Nu har jag läst ur boken F-ordet: mot en ny feminism (recension kommer säkerligen någon dag) och jag har, precis som jag nämnde i föregående inlägg, reagerat och gett medhåll till höger och vänster. En av de texter i boken som jag reagerade mest på (och som överlag är den text i boken som har höjt flest rösten i Sverige) var texten om machosex skriven av VD:n och krönikören Boris Benulic.

Benulic tar i denna text upp det faktum att kvinnor vill ha sex med machomän, att det är de män som ger ett intryck av att vara mest muskulösa som har sex med flest osv. Benulic menar att kvinnor, oavsett intellekt, utbildning m.m., vill ha sex med män som är "macho" vilket enligt Benulic verkar vara att man gymmar, knaprar anabola och har vadmuskler stora som ett spädbarn.

Han inleder sin text med att berätta om män i vänsterpolitiska grupper som talade om att män är en del av en förtryckande struktur. Benulic menar att de män som ansåg detta uppenbarligen var de som "fick minst sex" och skriver vidare om att kvinnor vill ha sex med skogshuggarmän och att män idag snarare har press på sig att vara lugna, tillmötesgående och mjuka (för att vara macho kan tydligen inte innefatta något av detta?).

Han skriver vidare att "kvinnor tenderar att få en något simmig och dimmig blick när de ställs inför män som spakar gigantiska lastmaskiner eller gruvtruckar som lastar 150 (!) ton". Låt mig stanna där för en stund. Visst, jag tvivlar inte på att de kvinnor som Benulic här beskriver existerar men jag tvivlar på att alla kvinnor skulle vara intresserade av just denna sortens män (som man, enligt Benulic, alltså får se som "macho"). Jag tror inte att en kvinna som dag in och dag ut kör lastbil sitter och dreglar inför synen av en annan lastbilschaufför. Jag tror inte heller att alla tjejer som helhjärtat går upp i bodybuilding ligger gapande och begeistrade i bänkpressen inför åsynen av en gymmande man med svettiga biceps. Jag tror att det man tänder på påverkas av den egna situationen t.ex. din uppväxt eller vad du möter på daglig basis i ditt liv. Att alla kvinnor vill lägra en "machoman" är för mig en skrattretande tanke.

Nemen ojsan, vad det pirrar till mellan benen!

Benulic skriver vidare att "män får veta att manlighet är dåligt" och att detta gör att "män känner sig skamsna, drar på sig mjukisbrallorna när de kommer hem och väntar på order om vad de ska göra". Att, som Benulic, mena att män ständigt och jämt får höra hur dåligt det är att vara just man är att se vad man vill se och blunda för resten. Låt oss säga att en man sitter i en åhörarsal och lyssnar på en föreläsare - föreläsaren talar om mäns våld mot kvinnor. Mannen på läktaren kan då välja att reagera genom att tänka att "jaha, nu känner jag mig bannemig anklagad! Nu vill jag inte lyssna på det här något mer!", mannen väljer då att sätta sig själv i en offerposition och bli defensiv. Men han kan också tänka att "jaha, men det här var ju intressant. Kanske kan jag göra något för att vara delaktig i att minska mäns våld mot kvinnor?". Mannen väljer då att se sin position som man som en fördel som han kanske kan använda sig av i diskussioner om mäns våld mot kvinnor i hop med andra. Han blir inte förnärmad då han vet med sig själv att han inte har idkat något slags våld mot kvinnor utan väljer istället att se föreläsningen som ett tillfälle att lära sig mer om dagens samhälle där mäns våld mot kvinnor är ett problem och kanske lära sig att göra något åt detta.

Man kan också fråga sig hur ofta kvinnor inte får tryckt upp i ansiktet att kvinnlighet och att vara av kvinnligt kön är något dåligt. Att kvinnor, enbart i egenskap av att de är kvinnor, inte får tillgång till samma utvecklingsmöjligheter inom arbetslivet som män får kan väl i så fall vara ett tecken på att kvinna, det ska man för sjutton göra allt för att inte vara! Man kan väl också se de våldtäktsdomar som de anklagade går friade ifrån pga. flickan/kvinnans klädsel som ett tecken på att kjol (som i den svenska samhället ses som ett kvinnligt attribut) absolut inte är att föredra om du vill gå på stan en lördagkväll.

