Igår blev det, som ni förstår, inget skrivet med tanke på begravningen. Jag och herrn for iväg vid tio och var hos mamma och pappa vid elva. Herrn åkte iväg med pappa för att hämta smörgåstårtor och jag och mamma bytte om. Sedan kom min bror och hans flickvän med ett till bord så att alla skulle få plats efter begravningen och sedan bytte herrn och pappa om. Sedan åkte vi iväg.

Vädret kunde inte ha varit bättre - det var soligt med en ljummen bris och kyrkan fylldes med människor (det var nog runt hundra personer där). Blomsterarrangemangen både på och bredvid kistan var de vackraste jag någonsin sett och alla som hade skickat blommor till begravningen hade helt klart förstått vad moster tyckte om. Det var vita blommor och krispiga, vårgröna blad och kistan var vit och enkel precis som moster hade velat ha den.

En pianist började med att spela Ängeln i rummet av Eva Dahlgren och sedan så sjöng pastorn Där rosor aldrig dör/Till en stad jag är på vandring. Vidare så talade pastorn väldigt fint om moster - mamma och mormor hade gjort tydligt att varken moster eller övriga i vår familj var med i kyrkan eller ens det minsta kristna och det hade hon tagit fasta på. Hon pratade om moster, om hur hon var stark så länge, om hur hon brydde sig om andra trots att det hade varit förståeligt om hon enbart brydde sig om sig själv osv. utan att blanda in den där Jesus i det hela. Pastorn sjöng sedan Ängeln i rummet och det snörvlades på bänkraderna. Min bror och jag satt och höll varandra i handen och grät och mamma kramade om mormor. Pappa fällde också några tårar och herrn gjorde detsamma. Allt var väldigt fint. Pastorn citerade även Alla vill till himmelen av Timbuktu och ursäktade sig att hon inte sjöng låten men att hon inte var så bra på att rappa. Sedan blev det Purple rain och alla i kyrkan sjöng med. Det var mäktigt.

Sedan gick alla fram och lade rosor på kistan och det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna när det har varit en jättefin begravning och när man dessutom ser andra människor gråta. Att se andra ledsna är nästan det svåraste för då är det så lätt att det brister för en annan också.

Innan vi närmaste gick fram och lade våra rosor så fick mosters hund Doglas och hans nya ägare komma fram och säga hejdå. Doglas fick vara med i kyrkan hela tiden och han gav inte ifrån sig ett endaste pip. Hundar får inte vara i kyrkan annars med pastorn lovade att hon skulle blunda och Doglas fick gå fram till kistan. Han förstod kanske inte så mycket men moster hade velat att han fick vara med.

Efter begravningen bar vi ut blommorna och la dem på gröngräset. Sedan åkte vi hem till mamma och pappa och firade (en sådan fin begravning är bannemig värd att fira) med smörgåstårta, boxar med vin och choklad. Det var knappt så att alla fick plats så vi satte oss ute på gräsmattan och åt och kramade om de som man inte har träffat på länge och de som man kanske träffade förra veckan men som man gärna vill krama ändå.

Allt som allt var det världens finaste begravning och pastorn berättade att hon hade haft svårt för att inte gråta med tanke på att det var en såpass speciell begravning med Prince, allsång och en massa blommor. Begravningen gjorde nog intryck på oss alla och det blev en trevlig middag med prat, skratt och minnen.

Detta är en kortfattad version av begravningen och här nedan får ni se ett kort på arrangemanget som låg på kistlocket - jag tog fler kort och jag skulle kunna skriva så mycket mer om begravningen men det vill jag ha för mig själv. Det ska ligga och bubbla inne i hjärtat och värma mig när det känns tungt. För moster hade inte kunnat önska sig en finare begravning.