Jag minns mycket från min barndom men något jag minns tydligast är då min älskade moster brukade hämta mig på dagis. På dagis, då jag var liten (jag vet inte hur det är nu och det varierar säkerligen från dagis till dagis), så sov vi efter lunchen. Eller, att säga att vi sov efter lunchen är lite felaktigt då det snarare var så att alla andra knoddar sov medan jag låg vaken. Jag brukade aldrig sova mitt på dagen som liten (och gör det inte nu heller bör väl tilläggas) så istället för att sova så försökte jag att fördriva min tid på annat sätt. En gångbar metod för att få tiden att gå var att låtsas att jag tappade nappen. Jag "tappade" nappen (dvs. slängde iväg den några meter), gick upp och hämtade den (i ytterst långsamt mak), kikade på de andra som låg och sov och gick sedan tillbaka till min plats. Fem minuter senare slängde jag iväg nappen igen, gick och hämtade den och gick sedan tillbaka. Sådär förflöt det i den timme vi "sov" men om jag hade tur kom min moster för att hämta mig mitt i sovstunden. Jag minns hur hon tittade in bakom ett skynke de hade hängt för glasrutan i dörren och direkt jag såg henne så spratt jag upp från madrassen på golvet och sprang fram till dörren. Sedan gick vi hand i hand hem till henne och väntade på att mamma eller pappa skulle komma hem från jobbet.