Benulic ger sig också in i debatten om våld då han menar att det är de män som "underordnar sig och anpassar sig" som "slutligen slår". Menar han då att den man som är överordnad och som absolut inte anpassar sig aldrig slår? Att kvinnan kan "beskydda sig" från att bli slagen genom att låta sin man vara överordnad henne? Ska kvinnans underordning bli en garanti för att inte bli misshandlad? Jag undrar dessutom om det inte kan vara så att den som är överordnad och aldrig anpassar sig till sin omgivning är relativt benägen att slå till då överordningen till slut ifrågasätts genom att någon säger emot och ifrån?

Benulic fortsätter sedan med att skriva att "frågan vad kvinnor får ut av att män slutar vara män och försöker bli något annat... kan kanske besvaras med: ingenting, egentligen. För vem kan tända på den som inte riktigt vet vem han är eller vem han vill vara". Det här påståendet gör mig kondfunderad. Benulic menar alltså att den man som slutar att "vara man" (vad nu det innebär?) de facto inte vet vem han är eller vem han vill vara. En man som inte är typiskt manlig är alltså en man utan identiet, splittrad utan att veta varken ut eller in. Menar Benulic alltså att det inte finns män som har gått ifrån den normativa manligheten och känner sig tillfreds med detta?


Åh, en äkta man! Eller?

Vidare i texten citerar även Benulic herr Friedrich Engels: "relationerna mellan könen är rent privata relationer, som bara berör de deltagande människorna och vilka samhället inte ska lägga sig i". Benulic menar att även han själv är av denna åsikt och menar att han inte bryr sig hur eller med vilka människor har sex. Men Engels åsikt syftar inte bara till det som försiggås i sänghalmen. Om man skulle applicera denna tanke på t.ex. våld i hemmet skulle man alltså låta ex. kvinnan och mannen sköta sina oenigheter själva - rättssystemet skulle vända misshandelsoffer ryggen om misshandeln skedde i en relation med någon annan och hänvisa till att "vi ska inte lägga oss i, sköt det där själva vetja, det löser sig säkert".

Mot slutet av texten så menar Benulic att att "mannen har varit erövrare, förändrare och skapare. Om män abdikerar från den rollen innebär det bara att utrymmet för kvinnan i samhället minskar". Låt mig bara säga att detta påminner om den tid då kvinnan (så länge hon inte blev änka, vill säga) ansågs omyndig, ansågs oförmögen att ta egna beslut osv. Det är det som detta påstående får mig att tänka på. Jag tolkar Benulics påstående som att män som förändrare har banat väg åt kvinnor inom ex. politiken och att kvinnan, utan mannen som "erövrare" inte skulle kunna expandera det samhälle som hon lever i, som att kvinnan behöver någon som kan föra hennes talan och att detta skulle vara en man. Då kan man ju titta lite på de förändringar som har skett genom åren (läs gärna Tusen svenska kvinnoår) som har varit fördelaktiga för kvinnan - de flesta förändringar som har genomförts (ex. att kvinnan blivit myndig, att man har utvecklat föräldraförsäkringen osv.) har genomförts för att kvinnor har fört förändringarnas talan. Få män har stått i bräschen för förändringar som gynnar kvinnor, det är främst kvinnor som har fört kvinnors talan. Så kom fan inte och säg att vi, utan männen i rollen som "erövrare, förändrare och skapare", skulle få minskat svängrum i samhället.

Och att Benulic menar att kvinnor vill ha knapplösa knull och att enbart, det som han kallar, machomän kan ge oss det är ju alltför komiskt för att ens tala om. Att han dessutom använder sig av meningen "bara machomän kan ge dem det" går totalt emot vad det knapplösa knullet ska stå för, alltså ett knull utan att någon enbart ger och någon enbart får. Och att machomän, som Benulic alltså underförstått menar är mannen som står över kvinnan (ja, för annars slår han henne ju!), skulle kunna ge kvinnan det knapplösa knullet (som ska sakna maktaspekter!) är att bita sig själv i svansen.

Nu ska jag gå ut på balkongen och svalka mig.
Jag kokar.