Det här ska jag bli när jag blir stor
Ho-ho
Det här får mig att gråta
Mitt hem
Jag borde egentligen lägga upp några bilder då det är svårt att beskriva ett hem enbart med ord men kameran har jag ingen aning om var den är och sedan flytten så har jag inte tagit några bilder. Hur som haver så bor jag och A i en tvåa ett stenkast från centrala Karlstad. Vi har bott här sedan mitten på januari. Alla väggar är målade vita (förutom hallen som är blå i väntan på att vi hittar en finfin tapet) och vi har gjort allt arbete själv. Min inredningsstil är vitt, vitt, vitt med stänk av grått och svart. Jag har älskat enkel inredning sedan barnsben då både mina föräldrar och min moster (som jag har spenderat mycket tid hos under min uppväxt och givetvis nu också) har en sparsmakad stil.
Jag blandar gärna strama möbler med second hand- eller auktionsfynd så man kan kalla min stil för stram med en touch av romantik. Jag letar ständigt efter nya saker till mitt hem och har, när det kommer till second hand-möbler osv., svårt att slita mig från möbler, tavelramar och speglar i rokoko-stil. Dessa tingestar åker hem med mig, målas vita (jag är, som jag nämnt i tidigare inlägg, Antikrundans värsta fiende) och kläs om, om det behövs. Jag letar just nu efter en fin karmstol som endera redan har en någorlunda fin, ljus klädsel eller är lätt att klä om (vilket de tyvärr sällan är med en massa nitar hit och dit) samt att jag letar efter en Emmastol och ett fint hallbord med härliga former. Och när jag har hittat dessa saker så kommer jag säkerligen att gå på upptäcksfärd efter fler möbler som "behövs".
Butiker jag handlar på är, utöver second hand-butiker, Ikea, Åhlens, Village och Boulevard mfl. Jag älskar att fynda och tycker att ett hem inte behöver fyllas av dyra möbler (oavsett om man har råd!) utan att billiga möbler duger gott och väl om man sedan använder personliga detaljer som då kan tillåtas att kosta lite mer eller självfallet vara billiga.
Om jag nu, med hjälp av bilder, ska visa upp min inredningsstil så kan det se ut såhär;
Denna bild får symbolisera det faktum att jag uppskattar rena linjer och vitt. Jag älskar vitt eftersom det öppnar upp rum betydligt mer än andra färger samt pga. att det känns fräscht och enkelt.
Bilden nedan får, i sin tur, givetvis stå för att jag är en sucker för rokoko. En stol av det här slaget målad vit eller högblankt svart och dessutom med ett underbart tyg (kanske medaljongmönstrat i vitt-på-vitt?) skulle göra mig galen av ha-begär.
Mina förebilder
Min mamma är en stor förebild - hon är stark och har varit oootroligt stark de senaste tre åren då hon har tagit hand om min cancersjuka moster dag som natt. Hon har dock alltid varit min förebild då hon är otroligt bildad, extremt vettig och en ärlig person som man alltid kan lita på.
Min moster har lidit av cancer i drygt tre år nu och hon har fått beskedet terminal cancer, vilket innebär att hon kommer att dö av sin sjukdom. Hon är min förebild för att hon visar mig hur mycket en människa kan kämpa, hur mycket styrka som finns i en och samma kropp, hur man kan hålla modet uppe hur hårt det än är och framför allt, hur mycket man kan skratta och hur mycket humor hjälper. Jag älskar henne för alltid.
Herr A gör mina dagar underbara och det är en bedrift. Han kan få mig på gott humör då jag är nedstämd och han förstår mig (vilket inte heller är så lätt). Han har en enkel syn på livet och får mig att se saker för de dom är snarare än att komplicera dem. Han är dessutom otroligt intelligent och jag älskar att samtala med honom.
Robyn är alltså inte någon i min familj utan artisten Robyn. Dels gör hon smashing musik och dels går hon sin egen väg. Hon vågar sticka ut, hån vågar klä sig som ingen annan och hon gör det med stil.
