Jag kikade på mailen nyss och såg att jag hade fått ett ifrån min kära mor. Hon hade skickat det till både mig och brorsan och hon skrev att hon ville träffas för hon ville berätta något. Jag och brorsan gjorde upp dag över mailen och sedan ringde jag mamma för att berätta att vi skulle komma på fredag. Då sa hon att det inte behövdes (med tanke på att brorsan faktiskt har fem veckor semester från och med nästa vecka) och hon sa att det hon ville berätta var att hon är väldigt ledsen just nu ifall att vi tycker att hon beter sig märkligt. Jag visste nästan att det var det hon ville prata om och jag sa att jag förstår att hon känner som hon känner just nu. Jag sa att för min del så får hon vara så tokig eller otrevlig mot oss som hon vill så länge som hon mår bättre av det eller så länge som det ger oss en fingervisning om att hon vill vara ifred.

Det känns dock skönt att vi pratade om det även om jag redan visste att det var det som det handlade om. Man får det svart på vitt och mamma vet att vi vet. Hon skulle därför ringa brorsan efter att vi hade pratat och berätta för honom det som hon hade berättat för mig. Kanske vet brorsan redan precis som jag eller så är han ovetande. Jag uppskattar i alla fall att vi är såpass öppna i vår familj att mamma faktiskt kan säga att "nu får ni låta mig vara ett tag" eller "nu är jag ledsen så nu får ni acceptera att jag beter mig som jag gör". Det är inte alla familjer som har en såpass öppen relation att man vågar erkänna att man är ledsen och att det är väldigt jobbigt för tillfället. Jag önskar att jag i framtiden kan bjuda mina eventuella barn på samma öppenhet när det kommer till känslor. Inga känslor är fel och man får må som man mår utan att man ska känna press utifrån på att "må bra". För i Sverige ska man "må bra" väldigt ofta. Tyvärr.