Kanske beror det på att jag började att läsa boken med förhoppningar om att den skulle spegla den Robert Gustafsson som jag alltid har trott att han har varit. Kanske beror det på något annat. Från vaggan till deadline gjorde mig besviken - sen om det är jag som har för höga förväntningar är svårt att säga, men besviken blev jag.

Jag ville läsa om den Robert Gustafsson som har levt ett vanligt liv vid sidan om scener och tv-program, som har saker att berätta om sina barn, sin fru, sina föräldrar. Men nej, större delen av boken handlar om hur mycket han har gjort i sitt liv och då mest inom det massmediala. Det är program hit, det är föreställningar dit och det osar hybris om det mesta. Jag vill inte höra att han har kommit att förstå varför folk kallar honom för Sveriges störste komiker, om hur bra recensioner hans shower har fått och om hur jävla duktig han är. Han är inte ödmjuk för fem öre och har tagit sin familj för given.

De enda kapitlen som jag fann något direkt nöje i att läsa var de första kapitlen om hans barndom, om Robert utanför Killing-gänget och Rolandz, samt kapitlet om att man måste kunna skämta om allt för om man inte skämtar om ett visst ämne så blir det man inte skämtar om automatiskt bortglömt och det är också ett sätt att förnedra och förtrycka.

Visst, någonstans mellan raderna så kan jag se den där Robert som verkar karismatisk, trevlig och lite härligt töntig. Men mest ser jag bara en mansgris som tar för sig och som vänder det mesta till sin fördel. Ibland talar han om sin hypokondri men nej, då blir han inte svag, då blir det snarare en tävling mellan honom och någon annan skådespelare om vem som är mest hypokondrisk och då blir det ändå Robert som vinner. Och så blir han bäst... igen.

Källa
Han verkar dessutom inte ha den finaste av kvinnosyner - han pratar om kvinnor som inte rakar armhålorna (och att de var för tråkiga för att bjuda på fester) och att kvinnor ska ha former och inte vara smala som stickor (jag som är lite bubblig här och där borde ta åt mig och tänka att åh, vad härlig han är den där Robert, men samtidigt så tänker jag att; hur känns det för de där pinnsmala tjejerna som läser boken? Hur kul är det för dem?). Att han sedan har stuckit iväg för att spela en föreställning precis när hans fru har krystat ut en knodd och att han inte har varit alltför närvarande i hemmet säger jag inget om för det behövs inga ord.

Och mitt i min ilska så blir jag samtidigt lite ledsen. När jag ser bilderna på herr Komiker när han spelar en pjäs, när han drar en sketch eller något liknande så tycker jag ju att han ser så gosig och rolig och trevlig och lite töntig ut. Och då vill jag inte skriva att boken var dålig. Men när jag sedan bläddrar vidare och läser ett kapitel eller två så kommer den där osympatiske Robert fram likt en ödla som krälar sig ut ur ett hål i marken. Att just den här ödlan sedan valde att skriva en bok förstörde min syn på Robert Gustafsson. Och visst, han skrev inte boken för att göra just mig nöjd eller för att leva upp till några (uppenbarligen) felaktiga föreställningar om hans person men... jag blir ledsen ändå.

Och det tar emot något så fruktansvärt att betygsätta den här boken för jag ville så gärna att den skulle vara en fullpottare, att jag och herrn kunde skratta tillsammans när jag ligger och läser högt i sängkammaren, att den skulle förstärka min bild av Robert. Men nej.