Barndomsminne
Kvinnan har rätt att ta ut mer föräldraledighet än mannen?
Jag har inga barn men vill gärna skaffa några skruttar i framtiden och när jag och herr A väl får vår första knodd så vill jag gärna dela lika på föräldraledigheten. Dels för att han ska få samma chans till kontakt med vårt barn som jag får genom att vara hemma och dels för att jag tror att jag skulle tröttna på att gå hemma under min föräldraledighet plus de delar som han i så fall inte skulle vilja ta del av. Barn är underbara i all sin existens men jag tror inte att jag som förälder kommer att tycka att dom är underbara ständigt och jämt. Jag blir trött på A, jag blir trött på mig själv och jag kommer säkerligen att bli trött på att byta blöjor, mata och bada. En människa blir trött oavsett om det är en mamma eller en pappa och det är inget att skämmas för även om dagens samhälle förstår en trött pappa mer än de förstår en trött mamma.
Jag frågade min klasskamrat varför hon inte skulle vilja dela tiden med barnet med barnets pappa och hon sa då att hon ville ha mest tid med det för att det var hon som hade burit det i nio månader. Fine, att bära ett barn är tröttsamt och man är inte den man var innan man blev gravid som den man är då hormonerna svallar och ett trekilosbarn bubblar runt inne i magen och pockar på uppmärksamhet. Dock är det kanske inte någon chock att höra att det, än så länge, i den heterosexuella relationen är kvinnan som bär barnet men kvinnan och mannen som är delaktiga i att skapa barnet. Hälften kvinna och hälften man skapar ett barn i den heterosexuella relationen, det är väl de flesta med på? Att det har blivit så att det är kvinnan som bär barnet kan man kanske sörja över (bättre om både kvinnor och män kunde gå runt med gravidmage) men nu är det så det är, än så länge i alla fall. Om män kunde bära ett barn så skulle förhoppningsvis många män göra detta för att avlasta kvinnans kropp och många pojkvänner, sambos, makar gör det mesta för att underlätta för kvinnan under graviditeten.
Man har skapat ett barn tillsammans och jag tycker därmed att man bör dela lika på föräldraledigheten. Det heter trots allt föräldraledighet och inte enbart mammaledighet. Fadern är minst lika delaktig i barnets existens som kvinnan är och den kvinna som inte vill att mannen ska vara lika delaktig i föräldraledigheten som hon är motarbetar synen på kvinnor och män som jämlika.
Om man däremot delar olika på föräldraledigheten av ekonomiska skäl (att kvinnan eller mannen tjänar mer än sin partner och därför tar ut mindre föräldraledighet för att säkerställa familjens ekonomi) är en annan fråga som fokuserar på kvinnor och mäns olika löner där män tjänar mer än kvinnor för likvärdigt arbete.
10 saker du inte vet om mig
2. Jag har krossat mitt knä, knäckt mitt lårben rakt av och brutit alla tår på en och samma gång
3. Jag hade full pott på det nationella provet i Engelska C då jag gick på gymnasiet
4. Jag har kört isbil många gånger. Isbil är, för er som inte bor på "landet" då man tar en bakhjulsdriven bil och sladdar järnet på en istäckt sjö
5. Jag har skrikit mig hes på Bruce Springsteens konsert på Ullevi för några år sedan
6. Jag anser att jag har för tunt hår
7. Jag var den enda med bruna ögon i både min gymnasie- och högstadieklass
8. Jag har klättrat upp i stadens julgran nyårsafton 2007 och sedan funderat ett bra tag på hur jag skulle ta mig ned
9. Jag har många bra vänner men de bästa är enbart pojkar
10. Jag är en hejare på att måla det mesta (måla på papper, måla väggar, måla möbler... etc.)
Bloggfavoriter
Jag är inte så mycket för att läsa andras bloggar. Jag är självisk och tycker om att skriva blogg mer än att läsa blogg. Dock har jag några favoritbloggar som jag kikar på då och då:
- Nevnarien
Kreativ person. Jag uppskattar kreativa personer då jag själv önskar att jag kunde vara lite mer kreativ. Jag älskar att kika på hennes foton och hennes illustrationer. Dessutom har hon, för att jag ska framstå som lite ytlig, en trevlig klädsmak och har inte hybris, till skillnad från många andra i blogg-Sverige.
