Igår läste jag ur den Röda grevinnan, författad av underbara Yvonne Hirdman. Boken är en slags förteckning över Yvonnes mors liv och vad som måste ha varit stor möda och mycket arbete har lett till att hon har skrivit boken Den röda grevinnan - En europeisk historia.

Allt börjar med ett par mamelucker, några lådor och att Yvonne hittar sin då avlidna mors dagbok (på väg att bli slängd och för alltid bortglömd). Hon försjunker i den och fantiserar ihop hur hennes mors liv kunde ha tett sig innan barnen och Yvonnes far kom in i bilden. Men det är inte bara fantasier - Yvonne Hirdman har uppenbarligen lagt ned ett stort mått energi på att få fram fakta till boken. Hon fantiserar men inte lika mycket som hon refererar till massvis av böcker, personliga brev, foton, kartor, artiklar och en massa andra dokument som på något sätt rör hennes mamma, Charlotte Hirdman, tidigare Stenbock-Fermor men född Schledt.

Boken är dock inte bara en berättelse om hennes mors liv utan den behandlar även stora mått av politik med tanke på att tiden som boken rör sig i är år då första världskriget härjade, då anti-angreppspakter slöts, då andra världskriget kom och då världen aldrig blev sig lik igen. Det är Die Rote Fahne och det är Lenin. Det är trotskister och det är bolsjeviker. Det är politik, helt "enkelt", och där mitt i allt står Charlotte, dotter till Emilie och Fritz (vars liv boken också berättar om). Men hon är inte passiv. Hon är politiskt engagerad, står för sina åsikter och liknar i mångt och mycket många andra starka kvinnor under denna tid (kvinnor som började att bära byxor, som hade kort hår, som rökte cigaretter tills de storknade, som arbetade som stenografer och telegrafister, som dansade till långt in på natten. Som överlag var väldigt frigjorda).

Charlotte ståendes till vänster i bild med foten på bordet. Källa.
Man får i boken följa Charlottes liv från det att hennes föräldrar träffas till det att hon flyttar till Sverige och får sina barn, däribland Yvonne Hirdman, författaren her-self. Och lite ledsen kan jag bli över att man inte får följa Charlotte som mor, som språkkunnig kvinna som flyttar till Sverige för räddningen och kärlekens skull. Men jag förstår varför Yvonne Hirdman slutar Charlottes historia där; hon vill ju skriva berättelsen om den mor som hon aldrig fick lära känna, inte berättelsen om den mor som hon uppfostrades av och kände till punkt och pricka. Hon vill leta bland gamla gulnande papper och svårtydd skrift och hitta mammans liv där i all röra.

Vad gäller språket i boken så är det förträffligt. Det är ett språk som passar bra till den tid som boken utspelar sig i. Yvonne blandar franska ortsnamn med polska bagerier och svart-vita foton från 1900-talets början och allt smakar lite film noír, vilket jag älskar. Och jag blir inte alls förvånad över att boken vann Augustpriset 2010.