Här ligger snön på marken och jag blev faktiskt lite förbannad när jag vaknade imorse. Ikväll ska det tydligen komma mer snö men imorgon kommer det att bli lite soligt men ja, det där med prognoser kan man ju inte alltid lita på.

Nu sitter jag i alla fall framför tv:n och tittar på ettan där Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson besöker morgonsoffan (trots att han i och för sig sitter i en stol) och promotar Hur många lingon finns det i världen?. Han berättar också om de fördomar som han hade mot handikappade/utvecklingsstörda innan och om det faktum att man måste kunna ställa krav även på de som har olika diagnoser eller syndrom - samhället har inte utvecklats utan krav från håll och kanter och han ifrågasätter varför man inte kan göra det med de som är utvecklingsstörda? Han berättar även att det antagligen är lättare att arbeta med utvecklingsstörda än med normalstörda då de utvecklingsstörda är "här och nu" på ett sätt som inte normalstörda brukar vara. Han möter även kritiken om att "alla får inte vara med" och menar att nej, alla utvecklingsstörda får inte vara med i Glada Hudik och menar att alla normalstörda inte heller får vara med överallt - Pär Johansson tycker att det är märkligt att när det gäller utvecklingsstörda så finns det en tanke om att alla ska få vara med.

Jag blir alltid imponerad av människor med driv och tåga - precis som Pär Johansson och hans Glada Hudik. Pär Johansson går emot den där tanken att utvecklingsstörda skulle vara lite mindre människa än vad du och jag är och pysslar inte om dom, han gulligullar inte runt där på scenen och ger instruktioner så mysigt han kan. Nej, han behandlar aktörerna i Glada Hudik precis som han behandlar vilka andra som helst, just för att de faktiskt är "vilka andra som helst".

Gulligull på dig Jerry och gulligull på dig Donald. Eller?

Jag personligen är väldigt stolt över att jag alltid har behandlat utvecklingsstörda som det de är, individer i ett samhälle, just för att det faktiskt inte är alla som gör det (märkligt nog). Jag tror att det hela handlar om hur jag har blivit uppfostrad. Mina föräldrar har alltid varit av samma åsikt och min mamma har jobbat med de utsatta i samhället (oavsett handikapp, social status,  inlärningssvårigheter osv.) och hon har lärt mig att med gulligull så kommer man inte långt och man kommer inte heller att tas på allvar av de man "gulligullar med" just pga. att man, när man gulligullar, inte visar respekt mot den man talar med.

När man gullar och nojsar hit och dit behandlar man den man samtalar med som att den inte är på samma nivå som en själv. Jag gullar inte med mina vänner bara för att de inte är som jag (det är ju bara jag som är som jag så då skulle det bli en jävla massa gull) så varför behandla utvecklingsstörda på ett annat sätt? Jag kan bli väldigt trött när jag hör folk säga att "åh, han/hon är ju så gulliiiiig" när de ser någon med Downs syndrom och visst, han eller hon är säkert gullig men tror människor verkligen att det är vad någon som kanske är sisådär 35-40 år verkligen vill höra, att de är gulliga? Njae, jag tror nog inte det. Jag tror att de vill bli behandlade som individer och unika människor - inte fan går jag och drar en 40-årig kostymnisse i kinden och säger att "åh, du är sååå söt! Nemen, vilken gullig portföööölj, har du köpt den aaalldeles själv?".

När man tror att man gör någon en tjänst genom att särbehandla dem så får man nog tänka till en extra gång.