inte hade varit uppe såpass mycket på över två veckor.

Samtidigt som jag älskar att hälsa på moster så hatar jag det likväl med tanke på att man varje gång ser henne bli sämre och sämre. Hon är några år över femtio och har fungerat som en extramamma åt mig och i henne vet jag att jag kommer att förlora en av mina bästa vänner. Idag slutade hennes urinproduktion att fungera (hon har opererat in slangar som substitut för urinledare då de är drabbade av cancer) och mamma kommer att ringa till sjukhuset där hon har behandlats då moster hellre vill ligga på sjukhuset nu. Hon har kämpat in i det yttersta (hon har varit sjuk i drygt tre år) men nu orkar hon inte mer och mamma tror att hon börjar att "stänga av", att hon vet att snart så är det slut.

Vi har levt med tanken på att varje dag kan bli den sista i över ett års tid med tanke på att moster, förra vintern, fick beskedet om att cancern skulle ta hennes liv. Då var hennes mål att få se våren komma och det fick hon - hon har till och med fått se våren komma någorlunda även det här året. Hon har levt längre än någon kunde tro (speciellt läkarna som gav henne någon månad) och hon har gett långfingret åt han där uppe länge. Jag kunde inte vara mer stolt.

Vi (inklusive moster) tror inte att hon kommer att komma hem igen när hon åker till sjukhuset nu och det kan man kanske tycka är trist men vi är glada över att hon får spendera sin sista tid på sjukhuset för där känner hon sig trygg omringad av människor som "vet" och där hon kan ligga i sin säng och höra liv och rörelse dygnet runt. Hon är dock vaken ungefär två timmar per dygn men de timmar hon väl är vaken vill hon gärna att det ska vara lite rörelse kring henne så att hon känner att det händer något, att hon inte lever i ett vakuum.

Igår så pratade jag och moster om musik som ska spelas på hennes begravning. Många kanske anser detta makabert men vi har alltid kunnat prata om sådana saker (och kunnat skämta om allt) och hon berättade att hon funderar på om inte David Bowies Heroes skulle passa bra. Då sa vi att ja, lite gråt måste det ju vara så att du blir uppskattad och så skrattade vi och kramades lite. Prince underbara Purple Rain diskuterades också. Dessutom funderar hon på Alla vill till himmelen med Timbuktu som avslutande låt. "Lite drag ska det vara också".

End it with a bang, moster!
Jag älskar dig!