- HanaPee
Åh, jag älskar hennes sätt att lämna ut sig själv, alla sina brister och helt vardagliga problem. Jag tycker om människor som inte är rädda för att skriva saker om sig själv som andra tycker är äckliga och konstiga. Dessa saker som många skulle rynka på näsan åt och påstå är märkliga är ofta saker som de själva gör men inte vågar berätta om men så är inte fallet med denna blogg. T.ex. finns det de som tycker att man inte ska peta näsan och att det är äckligt att berätta att man gör det. Men vem fan petar inte näsan? Merparten av tjejer har mens - hur kan man tycka att det är "snuskigt" att berätta om det? Kungen bajsar - gör inte du det också? Nej, jag helt enkelt älskar att läsa hennes blogg. Det är så underbart att läsa, det är det enda jag kan säga. Jag skulle vilja krypa ned i hennes ficka och alltid få vara med bland mensblod, fisar och annat vardagsbestyr.
- Alex Schulman
Herr Schulman skriver som ingen annan. Mitt mål i livet är att någon gång besöka hans butik med hutlösa priser. Ungefär. Herrn är i en klass för sig och jag kan inte annat än älska i stort sett alla hans inlägg. Ett exempel: inlägget om Big Brother 2011.
Favoritsaker
Vad bjuder jag på för mat?
För det första så tycker jag egentligen inte om att laga mat - att laga speciell mat till speciella tillfällen är jäkligt kul men den där vardagsmatlagningen som görs betydligt oftare än föregående exempel är urbota tråkigt. Om du, som herr A, skulle vara min partner så skulle du bli bjuden på köttfärs i någon form eller kyckling. Om jag inte har någon matlagningslust och inte du heller har det så blir det nog med största sannolikhet smörgås.
Om jag dock ska lägga manken till så älskar jag att laga (eller ja, jag älskar mest att äta) marinerad kycklingfilé med rikligt kryddade potatisar, morötter, kålrot och palsternacka i ugn med citron och vitlök. Till det ska det vara en fin liten sallad med rödlök, tomat och minispenat samt en klick creme fraiche.
Så, hur mycket sa det om mig? Nej, exakt, inte sådär skitmycket.
Min första kärlek
Jag har aldrig gillat listor som man ska svara ja eller nej på, därför följer jag några av mina bloggande vänners exempel och gör några Det-här-är-jag-inlägg. Vi börjar med detta.
Jag var kanske promiskuös i åtta-tolvårsåldern, vad vet jag, men jag hade diverse pojkvänner och ibland två vilket då och då blev komplicerat då vi gick i samma klass och ofta också bodde på samma gata som det lätt blir på mindre orter. I vilket fall som helst så var jag och en pojke vid namn Peter frekventa partners hur mycket partner man nu är när man går i tvåan i lågstadiet. Oavsett så var vi mycket kärvänliga och Peter skrev små lappar som han målade fula änglar på (han gjorde nog dock sitt bästa). Jag fick en A-Teens-cd av honom på Alla Hjärtans Dag (jag gillade inte A-Teens men han tyckte väl att det var en cd som var "tjejig" nog) och på vintrarna så mosade vi snö i varandras ansikten och pussades lite blygt då och då. Jag var nog aldrig kär i Peter och heller aldrig i någon av mina andra "pojkvänner" men det var alltid kul att vara tillsammans med någon när det skulle till att bli klassfest. Då kunde man hålla i varandras nervössvettiga händer, äta popcorn och lyssna på Blumchen för att sedan hämtas klockan sju.
