Jaha, så har jag skaffat en blogg igen. Jag vet inte hur många jag har haft. Och vet därför inte heller hur många som jag har lämnat i glömska, som ligger och dammar i en server någonstans utan omtanke och någon som nattar dom om kvällarna. Men ja, nu är detta alltså ett nytt skötebarn... eller skötebarn och skötebarn. Jag sköter inte direkt bloggar, uppenbarligen. Så den här bloggen får vara ett tittas-till-då-och-då-barn för att jag inte ska förvänta mig för mycket av mig själv.

Låt mig snabbt glida igenom vem jag är. Jag utgår skoningslöst från det som står till vänster på den här bloggen och som alltså ska vara ett litet hopkok av det som är viktigt för att definiera mig. Vi går enklaste vägen, uppifrån och ned.

Denna blogg drivs av en tatuerad tjugoåring...
Ja, jag är alltså född 1990. Min mamma var den minsta mamman på BB och klämde ut den största ungen. Denna bedrift är jag stolt över. Både för min egen del och självfallet för min mammas del. Tänk vad hon måste ha klämt och tänk vad jag måste ha funderat över vad det var som hände. Ja, nu är jag i alla fall ute som synes. Och tatuerad är jag också. Fast inte så mycket som jag skulle vilja vara.

... boendes någonstans i Värmland i en nyinköpt tvåa (tillsammans med herr A...
Bor alltså i Värmland och har gjort så hela mitt liv. Är mycket nöjd med detta. Träffade herr A sommaren 2008 då jag bodde i min egen etta i en annan del av Värmland än den vi tillsammans bosätter just nu. Vi blev ett par vintern 2008 och har hållit ihop sedan dess. Vi bodde först i min etta och trängde det första året ihop oss i en hundratiosäng. Nu har vi precis skaffat oss en tvåa betydligt närmare Karlstad, som för er oinvigda alltså är den största staden i Värmland, och vi har avancerat upp i sängbredd.

Jag studerar för tillfället genus...
Jag har alltid tyckt om att studera och fick höga betyg på gymnasiet. Jag började därefter på sjuksköterskeprogrammet och hankade mig fram. Jag fick godkänt på ett prov av... ja, kanske sex stycken. Jag insåg att det hängde ihop med att jag inte tyckte att ämnet var intressant och att jag därför lade mig till med en slags förödande lathet. Jag hoppade av sjuksköterskeprogrammet och studerar nu genusvetenskap. Jag vet egentligen inte varför jag sökte till sjuksköterska från första början - jag har aldrig varit intresserad av naturvetenskapliga ämnen och inom ssk-yrket så gäller det att man håller koll på virusen och bacillerna. Humaniora är bättre för min del.

Light-hypokondri?
Hur ska man förklara detta på ett ej alltför invecklat sätt tro? Saken är den att jag i drygt tre års tid har haft cancer i min familj. Den smög sig på när man minst anade det och så var den där, i en nära anhörig som jag älskar något så fruktansvärt. Min kära släkting kommer att dö av den här cancern, den är med andra ord terminal, och hon kan dö imorgon likväl som om en månad. Ett år hoppas vi inte på längre. I vilket fall som helst så har jag under de senare åren dragit på mig en lightversion av hypokondri. Det här är inte något som jag har fått berättat för mig av någon läkare utan jag tycker personligen att jag funderar lite väl mycket över sjukdomar och jag har därför benämnt mitt eget tillstånd som light-hypokondri. Jag är dels väldigt orolig att folk i min omgivning ska bli sjuka och jag tror ofta att jag personligen har blivit drabbad av något. Någon gång har jag misstänkt sockersjuka, många former av cancer osv. Senast igår trodde jag att jag hade blivit blodförgiftad pga. att jag hade skurit mig på en glasbit och sedan dessutom uppvisade en massa passande symptom (märk väl: efter att jag googlat upp dem). Jag tycker att min skräck för att bli sjuk knappast är märklig med tanke på den slags sjukdom som omringat vår familj de senaste åren. Därav tar jag det hela med en klackspark och är rätt så glad och nöjd i min värld ändå! Men ni kommer säkerligen få läsa om att jag tror att jag har fått Parkinson eller något liknande ändå - men då vet ni att ni kan ta det med en nypa salt.

Ja, det där var väl jag i korta drag. Vi kan i alla fall låtsas att det är det för nu är jag för trött i ryggen för att skriva mer. Sitter nämligen i en otroligt obekväm position - jag kallar den "makaronställningen framför den bärbara".