Okej, jag vet att jag har varit seg med att recensera En dåre fri. Jag läste ur den för flera dagar sedan (en vecka sedan?) men sedan har jag liksom inte fått tummen ur. Dessutom har jag ju börjat med en ny bok så då glömmer jag uppenbarligen bort att jag har läst en bok innan...

Boken är i alla fall författad av Beate Grimsrud och har bland annat vunnit Norska kritikerpriset 2011 samt Sveriges Radios romanpris. Boken blev även nominerad (av både Sverige och Norge) till Nordiska rådets litteraturpris i år och även till Bragepriset 2010. Imponerande!

En dåre fri handlar om Eli och man får följa hennes resa från liten tjej till medelålders kvinna med hennes multipla personlighet som en ständig följeslagare. Eli har nämligen hört röster sedan sex års ålder (då lille Espen äntrar Elis huvud med sitt barnagråt och sin rädsla) och hon har under åren samlat på sig en hel familj inne i sin skalle. Dels har hon alltså Espen men med tiden tillkommer även Emil som är en lekfull tioåring som spelar fotboll precis som Eli och som lovar att han ska hjälpa henne att inte vara rädd för döden. När Eli är sexton kommer även Erik att få en plats bland rösterna - Erik som är lika gammal som Eli, som inte är rädd för något, som är vågad, farlig och arg. Som nyttjar droger och som påstår att Eli inte kan lita på någon annan än honom. Som tjugosexåring kommer även Eugen - en glamourös person som älskar att shoppa, att leva dekadent och som vet hur man för sig i de finare kretsarna. När Eugen kommer på besök så klär sig Eli i smoking, hon kammar håret noga och bugar inför alla och en var.

Boken tillåter läsaren att följa med Eli och hennes röster då hon går på möten med förlag (Eli är nämligen författare), då döden kommer skrämmande nära, då hennes pappa blir sjuk och då Eli gör allt för att slippa berätta för sin familj om Espen, Emil, Erik och Eugen. Man får även ta del av Elis osäkerhet när det kommer till sin könstillhörighet - hon har så länge hon kan minnas inte vetat vad hon vill "vara", om hon vill vara man eller kvinna, bådeoch eller ingetdera och man får också följa med på Elis terapisessioner med KBT:aren Jonatan som med alla till buds stående medel försöker ge Eli verktyg för att mästra rösterna.

Boken är välskriven och intressant. Jag tror att den kan läsas av såväl lekmän som de som jobbar med människor drabbade av psykiska åkommor då boken ger en övergripande och väldigt bred bild av hur livet kan te sig för en del människor som lider av psykisk sjukdom. Jag kan dock bli förbannad då och då när jag sitter och läser. Jag slås av hur psykvården ibland visar sin sämsta sida och hur detta slår mot dem som redan ligger ned. Jag blir irriterad över att Eli, då hon skadar ögat i en fotbollsmatch, tas om hand på bästa möjliga sätt medan hon, när hon blir intagen på diverse psykiatriska avdelningar inte får en tillstymmelse till den respekt som hon fick på en helt vanlig vårdcentral. Detta ger en bra bild av hur det inte är lika accepterat att ha psykiska problem som att ha fysiska problem. Det är lättare för omvärlden att acceptera att ett ben är brutet än att psyket är detsamma och detta ger boken flera bra exempel på. Samtidigt så finns det ljuspunkter i den psykiatiska vård som Eli får - knappast alla vårdare lägger henne i bälte direkt hon sätter sig på tvären, alla vårdare säger inte "nej" när Eli vill ta en promenad i det fina vädret och en del av den personal som Eli träffar under årens lopp blir goda vänner som finns kvar och stöttar i ur och skur.

Jag måste som avslutning även tillägga att det är svårt att sammanfatta den här boken; det händer så mycket och det finns så mycket material att tolka och tycka saker om att jag hellre lämnar er med en kortare sammanfattning och tipsar om att läsa boken om ni tycker att det jag skrivit låter intressant. Slutligen så tycker jag, som sagt, att boken är bra och välskriven men jag kan tycka att den kanske är femtio eller trettio sidor för lång då det, enligt mig, ibland blir lite upprepningar. Men det är också det enda som jag kan kritisera.