Frågan kvarstår dock - om inte Peter var min första kärlek, vem var det då? Jag kan dra mig till minnes att jag var väldigt förtjust i en pojke som hette Jonas då jag gick på dagis. En dag då alla vi små stod och observerade den otroligt intressanta företeelsen att sopbilen kom så snodde jag mig en puss för att sedan snabbt åka hem. Så kanske var han min första kärlek?
Om det inte var Peter eller Jonas så måste jag nog påstå att det är herr A som jag har spenderat drygt två år tillsammans med. Jag har aldrig upplevt kärlek som den han ger mig. Och jag har heller aldrig gett en sådan här kärlek till någon annan.
Tadaaa!
Men innan något slags sjunkande eller pluggande blir aktuellt ska jag njuta av (vår?)solen som spritter utanför fönstret. En kaffe och det nya numret av Plaza Interiör som damp ned vid dörren idag gör min dag så nu ska jag snart knata ut på balkongen och suga i mig lite B-vitaminer.
Herrn slutar klockan tre idag och då ska han få den stora äran att skjutsa mig till biblioteket. Det är inte det att jag har lite pengar på busskortet, det är inte det att jag inte tycker om att åka buss, det är heller inte det att jag tycker att det är för långt att åka - det är bara så att jag tycker om att åka bil med A. Man pratar en massa om vad som har hänt under dagen och man tittar på folk, hus och vattnet som passerar. Man kan visserligen prata om dagens händelser när man är hemmavid men när man åker bil så blir det en annan sak - om vi sitter i soffan och pratar om vad vi har hittat på så finns det störande moment som tv, tidning eller dator. I bilen är det bara han och jag. Det enda som vi behöver fokusera på är vägen framför oss och det är ändå mestadels A's arbete med tanke på att jag inte har körkort.
Så nu är det två timmar kvar till min efterlängtade tio minuters biltur.
Double penetration of the... wall
Imorgon blir det i alla fall lite mer hemtentaskrivande samt att jag ska luncha med en genuskamrat samt diskutera arbetet. Kan nog bli givande och om inte givande så i alla fall trevligt och om inte trevligt (vilket jag dock tror att det kommer att bli!) så i alla fall mättande. Och om inte mättande, ja... i så fall relativt mycket slöseri på tid.
Herrn är iväg och hjälper en arbetskamrat med att lossa gods som gentjänst för all hjälp han har fått av denne medmänsklige kamrat och jag sitter i lägenheten och grottar och är väldigt nöjd över att grannen har slutat att borra efter två timmars frenetiskt murrande i väggen. Jag tror till och med de måste ha varit två med varsin borrmaskin.
Bobby Freeman - Betty Lou got a new pair of shoes
Polis, polis, pot...
Puttrade sedan vidare till en snickeributik för att kolla på tapeter och kakel. Vill gärna tapetsera hallen och vill gärna kakla om köket. Vi får se hur det blir med det hela. Jag har svårt att få tummen ur då och då men titta skadar aldrig. Åkte vidare till Plantagen och köpte på mig lite växter som jag egentligen inte vet riktigt var jag ska ställa. Åkte sedan hemåt men blev stoppad av civilpolisen som gav herrn böter för att han inte hade bilbälte på sig samt att han påpekade en del brister med bilen. Vi blev föga chockade då bilen är över fyrtio år gammal (en finfin 140 som trots sin ålder knappast är något att klaga på). Herrn emottog sin bot och vi åkte vidare hemåt och nu är vi alltså hemma.
Har idag suttit och pillat med genusarbetet som ska vara inne på måndag. Jag kände mig inte så värst motiverad till att börja med det men den första delen gick relativt bra. Vi har dock en hel bunt med litteratur som måste användas som referenser på fem sidors arbete. Det är en utmaning för mig då jag inte har några större problem med att skriva långa texter men alltså desto större problem med att skriva kort och koncist.
Under helgen ska jag och en genuskamrat träffas över en fika och diskutera om vi är osäkra över något i arbetet. Och tänka sig, det var till och med jag som lade fram fikan som ett förslag. Jag brukar ha rätt svårt med att initiera de flesta typerna av kontakt men ja, idag gjorde jag det alltså. Jag är dock inte blyg i övrigt - när väl kontakt har upprättats (nu låter jag som en gammal korpral) så har jag knappast svårt med att prata.
