Nu har jag och herrn varit till Plantagen och köpt Törnrosas kjortel samt att vi stack till Ikea och köpte bänkar.

Innan vi åkte så ringde min kära mor. Hon lät ledsen och berättade att hon och mormor hade städat lite hos moster. De skulle titta på lite filtar och annat i mosters kontor och hade då tagit ned några filtar från en av hyllorna i hennes garderob. Bakom filtarna hittade mamma ett skrin och på skrinet låg en lapp. "Läs detta", stod det med röd text och mamma började att gråta. I skrinet låg några gamla mynt och sedlar och ett brev. Från moster. "När ni läser detta så finns jag inte längre", började det. "Dramatiskt va?" , hade mostris skrivit efteråt med sin sedvanliga, svarta humor som vi alla delar. I brevet hade hon skrivit att hon älskar oss och en massa annat fint som jag vill hålla för mig själv. Jag grät och mamma grät när hon berättade vad som stod i brevet. Det kändes lite som att få prata med moster igen. Hennes sista ord på vägen. Tack moster. Du är det finaste jag vet och jag älskar dig för alltid.