Sedan min moster blev diagnostiserad med cancer så har jag blivit betydligt mer gråtmild än innan. Innan grät jag sällan men nu gråter jag allt oftare. Jag kan gråta till fina filmer, underbara musikstycken, av trötthet, av glädje, av tankar som plötsligt slår mig och av rädsla. Jag har gråtit till Grey's Anathomy, Scrubs, E.T-filmen, av fina bilder, av YouTube-klipp (som t.ex. detta), av att herr A säger fina saker, av att jag själv säger saker... Ja, listan fortsätter. Gråta kan jag.