Jag har just gått upp och herrn ligger fortfarande och sover (vilket han kan unna sig när han väl har en dag ledig) och jag tänker tillbaka på den där kvällen då vi åkte buss fyra mot Färjestad för att hälsa på en vän. Bakom oss satt fyra tjejer, kanske kan de ha varit fjorton år, och på Stora Torget gick en av dem av för att tydligen möta några andra vänner. De tre tjejerna började prata om den fjärde. "Men gud, jag fattar inte hur hon kan umgås med dom! Kolla bara!". På torget stod den fjärde tjejen tillsammans med två pojkar varav en hade lång skinnrock och den andra hade t-shirt och jeans. "Ja, herregud, dom är så fuuula!", sa en av tjejerna bakom oss och det fnissades hysteriskt. "Men gud, kolla, hon strular ju med han!", skrek en och de andra två klämde sig mot rutan för att titta då den fjärde tjejen kysste killen i skinnrock. "Men fy fan, så himla ofräscht". Sedan åkte vi vidare.

Detta får mig att tänka på heteronormativitet och hur svårt det är, speciellt när man är yngre och bryr sig mer om vad andra tycker. För er som inte riktigt vet vad heteronormativitet betyder så är det när den heterosexuella läggningen är norm och när vissa sätt att uttrycka sin heterosexualitet är mer accepterade än andra. Att bara vara heterosexuell "räcker" inte -  man ska dessutom vara hetero på "rätt sätt". Ett heterosexuellt förhållande där kvinnan är betydligt äldre än sin partner av motsatt kön är visserligen heterosexuellt men inte per automatik heteronormativt då förhållandet går emot vad som är "normalt" vilket i Sverige är att parterna i ett förhållande ska vara lika gamla alternativt att mannen ska vara några år äldre.

Att vara heteronormativ beror på tid och plats och för den fjärde tjejen var det inte "okej" att kyssa en kille som tydligen inte levde upp till de övriga tjejernas "standard" just för tillfället. Den fjärde tjejen blev den avvikande och det var fritt fram att orera om huruvida den hon kysste var fräsch eller ej. Vilket han tydligen inte var. Och jag tänker då på hur svårt det måste vara att vara ung tonåring idag och att det verkar bli svårare och svårare.

När jag var fjorton tyckte jag för stunden inte att livet var så svårt men när man nu tittar tillbaka på den tiden så förstår jag egentligen inte hur man klarade av det. Det var pojkar som man skulle imponera på och det var stringtrosor som skulle synas. Det var cigaretter som skulle tjuvrökas och det skulle knullas inne på skoltoaletterna. Man skulle dricka sig full. Fast om man var tjej skulle man inte dricka sig för full för det var fult. Man skulle umgås med äldre personer och spela så världsvan som det bara gick när man knappt hade varit till Karlstad på egen hand. Man skulle vara vuxen (vilket man såhär i efterhand inser inte alls var ett vuxet beteende) och tycka om killar som hade epa-traktorer, trimmade mopeder, Fristads-jackor och bensinluktande arbetarhänder. Hur man egentligen var innerst inne spelade ingen roll - det var fasaden som var viktig och den försökte man uppehålla så gott det gick.

Och hur är det inte nu? När jag var fjorton brydde sig ingen om om du hade märkeskläder och jag kunde knappast skilja mellan Volcom och Fox. Mobiltelefoner var inget man stilade med och det var knappt så att man förstod hur en mp3 fungerade. Spelkonsoler kunde man räkna på ena handens fingrar och nästan ingen man umgicks med hade bredband. Nu är det annorlunda och ändå var det inte längesen jag var fjorton. Inte nog med att du ska bete dig på ett heterosexuellt och accepterat sätt, du ska dessutom klä dig i dyra kläder, du ska ha en iPhone 4, du ska ha xBox Kinect och om du har en mp3 så blir det nästan lite pinsamt för de som har iPhone behöver knappast en sådan.

Hur kommer en tonårings liv att se ut när jag väl får barn om ett x antal år? Vilka problem kommer min framtida tonåring att möta? Vilka saker kommer hon eller han vilja att jag som förälder köper och kommer jag att kunna neka henne eller honom de där sakerna när hon eller han proklamerar att minsann alla andra har den där telefonen (eller den där flygande farkosten kanske?)? Det är så lätt att säga att man ska bli såhär och såhär som förälder men vem vet hur det kommer att bli i ett samhälle som mer och mer premierar utsida och konsumtion? Jag tänker i alla fall försöka att fostra ett barn som mår bra, både fysiskt och psykiskt. Som kanske fastnar i en del tonårsfällor men som lär av sina misstag och kan se en trygghet hos mig, som förälder. Det är det jag hoppas.
Vad hoppas du?