Så, nu vet ni det.
Inte något nytt under solen över huvud taget. Trots dagens brist på innehåll så lyckades jag ändå ordbajsa. Tänka sig.
Mat
Dock måste jag först städa ugnen då säljarna av lägenheten hade sprutat in medel i den men inte torkat bort det. Jag har därför inte vågat använda ugnen på någon vecka men nu ska jag ta mig i kragen och gnugga bort det där. Borde även ta mig i kragen och skriva lite genus-arbete men idag är jag lite pluggtrött.
7.5 poäng - bara sådär!
Fast så pillar mitt samvete i min hjärnas innersta vrår och frågar: "Du, kan det inte vara så att någon har gjort fel så att du har fått poäng trots att du inte har genomfört kursen? Kan det inte vara så att du borde maila någon kursansvarig och fråga om det har skett ett missförstånd? Borde du inte ta risken att förlora dina poäng och därmed din rätt till studiemedel mot att vara ärlig? Borde du inte skita i att ringa till CSN och be om pengar och istället ringa någon som kan peta bort de där poängen som du säkerligen har dragit på dig utan att du förtjänar dem?". Som synes så är mitt samvete lite långrandigt. Jag lyssnar ej. Inte idag i alla fall.
Royal Republic - Tommy-Gun
Det andra könet och Det kallas kärlek
Idag känner jag mig lite frusen och allmänt spak så idag stannar jag hemma från genus. Jag önskar att jag kunde gå på dagens föreläsning då det är veckans enda och då den dessutom tar upp boken Det andra könet samt Det kallas kärlek, två böcker som jag nu har läst och har tyckt varit väldigt intressanta. Boken Det andra könet skrevs, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg, av Simone de Beauvoir i slutet av fyrtiotalet men är trots dess ålder en väldigt aktuell bok. Den innehåller mycket intressanta påståenden om varför kvinnor och män är som de är och även om exemplen inte är dagsaktuella så kan man modifiera dem så att de passar in i samtiden. de Beauvoir tar upp allt från menstruationens betydelse för den unga flickan till äktenskapets inskränkning av kvinnans rättigheter i bla. fyrtiotalets Paris. Hon citerar även unga flickor och kvinnors berättelser om sitt liv och hon har refererat till mycket intressant litteratur. Boken är tjock (nästan tusen sidor) och jag har, pga. att det är det som genus-kursen kräver, läst tre kapitel vilket är ungefär 300 sidor. Jag kommer, när tiden finns, att läsa hela boken av rent intresse och det är något som alla böcker i genus-kursen har gemensamt, att man gärna läser mer eller läser dem en gång till just för att de inte bara är intressanta utan även mycket skönlitterära och därav inte så tungrodda som man kan tro.
Boken Det kallas kärlek är en betydligt mer nyproducerad bok skriven av Carin Holmberg. Boken tar upp kvinnor och mäns beteenden och också vad kvinnor respektive män gör både på fritiden, på arbetsplatsen och i hemmet. Just kapitlet som berör vad kvinnan respektive mannen gör i hushållet är väldigt intressant och man kan många gånger känna igen sig i statistiken som framförs. Ex. utför mannen hushållsarbete som innefattar tunga lyft, som att bära hem den nya tv:n och installera den medan kvinnan städar, lagar mat, tvättar osv. i större utsträckning trots att detta också är ett tungt arbete. Även den här boken, liksom Det andra könet, är en lättläst bok och om inte i närheten så tjock som de Beauvoirs bok så minst lika intressant.
För er som är intresserade av genusvetenskap kan jag därför tipsa om de böcker som jag hittills läst vilka är:
- Det andra könet av Simone de Beauvoir
- Det kallas kärlek av Carin Holmberg
- Att göra kön - om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män av Novak & Thomsson (superb bok för alla föräldrar eller alla som är intresserade av hur en kvinna blir "kvinna" och en man blir "man"!)
- Feminism av Lena Gemzöe
Sen kan jag även tipsa om några böcker som jag har läst på min fritid innan jag sökte till genusvetenskap:
- Gärningsmannen är en kvinna: en bok om kvinnlig brottslighet av Kordon & Wetterqvist
- Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på väldtäkt av Katarina Wennstam
- En riktig våldtäktsman: en bok om samhällets syn på våldtäkt av Katarina Wennstam
- Katarina Wennstams böcker Dödergök, Alfahannen och Smuts är också intressanta med ett visst mått av genus även om de är betydligt mer skönlitterära än ovanstående
Simone de Beauvoir
Monster?
Igår städade jag och herrn ut lägenheten och nu är allt påskrivet och klart. Helt underbart att allt är färdigt. Och idag är det Alla Hjärtans Dag, ett påfund som jag inte bryr mig så mycket om egentligen (ungefär som Halloween) men som jag det här året faktiskt har tänkt uppmärksamma. Kanske beror det på att jag har hållit i pengarna ett tag nu (sedan jag köpte tvåan) och vill spendera lite och vad passar då inte utmärkt om inte att spendera pengarna på presenter. Att ge är större än att få, när det gäller paket. Jag har alltid älskat att ge bort saker men jag vet inte om plånboken tycker detsamma.
Hur som haver så ska jag snart till stan men först måste jag ta upp en sak som har anknytning till genus. Jag och mina fellow classmates på genusvetenskaps-kursen har skapat en sluten grupp på Facebook där vi diskuterar ditten och datten som är knutet till kvinnor och män, objekt och subjekt, genus och kön... ja, i stort sett allt. I denna grupp hade en av våra klasskamrater lagt upp en länk till en artikel från Aftonbladet vid namn Döda kvinnor är inte sexiga. Om ni inte har läst artikeln så rekommenderar jag att ni gör det men för sakens skull så drar jag en sammanfattning: politikern Eva-Britt Svensson har skrivit artikeln och hon har reagerat på objektifieringen av kvinnor i musikvideor, och i fokus står artisten Kanye West's musikvideo till låten Monster. I videon så får man ta del av sekvenser där kvinnor hänger i snaror från taket i enbart underkläder, där Kanye tar i kvinnors lealösa kroppar osv. osv. Eva-Britt Svensson ifrågasätter det faktum att kvinnors ses som objekt i så många sammanhang - bland annat inom musikvärlden - och att man aldrig skulle tillåta att en musikvideo som innehöll bilder på barn (eller för den delen djur) hängde i snaror men att det är okej då kvinnor gör detsamma.
Säga vad man vill om musikvideon - den är helt klart sexistisk och utmålar kvinnan som ett objekt som man kan göra vad man vill med. I min stora bunt genuslitteratur som ligger här hemma så kan man läsa att kvinnan förr i tiden ansågs stå i närmare relation till djuren rent intellektuellt än vad de stod nära män pga. att kvinnan inte ansågs ha samma slags förnuftsgrad som mannen. Hon nästintill jämställdes djuren när det kom till hennes mentala kapacitet och kanske kan man anse att det är långsökt när jag påstår att Kanye utmålar kvinnan som ett djur i sin musikvideo då kvinnor ses äta upp en människa (som är en man) och dessutom, som så många gånger förr, utmålas som ett objekt som man kan göra vad man vill med. Långsökt eller ej, detta är min åsikt.
Dock var det inte musikvideon som jag reagerade mest på - det var kommentarerna som fälldes om artikeln som fick mig att inse hur lite människor egentligen vet om hur vi människor fungerar. Här får ni ett axplock av kommentarer:
"Som sagt var, feminister lyckas ALLTID hitta något område där en kvinna blir illa behandlad och problemet är då att vissa extremt trögtänkta personer inte förmår att skilja på det unika fallet och det generella..."
Detta är en kommentar som kan härledas till feminismens motståndares kommentarer om att "men, jag känner ju en massa kvinnor som faktiskt jobbar som chefer". Att, som skribenten av denna kommentaren gör, be att man ser saker som unika fall gör att man iså fall aldrig skulle kunna se ett sammanhang mellan en händelse och en annan. Man kan inte ta situationer ur deras kontext för då kommer situationen inte att betyda någonting alls. Och att skribenten sedan på ett undeförstått sätt menar att Kanye West's video på något sätt skulle vara ensam i sitt slag om att objektifiera kvinnor kan jag inte hålla med om. Låt mig bara namedroppa några låtar vars musikvideor använder kvinnors som objekt: Alex Gaudino - Destination Unknown, Sir Mix A Lot - Baby Got Butt, Sunblock - First Time... ja, listan kan göras lång.
"Det görs en massa skräp hela tiden. Men vet du vad, Eva-Britt Svensson, de flesta är rätt bra på att klara av att sortera bort det som ointressant skräp alldeles själva. Ja, så är det: Vi kan också tänka!"
Skribenten till denna kommentaren måste endera vara extremt lyckligt lottad eller hjärntvättad av media. Extremt lyckligt lottad (och i så fall totalt unik i sitt slag) som inte påverkas av samhällets alla aspekter (bla. media) eller hjärntvättad av media som har fått denna person att tro att den inte kan påverkas av någonting. Människan vill troligtvis gärna tro att hon/han inte påverkas av sin omgivning men en människa kan inte leva ett liv utan att bli påverkad. Vår hjärna tar in signaler som vi kanske inte ens är medvetna om och det är inte en slump att vi köper just den tidningen. den tröjan eller den bilen. Ständigt matas vi av intryck om vad som är "bäst för oss", vad som gör oss till lyckligare människor osv. och vi kan inte gå opåverkade ur striden om vad vi ska köpa eller ej. Och den som tror att den inte påverkas eller att den kan sortera ut vad den vill lyssna/se på är kanske det ultimata tecknet på hur hjärntvättad man faktiskt blir av att leva i ett konsumtionssamhälle där nya intryck byter av varandra i en rasande fart - den som tror att den gör alla val totalt självmant är den bäste kandidaten för att obemärkt påverkas av massmedia.
Dra, gnugga och bända - min lördag
Imorgon gör vi sista rycket. Och kanske på måndag. Två sista ryck. I värsta fall tre... fast hur det ska gå till vet jag inte med tanke på att köparna får tillträde på tisdag.
Nu ska jag och herrn ta igen oss med hyrfilm och onyttig mat. Som vilken annan dag som helst, med andra ord.
Tjillevippen.
September - Kärlekens tunga
Jag lyckas inte uppbringa min städlust idag
Jag gillar att städa då och då och detsamma gör herrn men nu, när det är småtjafs och saker som enbart tar emot så känner jag mig inte det minsta lockad att andas in gammalt damm och förgäves försöka tvätta fönster som vägrar att bli rena. Jag undrar egentligen hur rent det ska vara när man har flyttstädat?
Har, oavsett städdag eller ej, spenderat förmiddagen med att läsa i Simone de Beauvoirs tegelstensbok "Det andra könet". Jag blir hänförd över att boken skrevs för över sextio år sedan och jag inser nog inte vidden i att en kvinna skrev en bok som helt klart måste ha ställt familjeliv och samhällets syn på kvinnans "plikter" på ända. Idag skulle denna bok, i en lite mer modern tappning, kanske lagts till på listan över feministisk litteratur (en lista som för övrigt säkerligen är mycket diger och innehåller mycket matnyttigt) men att 1949 ifrågasätta allt som dåtidens kvinna då stod för måste ha varit banbrytande och, framför allt, vågat.
Hur som haver så rekommenderar jag boken trots att jag inte har läst hela och heller inte ska läsa hela för tillfället (enligt litteraturlistan för kursen i genus). Mycket intressanta tankar och ideér och trots sitt någorlunda daterade språk förvånande lättläst.
Dra på trissor
Låt mig snabbt glida igenom vem jag är. Jag utgår skoningslöst från det som står till vänster på den här bloggen och som alltså ska vara ett litet hopkok av det som är viktigt för att definiera mig. Vi går enklaste vägen, uppifrån och ned.
Denna blogg drivs av en tatuerad tjugoåring...
Ja, jag är alltså född 1990. Min mamma var den minsta mamman på BB och klämde ut den största ungen. Denna bedrift är jag stolt över. Både för min egen del och självfallet för min mammas del. Tänk vad hon måste ha klämt och tänk vad jag måste ha funderat över vad det var som hände. Ja, nu är jag i alla fall ute som synes. Och tatuerad är jag också. Fast inte så mycket som jag skulle vilja vara.
... boendes någonstans i Värmland i en nyinköpt tvåa (tillsammans med herr A...
Bor alltså i Värmland och har gjort så hela mitt liv. Är mycket nöjd med detta. Träffade herr A sommaren 2008 då jag bodde i min egen etta i en annan del av Värmland än den vi tillsammans bosätter just nu. Vi blev ett par vintern 2008 och har hållit ihop sedan dess. Vi bodde först i min etta och trängde det första året ihop oss i en hundratiosäng. Nu har vi precis skaffat oss en tvåa betydligt närmare Karlstad, som för er oinvigda alltså är den största staden i Värmland, och vi har avancerat upp i sängbredd.
Jag studerar för tillfället genus...
Jag har alltid tyckt om att studera och fick höga betyg på gymnasiet. Jag började därefter på sjuksköterskeprogrammet och hankade mig fram. Jag fick godkänt på ett prov av... ja, kanske sex stycken. Jag insåg att det hängde ihop med att jag inte tyckte att ämnet var intressant och att jag därför lade mig till med en slags förödande lathet. Jag hoppade av sjuksköterskeprogrammet och studerar nu genusvetenskap. Jag vet egentligen inte varför jag sökte till sjuksköterska från första början - jag har aldrig varit intresserad av naturvetenskapliga ämnen och inom ssk-yrket så gäller det att man håller koll på virusen och bacillerna. Humaniora är bättre för min del.
Light-hypokondri?
Hur ska man förklara detta på ett ej alltför invecklat sätt tro? Saken är den att jag i drygt tre års tid har haft cancer i min familj. Den smög sig på när man minst anade det och så var den där, i en nära anhörig som jag älskar något så fruktansvärt. Min kära släkting kommer att dö av den här cancern, den är med andra ord terminal, och hon kan dö imorgon likväl som om en månad. Ett år hoppas vi inte på längre. I vilket fall som helst så har jag under de senare åren dragit på mig en lightversion av hypokondri. Det här är inte något som jag har fått berättat för mig av någon läkare utan jag tycker personligen att jag funderar lite väl mycket över sjukdomar och jag har därför benämnt mitt eget tillstånd som light-hypokondri. Jag är dels väldigt orolig att folk i min omgivning ska bli sjuka och jag tror ofta att jag personligen har blivit drabbad av något. Någon gång har jag misstänkt sockersjuka, många former av cancer osv. Senast igår trodde jag att jag hade blivit blodförgiftad pga. att jag hade skurit mig på en glasbit och sedan dessutom uppvisade en massa passande symptom (märk väl: efter att jag googlat upp dem). Jag tycker att min skräck för att bli sjuk knappast är märklig med tanke på den slags sjukdom som omringat vår familj de senaste åren. Därav tar jag det hela med en klackspark och är rätt så glad och nöjd i min värld ändå! Men ni kommer säkerligen få läsa om att jag tror att jag har fått Parkinson eller något liknande ändå - men då vet ni att ni kan ta det med en nypa salt.
Ja, det där var väl jag i korta drag. Vi kan i alla fall låtsas att det är det för nu är jag för trött i ryggen för att skriva mer. Sitter nämligen i en otroligt obekväm position - jag kallar den "makaronställningen framför den bärbara".
